Ungarnas koja. Det är nästan två decennier sedan nu de höll på. Överblivet virke, ett fönster från återvinningen, spik, hammare och såg. Det blev två våningar. Sen gav de upp. Den har hängt där i de tre björkarna sedan dess. Har klarat en avverkning. Har klarat regn, snö, stormar och tidens tand. Tills i nu. Nu ger den upp. Faller ihop. Jo jag ser ju det där jag stå i fönstret. Den börjar bli en fara för allt levande. Vi får ta och riva den senare i vår. Tråkigt, eftersom den varit ett minnesmärke över våra barns tidiga ungdom, det är därför det har fått vara kvar. Jag tror förresten en av ekorrarna bosatte sig där en tid. När den välbyggda kojan faktiskt utgjorde ett skydd.
Självklart hade jag själv en koja. Bygd högt uppe i en rönn hemma hos mormor och morfar. Fast hur det egentlige var med “högt upp” vet man såklart inte idag. Sådant där förändras. Men då tyckte jag i alla fall att klättringen upp på de där pinnarna upp och in i den var hissnande. Den föll samman den också såklart. De gör det. Som riktiga hus som inte blir underhållna. Men länge hängde en enda bräda på trekvart där i rönnen. Det jag minns mest av bygget var att morfar blev så förbannad för att vi gjort av med hans spik. Sånt kostade pengar och skulle inte användas till strunt. Men jag minns aldrig att någon klagade på att vi tog brädor. Kanske går det att hitta spikar fortfarande efter bygget i den där rönnen såhär efter femtio år. Eller också har trädet kapslat in dem och gömt dem för samtiden. Ja om rönnen ens står kvar där i “hästhagen”.
Kyla har blivit värme här på kullen. Fyra grader varmt nu. Man får liksom tacka. Som det ser ut på prognosen så skall det milda vädret hålla i sig också den närmaste veckan. Kanske inte såhär varmt som idag dock, men tillräckligt. Som vanligt är inomhusklimatet kallare än någonsin, som det alltid blir när kyla slår över i varnare väder. Det tar en dag eller två innan det där omslaget letar sig in genom väggarna. Först letar sig liksom värmen ut.
Jag har gått min promenad här på morgonen. Verkar äntligen ha kommit igång med det där igen. Det går så lätt när det är en rutin. En del tror säkert att det handlar om att banta och gå ner i vikt, men fast det också behövs såklart så handlar promenaderna bara om att hämta i en speciell energi som bara de ger. Jag orkar mer om jag tar de där dagliga promenaderna än om jag inte gör det. Det handlar väl om att både kropp och huvud skall ha sitt. När jag började så trodde jag aldrig att en stunds gående skulle påverka mig så mycket. Men det gjorde det såklart. Jättemycket. Tack till läkaren Monika för det som istället för att ge mig medicin mot högt blodtryck körde ut mig på vägarna. Sen dess har jag i princip promenerat. Monika stack till s:t Monica och gjorde karriär där. Passande men synd på en bra läkare.
Men min dag skall börja. Ja på riktigt. Fast den gjorde väl det egentligen vid halv åtta. Men har mest klara av sådant där trams hittills. Sådant som måste fixas för att man sen i lugn och ro skall kunna göra det där man vill göra.
En hel vecka. Jippie!
