Hemkommen

finger

På vägen hem från Ljusdal sätter jag in min egen platta i stereon. Den första. Det var ett tag sedan jag lyssnade på den. Inser efter några låtar hur underbart jävla nöjd jag är med att jag ändå gör detta. Är man 56 år och en tjock o-cool gubbe i Los så skall man helt enkelt inte göra det här. Man skall inte det! Verkligen inte! Man bör vara smal, cool och 22. Men nu gör jag det ändå och det fyller mig med en sådan obeskrivlig glädje där i bilen. Kanske är det just det fingret till alla dom som förbjuder oss o-coola gamla tjocka gubbar att göra det vi vill som omedvetet hamnade på omslaget till det andra albumet. Vet inte.

Vad drömmer du om!?

Om någon undrar…

rallarros

Jag har lätt för skratt. Men skrattar inte åt lätta saker. Jag har lätt för gråt men gråter bara för det som är på riktigt. Jag orkar sällan med komediserier med pålagda skratt. Lika lite som “romantiska komedier” som spelar på det tragiska och är alldeles för uppenbara för att känna något verkligt och locka fram en tår hos mig. Jag är ingen snobb. Jag gör och tycker vad jag gör och låter andra göra och tycka vad dom vill. Jag kommer alltid att säga vad jag tycker. Men aldrig komma med en absolut åsikt. Jag utgår bara från mig själv. I allt. Ja jag lyssnar och försöker ta till mig från det som världen utanför vill dela med sig av till mig. Men valet av vad jag tar till mig är bara mitt.

Jag klarar inte av pseudodebatterna, negerbollsdebatterna, kulturministertårtdebatterna så länge det finns problem och frågor som vida överstiger och jag säger det igen

V I D A Ö V E R S T I G E R

dess skitfrågor i viktighet. Barn svälter ihjäl. Kvinnor fraktas över gränser som varor. Folk sprängs och skjuts ihjäl för att dom tror på något. Jag skiter i dom debatterna av samma anledning som jag inte sprutar vatten på lågorna utan på brandhärden när jag vill släcka elden. Det viktigaste först. Men samma här JAG skiter i dom. Om andra vill spilla energi med att förfasa sig över oväsentligheter så är det upp till dom.

Ville bara säga det utifall någon undrade.. ;.-/

lill-babs-1_300dpi

Barbro Svensson aka Lill-Babs fyller 75-år idag. Som evigt ung är hon alltid kopplad till Järvsö och Hälsingland. Hon har alltid bjussat på sig själv. Alltid! Gjort det på ett sätt som väckt beundran från dom av oss som varit unga likväl från dom som varit gamla här i landskapet. Många har som jag växt upp med henne och tyckt oss känna henne. Det kanske är svårt att förstå för någon som inte är Hälsing. Jag vet inte.

Visst finns det dom som är misskundsamma och avundsjuka runt henne här också såklart. Dom finns alltid. Runt alla som syns. Dom där som vill förstöra, smutsa ner, plåga och ha sönder det fina och oförstörda. Jag vet att man inte alltid kan bortse från dom här människorna – särskilt inte om man är deras mål – men just idag är det vi som vill väl och tänker gott som har kontrollen och låter dom där misskundsamma fara åt h:e när vi firar denne ikon.

Barbro berättade en gång att hon såg alla som en potentiell ängel. Kom det fram en trashank så kunde det vara en ängel som testade människan så det var bäst att alltid försöka göra gott. Därför försökte hon se alla. Hjälpa till efter bästa förmåga. Ta sig tid att lyssna. Men det är såklart så att alla vill ses av någon som Barbro. Eller snarare ses av kändisen Lill-Babs. Den leende. Det är inte lätt alltid att vara “apan”. Den som har alla kraven på sig och den som alla runt omkring suger näring ur. Idag hoppas jag den strömmen är vänd åt andra hållet. Idag, en dag av alla andra dagar strålande tillbaks till henne från oss beundrare med vårfloders kraft som en liten, liten kompensation för det vi fått.

Som Hälsingar har vi lärt oss känna stolthet över vårt landskap tack vare Barbro Svensson och andra som henne. Man behöver få det bekräftat utifrån att det man lever mitt uppe i, verkligen är så vackert och underbart som man själv tycker. Då först blir det riktigt sant och verkligt. Man kan slappna av och njuta till slut. Ingen har som Barbro hyllat det landskap som vi Hälsingar älskar så mycket. Speciellt sitt älskade Järvsö då såklart. Värdet går aldrig att mäta i pengar. Kan någon endaste någon åka förbi Järvsö utan att tänka Lill-Babs. Knappats. Hälsingland har samma sammankoppling. Hälsingarnas kollektiva skuld till Barbro är stor. Hon som nämner Hälsingland mer än någon annan och gör det med innerlig och tydlig kärlek för det landskap som vi andra så ofta bara tar för givet.

Jag är hårdrockare i själen. Ändå har jag och andra bandmedlemmar alltid känt respekt för denna kvinna. Inte bara för att hon alltid varit vackrast och sexigast utan för att hon verkligen är och har varit en kvinna som är värd att beundra för sin gärning. Just för den hon är. Jag har aldrig hört någon som varit nära henne fälla ett ont ord om henne. Om hur många kan man säga det? Det är också i det ljuset man måste se min tribut EP till Lill-Babs. Som o-cool gubbe i Los finns det inget annat sätt att visa sin respekt på för denna kvinna. Det handlar om respekt inte om att profitera. Det är viktigt! Jag försökte få andra musiker att hänga med på det här projektet. Det hade varit roligare. Om proffsen kom med hade vi fått se fler fantastiska tolkningar. Men min röst räcker inte till för att få till något sådant, jag är för liten för det och folk har inte tid heller nu för tiden. Så det blev bara mitt material till slut. Hur som helst är det med kärlek och beundran dom fyra låtarna framförs. Sen må den kärleken och den beundran skramla och dista alldeles förskräckligt. Men vad kan man annat förvänta sig av en gammal o-cool gubbe i Los. Hjärtat är där. Lyssna efter det.

Grattis Barbro på 75-års dan. Evigt ung.

lillbabs
A (Punk-)Rockers tribute to Lill-Babs finns att lyssna på här http://open.spotify.com/album/0g62Yrq8LyUnuCFpeMNkDX för den som orkar med lite skrammel såhär på Lördagen.

Jobbsök

löp_toppkrafter

När jobbsökarnejen blir för många och man känner sig för ratad får man plocka fram klipplådan. Den tröstar kanske inte heller men man har såklart glömt det mesta som skrevs en gång och en del minnen vaknar till liv. Visst sant och annat osant såklart. Ingenting finns de av värde där till slut ändå.

Pratade med HR på Spotify i veckan. Dom söker toppkrafter för några projekt. Man snackar om att man söker nästa rockstjärna (men menar programmerare) och pratar om jobbet som nästa gig. Som varandes supernörd själv kan jag inte göra annat än att småle lite för mig själv. Deras applikation som strömmar musik på min dator suger i sig 92M av minnet i burken. Ja man skall nog vara rockstjärna och inte programmerare för att lyckas med det… Å andra sidan är det väl bra i förhållande till vad andra lyckas konstruera. Google Drive suger i sig allt minne på min burk och 100% av processorresurserna om det blir mycket filer att synka. Man skall visst vara stjärna för att jobba där också.

Jag söker som personlig assistent numera (hugger på det mesta). Men ingen verkar vilja ha mig som det heller. Man är gammal… 😉

ps Eftersom det där lätt förbannat bittert så måste jag tillägga att den o-coole gubben från Los varken känner sig o-cool, gammal eller ens bitter. Med det är ju en annan historia det. ds

Nickelallergi

Bra site om nickeallergi.

http://www.dermnet.org.nz/dermatitis/nickel-allergy.html

Har känt av det från klockarmband och jeans knappar i många år. Här finns också en lista med mat som man bör vara försiktig med speciellt konserver vilket kanske inte är så förvånande.

Mycket jobb (och lite blogg) fortfarande…

Fortfaranade går turen mellan Alfta och Los varje dag. Löder egna grejer på kvällaren och skriver VSCP kod. Sover sisådär 5 timmar per natt. Mininivån. Blir det mindre sömn än så fungerar det inte och naturligtvis går det inte i längden heller att köra så hårt. Några timmar extra sömn på Lördag och Söndag laddar upp batterierna igen.
Trivs dock väldigt bra med livet. Svårt att begära mer.

I Tisdags dog Gösta Hedman, en gammal farbror till mig. Han blev 86 Ã¥r gammal och det kom väl inte som en direkt överraskning när han gick bort men jag hade hoppats att jag skulle hinna träffa honom en gÃ¥ng. Var väl tio femton Ã¥r sedan sists och vi har mest haft kontakt i jultider och födelsedagar. Nu blev det inte sÃ¥ och jag hörde att jag skulle fÃ¥ ett av hans dragspel. Passande nu när man närmar sig femtio. 🙂 Han var annars musikern i släkten. Aktiv bland vissÃ¥ngarna i Stockholm under 60-70-80 talen. Ägde ocksÃ¥ en karusell pÃ¥ Skansen under ett antal Ã¥r och gjorde sÃ¥ oändligt mycket mer livsbejakande saker.
Som många artister så var Gösta Manodepressiv och kunde vara rätt jobbig att vistas kring i perioder. Det gjorde också att han bland släkten inte alltid var den mest välkomne gästen i många lägen. Något som jag antar sårat honom mer än en gång. Jag tror dock att han trotts det levde ett fullt liv med massor av bekanta och vänner.

Nu är det bara två barn kvar av de ursprungliga sex barnen. All utom min Farsa, som bara blev sjuttio, har blivit över 85 år. Inte illa eftersom dom växte upp utan far och blev moderslösa i unga år och att ingen av dom har haft ett direkt enkelt liv även om det naturligtvis har blivit bättre under senare år. Kalle och Anna är kvar. Båda snart 90. Gösta, Holger, Ernst och Lilly är saknade av oss som finns kvar men jag ser dom flyga fritt med dom andra örnarna någonstans i en värld som vi andra inte har tillträde till.

Vikten då?

Ja upp en fem kilo tyvärr… Men nu skall jag ta tag i det igen!

Knappa PÃ¥*

/Ake

Alfta och musiken

Det blir inte mycket postande här för tillfället. Anledningen är att jag åker mellan Los och Alfta varje dag och alltså är och jobbar på CC Systems i Alfta under dagtid. Trött efter resan hem men vill gärna försöka hinna med lite VSCP grejer och alltså blir det inte mycket tid kvar för bloggen.
CC Systems är ett väldigt trevligt företag med underbara människor som jag skrivit förrut och jag konsultar alltsÃ¥ där för tillfället. Skönt att komma ut lite bland människor igen efter att för det mesta suttit i samma lokal. Ja min fru jobbar ju här ocksÃ¥ förstÃ¥s sÃ¥ helt ensam har jag inte varit. Men kafferaster och liknande blir en annan grej när man är nÃ¥gra stycken. Man skall inte underskatta värdet av skvaller….

Man hinner tänka en hel del när man åker de totalt 18 milen i min gamla bil varje dag. Snart 50 och antagligen blir det inte mer av ivet än det här som är just nu. Sannolikheten att jag skulle kunna komma loss ekonomiskt med VSCP etc inser ju även jag är mikroskopisk. Kommer jag någonsin kunna resa till alla dom där platserna som jag vill se. Kommer jag någonsin ha en bil som jag vet kommer att starta när jag går ut och sätter mig i den. Får jag någonsin klar studion så att jag kan börja skriva musik igen.

ApropÃ¥ musik sÃ¥ berättade en gammal god vän för nÃ¥gra Ã¥r sedan efter att vi spelat pÃ¥ Woxstock med Atmosphere In Rock att dÃ¥ det begav sig hade man suttit och diskuterat min framtid pÃ¥ ungdomsgÃ¥rden vi tränade pÃ¥ och man hade kommit fram till att jag nog skulle bli studiomusiker i framtiden. Jag svarade dÃ¥ att det var synd att ingen sa nÃ¥got dÃ¥ pÃ¥ den tiden. DÃ¥ när man kämpande och jobbade för att “bli rockstjärna”. Visst fick man indirekt uppskattning ibland men oftast var det bara ett jäkla slit som ingen sÃ¥g. MÃ¥nga tror ju att man pÃ¥ scenen tillgodogör sig uppskattning men för mig har varje uppträdande varit ett svart hÃ¥l där det bara varit koncentration pÃ¥ musiken och det som skall ske i uppträdandet. Jag har faktiskt ingen minnesbild alls frÃ¥n ett uppträdande där jag kan se publik framför mig. Konstigt…

Jag skulle nog vilja hÃ¥lla pÃ¥ mer med musik. Har en hel del halvfärdiga lÃ¥tar som borde göras klara. Massor av andra i huvudet som vill ut. Men jag har sÃ¥ oerhört svÃ¥rt att engagera mig i tvÃ¥ saker samtidigt och just nu tar VSCP sÃ¥ mycket tid. Funderade att tag pÃ¥ att gÃ¥ med i kyrkokören men hatar att sitta fast i en massa mÃ¥sten som det lätt blir när övningarna blir till rutin. En studio är nog enda vägen som fungerar för mig… eller kanske starta ett band igen….

Knappa PÃ¥*

/Ake