Mårten Lärka

Hej!

Fredag 30 november släpper Mårten Lärka sin nya singel.
Kärlekspsalmen “Ma bien aimée” (featuring Moa Holmsten) X-MAS EDITION.
B-sidan utgörs av en hemsnickrad alternativ foxtrot blues, “Je veux tout” X-MAS EDITION.
När Caroline Wickberg började mixa i Svenska Grammofonstudion hörde hon direkt en jullåt i den spirituella “Ma bien aimée”.
“Nej det hade jag inte tänkt mig men varför inte, svarade Mårten Lärka. På med lite bjällror bara”.
Ett B-spår med jultema fanns ju också. Kan det bli mer jul än “Min älskade” och “Jag vill ha mer”!!??
I augusti släppte Mårten Lärka “Parfum de nuit”, som bland annat ligger i rotation på SR P4 Gävleborg.
Under 2019 förväntas albumet “Aleez, aleez” komma. Uppföljaren till 2016 års “Alouette” (“debutskivan” på franska).
En film är också under produktion. En dokumentär och imaginär road movie, producerad av Bobo Film & Television. Arbetstiteln är “On y va – un film sur Mårten Lärka” och beräknas färdig 2020. Regi: Boel Zetterman och Martin Hellquist.

Senast lästa bok

Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen

av Magnus Uggla,

Nordstedt


Från sidan 21 i boken

“The Clash skulle spela på Grönans stora scen i början av sommaren -77? Jag gick dit och Clash var det första stora punkbandet som jag såg live, Konserten var helt fantastisk och gruppen spelade som om det var på liv och död. Joe Strummer sjöng med sådan inlevelse och frenesi. Endast Ian Hunter har golvat mig på samma sätt tidigare. Dessutom såg de farliga ut på scen, man var nästan lite rädd för dem och både jag och den övriga publiken var tagna av konserten.

 

Direkt efter spelningen åkte jag till studion för att göra sångpålägg på några av låtar till ‘Va ska man ta livet av sig för när man inte får höra snacket efteråt’…”

Den 14 juni 1977 händer det här. Det är en fantastisk försommardag i Stockholm. Sådär fint som det bara kan vara i Stockholm den där tiden på året. Jag ligger i lumpen. Visborg, vårt fartyg ligger i Berga, så vi rockintresserade tar oss in till stan. Vi är väl fem sex pers kanske. Vi står där ganska nära scen och väntar som man alltid väntar vid rockkonserter. Någon viskar “Magnus Uggla står bakom oss”. Jag kollar in den lille snubben med stort hårburr och jeansjacka som står där. Tänker, stackare, du kommer inte se ett skit av den här konserten om du står där bakom oss. Vi var nämligen allesammans rätt långa.  Jag får viskande förklarat för mig vem han är, men jag som bor på landet har inte en aning om varesig “Sommarnatt” eller “Bobbo Viking” eller någon Magnus Uggla heller för den delen. Stockholmarna ibland oss har dock full koll. Någon kultsnubbe liksom. Ja och så börjar dom skrika och hoppa på scenen.

Efter den där konserten så åker han alltså till studion och lägger sången på en Svensk klassisk platta. Den skiva hela Sverige diggade sen när man muckade från det där stabsfartyget. Som faktiskt kändes som något nytt och fräscht.

Men grejen är att just där och då, vid den där konserten, är vi nära varandra han och jag eftersom  vi när exakt samma dröm. “Vi skall bli rockstjärnor”. Visserligen vet vi inte om det. Han noterar väl inte mig och jag bryr mig inte om honom. Ja och vad hade hänt om man tagit upp snacket med honom? Ingen vet. Det är också ointressant såklart. Helt ointressant. Men ändå. Liksom.

Jag tyckte konserten var förbaskat tråkig och intetsägande. Jag vet inte om det är tiden och själva avståndet till den i sekunder räknat som gjort den där konserten till en klassiker, jag har hur som helst aldrig hört en enda som sagt att den var tråkig. Fast det var den. Urtrist.

Men boken. Ja man måste såklart läsa den här boken. Speciellt om man läst Ugglas blogg en gång i tiden och gillat den. Man får väl ungefär det man förväntar sig för pengarna. Uggla är äldre än jag men fortfarande mycket pubertal. Hans relation med sin mamma är inte helt lätt. Hans divalater svåra att sympatisera med. Det är knulla, supa och pissa i pizzasalladsskålar. Mycket lite får man veta av vad som föregår inne i Magnus burriga huvud. Jag saknar det. Men känner honom inte ett dugg mer efter att ha läst den här boken. Den förstärker i stort sett bara hans image.

Men ändå. Gillar man. eller har man gillat Magnus Uggla skall man såklart läsa boken. Det är både han och boken värd.

Alla andra böcker jag läst finns här.

Förvånande

Nej nej nej, det är ingen stor grej. Lång därifrån. Men ändå. Flyga som en svala spelas just nu mest av mina låtar på Spotify. Varför det? Ja jag har ingen aning. Låtarna lever definitivt ett eget liv där. Men det som är roligt eller kanske snarare tragikomiskt är att det här är den sista låten (tillsammans med Brudarna) som jag skrev den där sista helgen i repan innan jag sålde alla musikprylar och började plugga. Ja bytte liv helt enkelt. Även om jag just då trodde att det var studiotekniker jag ville bli och inte fysiker och kodargubbe som jag blev till slut.

Så de där låtarna är från en lördag i augusti 1978. Jag satt där i den där gamla skolsalen som var klädd med äggkartonger, repan,  ensam hela den dagen. Jag och en kassettbandspelare. Två låtar blev det.  Dan efter åkte jag bort från Edsbyn för alltid, ingen sa hej, jag sa inte hej. Det där kassettbandet överlevde i en låda i alla år och jag spelade in dem här uppe igen för några år sedan därför att det kändes som de var värda det, mest bara för att det där bandet överlevt alla flyttar och alla år av liv.

Lyssnar man på texten så kan man notera att jordens undergång nog låg mig närmare då än vad den gör idag. Jag är mer optimistisk idag. Andra var kanske mer optimistiska då. Jag har helt enkelt aldrig varit i fas med tiden.

Hursomhelst känns det lite konstigt att låten hittar lyssnare idag. Tänk om jag vetat det då, den dan, då vid slutet, ja och början.