Så…

Så sitter man då där i det stora rummet igen. Luft. Frihet. Utrymme att tänka i. Kurt får såklart hänga med.

Han liksom jag trivs ändå bäst här ute. Här där vi kan se ut på världen genom stora fönster. Söderut såklart. Man byggde skolorna så. För att få ljus in genom fönster till flitiga barn. Fast nu, här, blir rummen som växthus soliga dagar. Är man en fryslort så gillar man iof såklart det. Svettas och försöker se vad det står på skärmarna.

Skönt liksom är det såklart. När man är utflyttad. Då är det vår. Koltrasten och jag är indikatorer. Osvikligt blir det också alltid kallare efter att jag flyttat ut i det större rummet. Så har det varit under alla år. Men van nu. Tar det som det kommer. April skall vara lite “bakslagig”. Fast kanske är det förmätet att kalla sig själv indikator. I alla fall när man är en “ingenting”. Men märk väl, en glad “ingenting” dock.

Men att flytta tar sin tid. Det blir liksom inte mer än det idag. Då återstår ändå massor. Men resten får bli utplockat efter behov. Det kommer att ta sin tid. Det är ändå låtsasjobb alltihop handlar om. Inget är på allvar längre. Allt är på låtsas numera här på kullen.

Såhär ser det ut live i kylen just nu. OK inte så spännande alls såklart. Men lite typ slow TV kan man ju använda det till. “Tänk om det skulle bli minusgrader?”  Bäst att titta liksom.

Fast man bör nog vara en idiot för just det. Fast det är ändå inte alla som delar med sig av temperaturen i kylskåpet live på Internet. Tror det kalas IoT det där. Men märkvärdigare nu än innan det hette IoT. Knappast. Användbart. Nope inte det heller. Men här internt har det där såklart ett värde. Det kan yla när kylen pajar nästa gång. Eller skickas mail. Eller skickas SMS. Eller yyyyyyyyyylade, SMS och email på sama gång. Fast så jävla skoj är ju inte det heller om man tänker efter.

Hursomhelst. Det är där det är.

 

Moduler

Sju grader kallt här på morgonen, det är helt tomt vid fågelbordet, det är först när solen börjar värma som fåglarna kommer fram och kampen om att få sig ett solrosfrö har startat. De har ätit en halv hink med solrosfrön på tre dagar nu. Dyrfåglar är vad de är den här tiden på året.

Kylen håller sig i området 4-6 grader. Skall kanske sänka en grad. Vi får se. Perioden är nästan 60 minuter. OK. Japp den skulle kunna stå vid vitvaruinsamlingen också. Stå där och anses vara trasig. Nu lever den ett tag till. Jag antar att det gör att jag anses som knasig. Ingen byter ut elektroniken i sin frys och sin kyl mot sig egen. Eller!? Hur som helst är det en bra test av mina moduler. Moduler jag antagligen aldrig kommer att sälja i någon större skala då när det är som det är med saker och ting. Men det är som det är med det där. Man får ta det för vad det är och vandra på. Nästa projekt är en ny styrning av varmvattenberedaren och lite annat i källaren. Har en flödesmätare på varmvattnet redan och en omonterad ligger och väntar på att monteras på kallvattnet. Det har det gjort några år. Det har varit så mycket annat. Men nu i vår skall de på plats. Sen kanske väderstationen kan komma på plats i vår också. En dröm jag närt länge men som också legat där och bara väntat och väntat.

Men utflyttad i stora rummet tänker jag bli idag i alla fall. Måste få komma igång med lite knappande igen för att överleva mentalt. Utan det, problemlösningen, vägen mot en förverkligad vision, så vet jag inte hur det blir. Läser om lite startups som beklagar sig över hårt liv. Japp välkommen till egenföretagarnas liv och värld. Det ser ut ibland som egenföretagare verkligen skor sig. Men räknar man alla år man ligger på låg lön i ett nytt företag och timmar man arbetar också sen när ett företag går bra så blir det nästan alltid en lägre lönenivå totalt sett över ett liv än det man har som anställd. För det handlar nästan alltid om 12/14/16 timmars dagar också när det går bra. I alla fall om man har anställda.

Men det är såklart svårt att värdesätta saker i pengar. Glädje, hur sätter man ett pris på den. Den där glädjen som fick mig att gå ned för trapporna för en timme sedan. Jo jag blev erbjuden hundratrettiotusen drygt för halva VSCP. Det går att titta på det från två håll. Hundratrettiotusen är en bra värdering för ingenting. Men en dålig såklart om man ser på potentialen. Sen om man ser då på sjutton års utveckling som det är idag. Säg att man har trettiofemtusen i lön. En låg lön för en seniorprogrammerare inom embedded men skaplig då ändå.  35 * 12 * 17 = 7140. Ja det är sju mille som man plöjt ner i bara utebliven lön. Nog borde man ha någon krona i vinst också? Ja så tio mille är väl priset? Fast jag brukar ju ange 200 miljoner dollar. Fast det är såklart bara om Microsoft frågar. Deras Europafonderadepengar måste ändå göras av med, jag vet ju att de har problem med det, så där kan man inte komma dragande med 10 mille SEK. Felräkningspengar där.

Fast sannolikheten för att det skulle rama in mer än några hundratusen på mitt konto av det här ens i slutänden är såklart förbannat liten.

Äran då? Ja, den ger jag blanka fan i. Den har aldrig mättat en enda mage.

Man får låtsasjobba på. Hela vägen in i väggen eller ner i jorden.

Nu skall jag stänga ned alla datorer och lyfta ut allt i den gamla solsalen där jag kan se våren komma. Det, ett vårtecken i sig.