Categories
Month: April 2017
Ahrvid skrev detta i “skriva listan”
Den amerikanske kultförfattaren Robert M Pirsig har avlidit, 88 år gammal. Han var inte särskilt produktiv men blev världsberömd för bestsellern Zen och konsten att sköta en motorcykel, senare uppföljd av Lila - en studie i moral. Jag recenserade den senare boken på SKRIVA 2007. Se: https://www.freelists.org/post/skriva/Rec-Lila-an-Inquiry-into-MoralsR-Pirsig Pirsig blandade skönlitteratur med filosofiska resonemang och är faktiskt riktigt, riktigt läsvärd. Se även: https://sv.wikipedia.org/wiki/Robert_M._Pirsig
Just den där boken, “Zen och konsten att sköta en motorcykel”, satte spår i mig. Jag hade börjat plugga igen. Levt sju år då jag skulle bli rockstjärna. Ja, jag blev såklart ingen sådan. Men det gäller nu ändå de flesta som aspirerar på att bli det. Man har drömmar, man växer ifrån sina drömmar. Inget konstigt med det. Men pluggandet, ja det gick riktigt hyfsat. Ja åtminstone om man såg till provresultat. Men framförallt var det jäkligt roligt. Jag hade bestämt mig för att bli fysiker. En kovändning som hette duga.
Lärarinnan på litteraturkunskapen guidade oss genom litteraturen. Ja det var väl alla de där standardförfattarna. Vi var ju vuxna så vi sa ifrån när vi inte gillade saker och den Strindberg (minns inte vilken titel) som hon satt i min hand avskydde jag verkligen. Men det var då hon kom sättandes med den här boken. ja och jag älskade den. Och jag älskade lärarinnan för att hon satte den i min hand, eller kanske mer för att hon tog mig på allvar. Fattade att jag där och då behövde den där varsamma guidningen in i böckers land utan att vara tvungen att förstå och uppskatta de gängse “stora” författarskapen. Jag har alltid gillat att läsa skönlitteratur sedan dess. Så Pirsing har en speciell plats i mitt hjärta. Liksom den där lärarinnan som tog mig in i läsandet då såklart. Måste nog läsas igen.
Ledsen, Ahmad Hifzy, men du drog nitlotten i vår tombola som också kallas svensk asylpolitik.
Source: Sjölund: Utvisning hotar en av tvillingarna – vilken otur!
Categories
Tunnkaffe
En sådan där begravningsdag idag alltså. Men först på eftermiddagen. Man kan jobba först alltså. Så jag sätter på kaffe som vanligt. Det är bottenskrapet men månadshandling imorgon så det ger sig väl med det också.
Så dagen börjar med en kopp riktigt svagt kaffe. Ja och med en begravning på eftermiddagen. En sådan där dag man skulle kunna klara sig utan nästan alltså. Men jag tror på jämvikten som en universell kraft. Ja ibland undrar jag om det inte är just den som är han/hon/det/gud. Vi skulle ha vågar i våra kyrkor istället för kors alltså. Egentligen. Liksom. Faktum är bara att allt söker jämvikt. Det där med svagt kaffe och sorglig eftermiddag kommer alltså att kompenseras under dagen. Med bra saker. Eller starkt kaffe och någon som föds.
Fyra grader utanför fönstret. Hulken avstängd. Bruset i elementen hörs inte längre eftersom också cirkulationen är avstängd. Men temperaturen i husets kallaste rum ser ut såhär
så man får slå på elementet, ja det är det som får den där kurvan att vända uppåt där vid sjutiden här på morgonen. Läser du det här en annan dag så lär du se andra siffror där i diagrammet eftersom det handlar om live data. Men varmare väder är på ingående. Mindre element och lägre elräkning. Hursomhelst billigare än pellets den här tiden på året.
Jag slår alltså på lite element här nere på låtsaskontoret också. Den stillasittande låtsasarbetaren behöver varmare än den nervöst runtflängande riktige arbetaren. Ju. Såklart. Eller hur?
Fyfan vad kaffet smakade skit. Blä. Usch. Tvi.
Men med det, urdrucken kopp tunnkaffe, låter vi den här dagen starta. Tar tag i den. Låter den leda en framåt genom livet. Det liv man lever så gott man kan. Oftast i ett försök att undvika uppnäsor och andra bagateller. Man har nog med det andra. Bortser från. Tar åt sig. Frågar sig “är du lycklig idag lille vän” och svarar ändå “ja” rätt snabbt på den där frågan fast än livet är som det är.
Visst är det kul. Industristaden som omformades av studenterna och faktiskt blev en stad att räkna med. När jag var ung fanns det bara en anledning att åka till Gävle. Man var riktigt sjuk och behövde besöka regionssjukhuset. Nu för tiden åker jag gärna ner till Gävle. Har lärt mig gilla den stan på riktigt. Så roligt att staden blev årets studentstad.
Categories
Min gamla telefon
Min telefon. Ja jag har väl inte upplevt den som ett direkt problem men visst börjar den närma sig pensionering. Som synes är glaset “mer än sprucket” men “lagat” med Biltema snabblim och lite kartplast “så man inte skär sig”. Ja den fungerar. Lite streck och så på displayen, en lite gultonad bild, men lite don efter person. Duger åt mig. Går att tillverka och testa appar på. Om man är på det humöret. Ja det mesta annat man gör på en telefon nu för tiden, till och med ringa, fungerar dessutom. Ja, åtminstone tillfredställande.
Jag köpte den för ett drygt år sedan från Kina. Billig såklart. Jodå, en “Samsung S4”. Nu var det kanske inte en original dito, men nära nog. Jag är ett original så varför måste också telefonen vara det. Liksom. Men telefonen var köpt för att ha en Android att testa på och jag har en gammal Ifåne som jag kan använda för dagligt bruk istället, så tanken var nog att pensionera den innan sommaren. Ja, alltså bara ha den till test här på skrivbordet.
Men…
Idag fick jag ett brev. Jo jag får det ibland med posten fortfarande. Allt platsar inte i de digitala lådorna. Anders från Vallentuna är avsändare. En VSCP kamrat. Duktig kille. Ja och jag har fått lite imponerande hårdvara från honom tidigare så jag förväntar mig lite sådant. Ett nytt spännande bygge. Men vad hittar jag? Jo en telefon. En Motorola. En trevlig rackare. Fin som fan. En som han haft liggande oanvänd i sina lådor och snäll som han är skickar upp till Los.
Man blir tamefan gråtfärdig.
Men just det där är en av de viktigaste delarna av open source världen. Man bryr sig om varandra. Delar. Hjälps åt. Det där tänket att hjälper jag hen där så får jag tillbaks det från något annat håll.
Visst det finns många gamar i open source världen också. Som tar, tar och tar. Som sen skall ha mer, mer och mer. Men de där människorna, även om de är i majoritet, är lätta att bortse ifrån. Det är folket som bryr sig, som slänger iväg ett uppmuntrande ord, jobbar sig svettig med något, rapporterar buggar och egenheter, testar, bidrar och som därmed blir livslånga vänner som man minns och bryr sig om som är det viktigaste med hela grejen. Viktiga människor. Ja och de finns runt om i världen. Härligt helt enkelt. Tamefan är det inte så att om jag inte känt det här gänget av människor så skulle jag ha tappat tron på världen för länge sedan. Det finns så förbannat många giriga och beräknande där ute. Färre i den här världen. Jag lovar. Massor av förbannat bra människor helt enkelt.
Man får säga tack helt enkelt och sen hoppas att man kan ge igen något en annan dag. Tid och kod är liksom mitt bidrag.
Upplyft blev jag idag.