Ingen fara

Någon gång vid eftermiddagskaffet slår jag av pannan. Nu efter “Mästarnas mästare” (som jag enbart tittar på för bilderna från Algarve Portugal), så börjar det känns lite svalt och jag kommer ihåg att pannan är av. Jojo. Man blir virrig med åren. Men det säger också något om temperaturerna ute. Det är ingen fara liksom längre utan panna på. Den som är avgörande för liv och död under andra delar av vintern.

Men nu är den igångkörd igen. Ja Hulken. Den har ju nu ett namn och den är nu en gång för alla grön. Hoppa, vara full av energi och liksom vråla kan den också. Om man eldar på bra alltså. Poffa kan den också. Rökgaspoffa så att alla luckor flyger av. Det var vi med om i pelletsbegynnelsen. Pelletsen tände inte, det blev rökgaser hela skorstenen och pannan, och sen tände de. POFFF.  En redig smäll. Riktigt farligt om jag inte vart hemma och redo att rökdyka där nere för att reda ut situationen. Sen har det väl varit några bakeldar också i begynnelsen. Längesedan nu. Under en storm, när elen gått redan tidigt, stod jag där och kände hur det kröp bakåt. Slutade med att jag fick riva hela skiten där mitt i natten. Man lägger sig inte och sover i det läget. Inga saker man får priser för det där heller.

Japp, Bergvärme och luftvärmepumpar har sina fördelar.

Till Algarve vill jag igen. K med säger hon. Portugal har liksom hittat in i hjärtat. Just därför blir kanske nästa resa någon annanstans. Grekland kanske. Ingen av oss har varit där. Om och hur vi skall ha råd har jag ingen aning om men det hade vi väl egentligen inte när vi drog till Portugal heller, men det fixade sig. Man får bestämma sig ibland bara. Bestämma sig och göra. Lida ett tag för att realisera. Men Malmö är inplanerat i sommar. Ja Malmö innefattar väl Köpenhamn, Österlen, och lite annat såklart.  Räcker kosingen kan man kanske tänka sig en dag på Öland på hemvägen. Den ön har sannerligen sin charm den också.

Om handen som en gång ville smeka dig inte längre vill det är du illa ute, ja det är samma sak såklart om ögonen som inte kunde sluta se på dig förut inte längre vill se dig. Då är det dags att söka upp närmaste skyddsrum innan demonerna tar dig. Köp inga fler blommor för de är bara blommor som är nedklippta fångar, och som snart vissnar och dör numera. Inte symbolen för det goda, kärleken, passionen, som de var förut när handen ville smeka dig.

Men jag är inte ens rädd för döden längre.  Jag VILL verkligen leva längre. Men kan tamefan tycka att kampen kan få att slut snart också. Känner mig trött.  Nope, jag inbillar mig inte att min kamp är värre än någon annans. Alla har sitt, också de som till synes tillhör de evigt lyckliga. ja och är man inte rädd för döden så kan man lika gärna släppa svartsjukan, ångesten, mörkrädslan, inte duga till känslan och allt det där andra som tynger ned också. Gräva ner allt det där i trädgården och äntligen vara fri.

Men huden värker såklart. Värst just där handen smekte så kärleksfullt förut. Men vad kan du göra åt det? Du är inte en gud, du är bara en människa. Beröringen och den längtan efter mer beröring den skapat får klinga av till den efter ett decennium faktiskt nästan inte anas och efter två decennier kan tas för en gammal dröm. Var det verkligen så det var? En annan hand på min rygg, arm eller på min vad? Nä det drömde jag nog.

Men jag smeker min mammas varma mjuka hand när hon drar sitt sista andetag. Smeker hennes panna och håller hennes hand i min. Kanske hör hon varken mina ord eller känner min hand där och då. Men å andra sidan gör hon kanske det ändå. Jag vet ju inte. Hon som smekte och vaggade mig när jag var liten. Där fanns också en far som smekte min rygg när jag var lillgrabb och låg där framför tv’n, han som också höll min hand tills jag somnade, mörkrädd och skräckslagen som jag var nästan varje kväll när mörkret omslöt mig. Var kom den där rädslan ifrån? Monstren? Ondskan som låg där och lurade under skåp och sängar. Som skulle ta mig om jag blundade. “TA MIG INTE!!!” hjälper det liksom inte om man skriker där i natten till monstren. De hittar en bara lättare där man kallsvettig ligger och kikar över täckeskanten. Ja och jag upplevde det där i en sjukhussäng på sjukhuset i Hudiksvall också som vuxen. Morfinberusad. För mycket sprutor. Ormarna krälade långsam ner efter vägarna. Ned mot mig i sängen. Mängder av ormar. Vackra men skrämmande och i alla möjliga färger. Jag vågade inte stänga ögonen på hela natten, för där fanns ingen som ville hålla min hand. Först på morgonen, efter att jag vägrat fler morfinsprutor kunde jag somna in. Då fortfarande med skuggorna av ormarnas färger, nu matta, avklingande, kvar på näthinnan.

Men man skall inte tro att man är någon. Djupt rotat i morsans bondsläkt. Överfört under generationer, Men jag har aldrig trott på det där. Vetat att jag är någon. Åtminstone i mina egna ögon. Åtminstone där. Men kanske tittade jag avundsjukt ibland på kamrater som hade en bror eller syster som stöttade och uppmuntrade. Som stod där på en spelning för att “brorsan lirade”. Ja eller när deras mammor och pappor gjorde detsamma de få gånger spelningar var på dagtid och i “ofarliga” lokaler. Jag var alltid själv i allt det där. Men inte ledsen i just det. Nej, jag tror inte det. Var nog blå jämt då. Gjorde min grej. Gav allt jag hade. Gick hem. Startade Amazonen och körde hem senare. Jag skulle ju bli någon. Ja om jag nu inte redan var någon. En lokal “rockstjärna” kan inbilla sig mycket. Ja och en del växer ifrån det där och drar, andra stannar livet ut. Lever i det där. Möjligen är det dom som är de lyckliga.

Men märkligt är det. Där i det där skulle jag nästan kunnat sälja min själ för att bli berömd. Jo, jo, jo, det handlade såklart om “ÄLSKA MIG!”. Jag är väl inte ensam om att längta och känna så varken i den åldern eller i den ålder jag lever i idag. Men nu då? Jag skulle aldrig överleva ett liv i offentligheten. Antagligen hade jag inte gjort det då heller. Det hade då som nu blivit min största olycka. Där finns inte kärleken jag sökte. Jag vet ju det så väl idag. Där i det där finns bara helvetet. De som hamnar där får lära sig det.

Så man får tacka omständigheter och brist på talang och allt vad det var som inte bar mig dit fram. Tänka sig att man skulle komma till den insikten Som tjugoåring vore den så långt borta att man inte trott på det ens om man sett sig själv ha den där insikten här i framtiden. Men gott så såklart. Det visar att man åtminstone lärt sig något.

Fast den som inte drabbats av den där insikten tror såklart att det koketteras. Att den som misslyckas i livet försöker rädda upp situationen. Ja och kanske är det också så.  Till och med räven skyllde ju på att rönnbären ändå var sura. Man känner aldrig sig själv tillräckligt väl för att säkert veta. Men å andra sidan gäller den självinsikten den som tror saker om en också.

Men medans beröringen av den där handen som smekte din hud och inte längre gör det klingar av får man ägna sig åt andra nöjen. De som får en att glömma. Lägga patiens. Facebook. Instagram. TV. Ja och tjohej såklart. Söka uppskattning var helst den går att finna. Börja med att le mot främlingar käre vän.

 

Senast lästa bok

Elva dagar i Berlin av Håkan Nesser

En saga för vuxna. Ja det är så den beskrivs. Ja och det är det väl, en saga. Men vilken fiktion är inte det. Hur som helst känner man Nessers lust till experiment här. Ja det är ju inte första gången, i första boken det märks. Ja och jag älskar det. Verkligen. Kanske bara för att jag gillar allt som den här mannen skriver. Konstigt också för att det är jag, eftersom det är lika ofta handlingen som ordvalen och meningsbyggnad som får mig att njuta och le nr jag läser den här boken. Jag är tekniker. T E K N I K E R. Det riktigt hörs hur torrt och tråkigt det är.  Skall inte vara intresserad av sådant. Ändå kan jag sitta där och le över en välfunnen mening åtskilliga gånge när jag läsr den här boken pärm till pärm..

Ja LÄS!

Men såklart inte lita på mig eftersom jag nu är en stor beundrare av Håkan Nessers skrivkonst. I ökande grad med åren dessutom. Så innan du beställer den hämta också synpunkter från annat håll. Om du nu behöver det. Men chansa annars bara. Vad spelar det för roll. Egentligen.

Alla andra böcker jag läst finns här.