Påskdagsslöheten

Han står där vid postlådan, han och en kvinna jag inte känner igen. Han är glad. Har en keps på huvudet. Vinkar glatt. Kvinnan, som jag först tror är hans fru, är inte det. Hon är en annan. Okänd för mig. Dom står där kanske tio meter bort och jag går emot dem. Men hur än många steg jag än tar så närmar jag mig inte. Kvinnan börjar gå och till slut vänder han sig om också Sone, sänker sin hand, följer efter kvinnan och försvinner bort där efter Brattbergavägen, efter den där okända kvinnan som jag inte vet vem det är. Jag stannar och ser dem gå. Det är inte min tid ännu.

Jo jag vet ju att han är död Sone. Att han dog nyss. Men jag blir glad för den där hälsningen. Fast det bara är en dröm. Glad att vi en sista gång möts där vid postlådorna där vi mötts så många gånger förut och pratat och skrattat en stund.

Det är påsk här på kullen. Det verkar bara vara vi hemma i husen som klänger sig fast på Brattberget. Alla andra har flytt. Vart vet jag inte. de talade inte om det för oss. Man skall bo här mer än de trettioett år vi bott här för att få reda på det, för att få en inbjudan till festerna på slottet.

Så snön som faller under natten, som lägger sig på vägen och på bron, förblir otrampad och okörd på. Jungfruerlig. Bara några kattspår snirklar sig fram över det tunna snötäcket. Vi håller oss inne, Läser, ser på filmer, somnar, äter. Ja och det är skönt och till slut är jag tvungen att ge mig av ner till affären. Köpa godis. Eftersom godiset är slut. Kris alltså. Men upptar snart den slöaste av stilar. Ja och gillar det, just det som inte är likt mig. Efter tre dagar i limbo borde det ha börjar krypa i min kropp för längesedan. Nu känner jag bara en lätt längtan tillbaks till låtsasjobb. Jo imorgon, dags igen. Men ingen brådska. Ja och jag är förvånad över min egen reaktion på att göra ingenting så att jag gapar. Gammeln igen kanske. Jag skiter i vilket. Känner att jag mår bra av det där.

Gott att leva alltså. Mat på bordet. Mat i magen. För mycket såklart. Men ett gott sinne. Alla tämligen friska. Pannan stannar visserligen varje natt. Men det hör till årstiden. Den gillar inte de här med varmare väder, även om nätterna är kalla just nu, nej Hulken vill ha jämnkallt, inte så många omstarter. Vill vräka på jämt och hela tiden. Fast jag märker också att det behövs servas lite i brännaren. Det hjälper liksom inte en säker funktion som det ser ut nu. Måste se till att byta ut lite delar under sommaren så att vi klarar nästa säsong. Utgifter finns det gott om.

Mannen som glömde sin fru utläst. Nu Lundell. Saknaden. Den tar ett tag att läsa ut. Har åtskilliga sidor att ta sig igenom. Hans huvudpersoner, som ter sig så lika den som är han själv är när han skrev blogg, så olik mig. I allt. Revisorn finns där i alla böcker. Han som sköter ekonomin. Ringer när han gör av med för mycket pengar.

“Nu klarar du bara två månader till.

Det är alltså dags att sluta supa, knulla och röka på. Måste jobba,

“men det där upphovsmannakontot då, det som det finns fyrahundra på…”

ja det skall sparas till sämre tider. Ja och det är såklart tusental man pratar om.

Så han drar iväg i bilen. Sover på de bästa hotellen, äter den bästa maten men dricker bara ramlösa, ja och en antabus och en c-vitamin på morgonen. Vi får se var vi hamnar efter det.

Men gillar alltså ändå att läsa Ulf Lundells böcker. Fast har ingen längtan efter att finnas i hans romanpersoners skor.

Jag vet att Svenska förlags vanligaste manus från män är just böcker som likar Ulf Lundells. Männens beskrivning av världen. De åker alla, nästan, i papperskorgen. Delvis, tror jag, eftersom det är kvinnorna som slänger dom där. Som inte tror att männen verkligen ser världen på det sätt som männen verkligen ser världen. Som tror det där bara är machoskribenters, Ulf Lundell efterapares,  verk. De skulle bara veta…

Fast jag tror jag återvänder till boken och soffan. Sugen på att göra musik igen iof. Men studion är alldeles för kall just nu. Men om några veckor skall jag ha en helgsittning. En lång en.

Slöheten får fortgå. Imorgon är en ny dag.