Ur mina händer…

Jag noterar det där huset. Det som ligger där ute på ön. Ja och det finns el, en spis, ett hus. jag ser mig själv i det där huset. Bortkopplad från världen. Fast lite mobilt bredband kanske man skulle kunna unna sig. Men, ja, jo, där borde jag leva resten av mitt liv. Problemet är såklart priset. Det fattas sisådär tre miljoner på mitt konto för att göra slag i saken. Till utgångspriset. Kanske behövs det en mille till. Alltså som också fattas i så fall.

Synd liksom. Perfekt hade det varit. Liksom.

Men det blir alltså troligen inget av med det där skärgårdshuset. Jag gissar att det går att överleva ändå. Ja jag tror det gör det. Jag har redan min ö på en kulle mitt i skogen. I det nedre våningsplanet bland kvarsittare och evighetens tragglande lärare. Det fungerar även om vattnet sjönk undan för några miljoner år sedan. När landet höjde sig och isen drog sig tillbaka och skapade berg och kullar.

Hon hade alltid ett gott ord om vad som kom ur mina händer….“, Plura, Blues För Bodil Malmsten. Just den där meningen går rakt in i mitt hjärta. Så låten snurrar varv efter varv efter varv efter varv här i det gula trähuset och jag, ja, jag skulle kunna gråta om jag tillät mig det. Men det gör jag såklart inte. Det får räcka med den där klumpen i halsgropen. Man får suga på den som en halstablett.

Lillkatten, Petite,  rusar för mig ner till de gamla skolsalarna. Hon vet var vi skall och min fotpall är hennes sovplats. Sällskap, om så av en katt, kan vara det som gör skillnad. En gång tittade jag in till min farsa, då när han levde, på slump bara, en kväll på väg från Stockholm på väg upp till Los, en av många, många resor däremellan. Hunden, som egentligen var brorsans hund, hade fått två kokta korvar med bröd i matskålen. Samma som farsan åt. Fast farsan hade senap och ketchup också iof. Jag tror han skämdes för att jag såg. Men jag tyckte det hedrade honom och där och då förstod jag att vi antagligen bar på samma känsla av ensamhet. Arvet. Den vi var och i mitt fall är, tvungna/en att bära på och som inte alls handlar om antalet människor runt omkring oss och i vår närhet. Där i det måste man finnas för att förstå.

Men “ett gott ord om vad som kom ur hans händer” var det någon som sa det till min farsa. Nog fick jag höra det om honom. Nog fanns det goda ord. Ja och ofta uttalades de. Men sa någon det till honom? Så han hörde? Så att han trodde på vad som sas. För det är just det, det är där det viktiga finns. Slentrianorden är inte bättre än tystnaden.  Troligen sämre. Mycket sämre. Just därför att de säger “jag skiter i dig” egentligen. Ja och hur illa är inte det?

Kan man tycka. Eller inte tycka om man nu vill det. Såklart.

Petite, lillkatten, som verkligen inte är liten längre, sover här under bordet. Det finns en trygghet i det, en glädje i att hon väljer att vara med här nere och håller mig sällskap. Men någon stol att ha fötterna på får jag såklart inte. Det blir till att hålla fötterna borta. Men visst är det väl värt det såklart. Jodå. Verkligen. Fast snart skall vi ge oss tror jag. Snart.

Kopplar Italien och Slovakien idag. Hoppas personerna kopplar. Kan jobba med varandra. Älskar verkligen att världen numera ständigt finns helt nära. Fascinerande. Den fascinationen aldrig inte slut. Det börjande med uucp, Fidonet och Compuserve. Var det slutar har man ingen aning om.

Det har alltid funnits de som väntar på något bättre. Som tror att något bättre kommer där bakom hörnet. Att det inte är dags att bestämma sig ännu. Det gäller kvinnor, det gäller män, det gäller bredband och teknik. De där männen sitter utan kvinnor, de där kvinnorna sitter utan män, de väntar på det som ständigt rör sig framåt vilket gör att deras väntan och längtan blir evig. Det ouppnåeliga är såklart alltid bäst. Hur skulle det kunna vara på ett annat sätt? Hungern efter det nya, hungern efter “oj”, den som aldrig går att släcka. Jag ser dem alla som flirtar sig blinda efter femtio, eller fyrtio eller i svåra fall trettio för att själva synas, för att bevisa att de fortfarande syns och finns. En sorgens dans som dansas i desperation på varje firmafest och i fikarummens drömmar om annat liv.

Men såklart. Min eviga längtan till havet är väl inte bättre. Hur patetisk är den inte när jag bor där jag bor. Men jag har åtminstone inte vädrat en längtan efter att “öppna ett litet café en dag” över lunchtallrikens åttiofemkronorsinnehållslöshet. Fick jag en spänn för var och en jag hört säga det, jo just café kan bytas ut mot annat lämpligt “puttinutt”, så skulle jag varit miljonär vid det här laget. Alltså utan att göra slag i saken. Utan att ens ta tanken vidare till åtminstone en kalkyl eller bläddrandet bland potentiella objekt.

Man måste helt enkelt åka till havet ändå om man inte kan skaffa sig det där huset. Det var dit jag åkte när morsan dog. Såklart. Vem skulle annars trösta?

Fast det är klart, människors drömmar skall man hedra. Det är människorna utan drömmar som är de farliga.

Måns Hultman byggde ett svenskt miljardbolag – här är hans 5 vassaste råd

Ovanligt vettiga råd.

Om jag fick en krona för alla som sa att Qliktech var en dålig idé hade jag kunnat köpa en pilsner vid det här laget.

Source: Måns Hultman byggde ett svenskt miljardbolag – här är hans 5 vassaste råd – Breakit

Jan Guillou: Alexander och Allra har plundrat svenska pensionärerna på hundratals miljoner | Aftonbladet

… general de Gaulle var mer klarsynt än jag trodde då när han 1967 nekade engelsmännen inträde i EG ”eftersom ett brittiskt inträde kan leda till organisationens sönderfall på grund av deras svaga ekonomi och beroende av USA”.

Source: Jan Guillou: Alexander och Allra har plundrat svenska pensionärerna på hundratals miljoner | Aftonbladet

Gammelsnö

Tisdag. En decimeter nysnö. Lite blöt sådär. Välkommen faktiskt. Japp, också av en vinterhatare. Den här sista snön, som är blöt och snabbt blir rinnig, tar med sig den där gammelsnön som annars gärna hellre först blir is och gärna dröjer kvar eftersom den är hårt packad efter en hel vintersäsong. Så “heja” får man utropa. Helst smälter den nya snön under dan. Annars verkar det som det sker till helgen om inte annat.

Livet traskar vidare med en sådan som mig. Det händer inte så mycket. Varken gott eller ont. Men det är väl sådan livet är i den här åldern man är i kan man tänka. Jag har inga aktier i Fingerprint så ingen oro eller panik där heller. Ja hela finansmarknaden kan kollapsa och räntan stiga till sexton procent och det rör mig inte i ryggen för personlig del. Jo, man har det alltså rätt bra. Eller dåligt kan man väl se det som också om man sätter på sig de glasögonen. Men det som anses bra respektive dåligt kan ändras på väldigt kort tid. ja och gör det också över tid. Min tid kommer. Saker kommer till en när det är dags. den tillförsikten måste man ha.

Plogbilen, den som egentligen är en jättestor gul traktor,  jobbar här utanför. Jag behöver alltså inte plocka fram snöslungan idag heller. Sicken lyx. Det är andra året den står ostartad. Måste nog i alla fall dra igång den en sväng så att jag vet att den går att starta. Eller också bara sälja iväg den helt enkelt. Den har många år kvar i sig den där maskinen. Hursomhelst är jag så oändligt tacksam för den där hjälpen. Ja min axel mest kanske. Axlar har också känslor.

Min windowsmaskin har börjat dö till och från. Stänger av sig helt enkelt med jämna mellanrum. Kanske orkar den inte mer. Förtjänar en kista, en grav och en sista välförtjänt vila. Är nog från 2010 eller något sådant. Frågan är hur man ersätter den. Men hur var det nu. saker kommer till en när det är dags. Så antagligen är det inte dags. Inte riktigt ännu.

Men jag skall nog bära in lite pellets nu. En av mina uppgifter i livet. En jag inte har något alls emot märk väl. Fysiskt arbete välkomnas oftast av oss som sitter och sitter och sitter. I alla fall om man kan välja när det skall ske.

Så här mint blev det sedan plogen gjort sitt. Tack Magnus & bror.