Min Indiske vän uppmuntrar mig alltid. Vid helt rätt tillfälle kommer det där visdomsordet. “Kämpa på!, “Kör hela vägen”. Jag vet inte hur han gör det. Men på något sätt känner han av när det är tyngre att lägga sten på sten på sten och varje gång gör han det lite lättare att ta upp en ny sten. Han som själv jobbar i New Delhi, ingenjör på Renesas, är långt borta från fru, barn och familj under långa perioder, har det såklart inte så lätt under månader som drar sig fram mellan besöken hemma där uppe på världens tak. Men vi förstår varandra. Och jag hoppas jag kan återgälda de där uppmuntrande orden någon dag. En gammal gubbe i norr och en ung man på andra sidan jordklotet. En osannolik vänskap egentligen.
Mitt ojande och klagande spar jag för den här bloggen (en synd i bloggsammanhang om man vill ha läsare sägs det). Ja väggarna får sig en del till livs de också. De som är ställföreträdande han/hon/det/gud här på min plats av jorden. Jag har fått lyssna hela mitt liv, långa nätter på någons kärleksproblem, eller timmar i telefon när någon har haft det motigt. Eller är bara som en tank som kan fyllas med dagens händelser, stort och smått. Sällan fråga någon hur min dag varit, åtminstone med något ens låtsat intresse, jag har slutat att ens försöka berätta, och de stora djupa historierna har jag alltid hållit för mig själv, även såklart alla de som berättades av andra. Bloggen kan hjälpa till att släppa ut lite övertryck men är såklart inte en bättre lyssnare än närmaste vägg, fönster eller dörr om man tänker efter de allra minsta. Att vara någon som människor delar med sig av sina innersta tankar och rädslor till utan att fråga är kanske skönt ur ett perspektiv där folk litar på en men den där tilliten går ofta över i rädsla över tiden. Det har jag lärt mig. Man talar om för mycket där i natten och blir sen rädd att det skall användas emot en. Man mister vänner som man gärna velat ha kvar pga av den rädslan.
En riktig slöhelg har det varit. Inga knop alls gjorda skulle man väl kunna sammanfatta det hela. Men skönt. En “lurkande” förkylning ligger kvar och försöker ta till sig uppmärksamhet men jag vägrar. Låter den inte komma fram. Eller nu tog jag allt i. Mina tappra soldater i immunförsvaret vägrar. De är de, INTE JAG, som gör det där jobbet. Jag hejar bara på. Som kungen i det där (misskötta) riket. Tack för det undersåtar liksom. Men trött och ont i kroppen är ett pris jag får betala Ett billigt pris. Det vet jag efter att ha sett och hört andra hosta och “febra” sig i veckor. Årets influensa verkar ha gått hårt åt Stockholm.
Apropå staden. Den här stad kontra landsbygdsdebatten behöver några uns mer av krisberedskap. Stora städer är hopplöst känsliga för kriser av olika slag. De är bara att se på snökanonen som drabbade Gävle för några år sedan. Den sista dan började maten tryta. Vad hade hänt om det där fortsatt någon vecka. Högt värderat boende och ett stort kulturutbud med massor av shopping hade i alla fall inte hjälpt ett dugg. Under hundra år kommer det några kriser. Så är det bara. Stora städer dör så lätt. De växer och har aldrig växt efter en rät linje heller. Jag tycker det är konstigt när professorer (de som borde veta) ändå verkar tro det. Men professorer är såklart bara som oss andra de med. Dumskallar de flesta. Akademiska strebrar mer än genier.
En sotare skulle jag gärna vilja se här snart. Har inte sett någon sedan i Maj förra året. Jo de där besöken kostar pengar men spar pengar också eftersom grejerna fungerar effektivare och så förhindrar de soteld. Här är det verkligen dags för sotning. Så snälla sotarmurre kom nu. Men under tiden så ekonomisotar jag såklart. Men det blir liksom inte samma sak. Man har inte grejer. Som vanligt.
Men sotning var alltså en av helgens uppgifter. Det räknas kanske inte som en syssla i hemmets hög av sysslor, men skall precis som snöskottning och annat ändå göras de där grejerna också.
Promenerar. Formen är långt ifrån perfekt. Rent ut sagt ynklig är den. Kanske kan man skylla en del på lurkande förkylning, men långt ifrån allt. JA nästan ingenting. Jag blir så stillasittande under vintern att det är hur illa som helst. Det måste bli vår snart. Stigen ut i skogen måste smälta upp. Var tänker mitt huvud som bäst om inte där? Ja och var skapas en bra dag om inte där? Och var möter man älg, björn och varg om inte där? Men kanske skulle man kunna söka bidrag hos EU om att ha en skogsstig som var eluppvärmd och snöfri under vintern. En som slingrade sig fram genom skogen trots en meter snö. Bra likväl för människor som för djur. Det vore sannerligen något.
Socialdemokraterna ger sig ut i landet efter att ha insett att det bor folk här som påverkar valutgångar. OJ!? Vilken slutledning. Men hit kom visst varken någon landsbygdsminister eller statsminister. Det behövde man inte ens gissa sig till. Det är en lag. Till centralorter. Möjligen kan de få en present från Lottaboden.
Fast jag sysslar ju inte med politik. Nej. Lämnar det till skarpare hjärnor än min. Ja och med ett vilande företag inte med företagande heller måste man ju säga. Lämnar dt till framgångsrikare företagare än mig. De som kan le på bild. Fast jag vet en del om att låtsasjobba. Det skulle jag kunna berätta lite om. Och se sur ut på bild. Men jag är helt övertygad om att ingen ville lyssna på de heller. OK för mig. Faktiskt.