Jesus

jesus-christ

Det knackar på dörren. Det är Jesus. Känns lite oväntat sådär. Men har man bott i ett gult hus på en kulle i Lo(o)s några år så blir man inte förvånad. Man säger helt enkelt “Hej” och ber honom stiga in. Fortsätter med

“Så du är ute och går? Vill du ha lite kaffe?”

Man har ju liksom svårt att tänka sig just honom komma infarandes i en silvermetallic S60 av senaste modell. I alla fall har jag det. Fast har såklart ingen aning om han gjorde det. Han kanske kom cyklades. Hursomhelst. Jag förutsätter en värdigt skridande Jesus vandrandes fram i sandaler av plast (vegan-Jesus) efter solbelysta vägar.

Eftersom jag inte får något svar utan bara en mild blick riktad mot mig så fortsätter jag

“Hur är läget med dig då?”

och då berättar han om läget. Hur jäkla eländigt det har varit under dom här två tusen åren när han bott med sin tjatiga farsa och hur det blivit ännu värre nu på slutet när han börjat bli gaggig. Prostatan är inte att leka med den heller och det känner man ju igen.

Något måste göras, säger han,  så här är han igen. Lite på rymmen liksom. Sen bjuder man på kaffe i finmuggarna (de som är diskade) och han dricker kaffe som om han inte druckit det på tvåtusen år minst, vilket han såklart inte heller har gjort,  och då dristar man sig till att fråga var lärjungarna är och då får man höra att dom ju är döda sedan länge och att dom som kommit efter inte är mycket att ha och då undrar man ju vad han gör i Lo(o)s och så svarar han att det är ju här det händer nuförtiden och det är då jag måste fråga om det inte egentligen är till Edsbyn han hade tänkt sig. Sveriges Jerusalem liksom känns ju mer rätt än en skogsby ute i vildmarken och då ser han förvånat på mig och säger “är inte det här Edsbyn?” och då ser han uppriktigt sagt förskräckt ut, nästan rädd och vill ha instruktioner om hur han tar sig till Edsbyn och när jag berättar om dom sju milen han måste skrida värdigt fram efter i en skog full av både varg och björn så frågar han om jag kanske kan skjutsa honom eftersom cykeln är antagligen är gammal och det kan jag ju. Jag menar han är ju ändå Jesus.

Så jag startar bilen och ser att vi behöver tanka bensin och talar om det för Jesus men han pekar bara på tankmätaren och nu visar den på full tank såklart och jag tackar och startar motorn i en bil med en motor som aldrig gått bättre och jämnare och det är ju väldigt ovanligt för en Renault. Så jag skjutsar honom till Edsbyn och ungefär vid folkets hem vill han stiga av. Han undrar om jag behöver något underverk uträttat och jag vill inte trötta honom med fred på jorden och att alla barn skall få lägga sig mätta varje kväll. Socialistisk seger i nästa val blir det väl ändå. Det där borde han ha fattat för länge sedan och för egen del behöver jag inga under. Jag har det så bra som jag kan ha det redan försäkrar jag med eller utan underverk och kan till och med leva med den där prostatan så vi säger hej och jag åker på Statoil och köper en Cappuccino och en bulle och åker hem och grillar en morot och tänker inte mer på det där.

Vi ses igen

Beautiful landscape

Han kommer där från motsatt håll på stigen. Mannen med den svarta slokhatten och trenchcoaten. Svarta Italienska handsydda skor har han på fötterna och han går lite flickaktigt försiktigt där på barret och de våta löven efter stigen. Ja nog fan är det väl det han har på sig?  Jag har fastnat för skorna. Jag är ju ingen expert, men de där rikemansdojorna kan jag lukta mig till. Det syns på hela honom att han är malplacerad här mitt inne i Lo(o)sskogen, att han egentligen inte hör hit. Ja, då är vi två då måste jag tänka. Två främmande som möts på en stig ensamma ute i skogen.

Det går inte mötas två personer i bredd på stigen så jag kliver åt sidan för att släppa fram mannen. Jag har inte sett hans ansikte tidigare men nu vänder han det mot mig och lyfter på hatten liksom för att tacka. Hans ansikte är vitt som om han lider av anemi. En kort stund kommer jag att tänka på Halloween och att han kanske är sminkad, men nej, det där är hans riktiga ansikte. Ögonen är hårda, ljusblå och genomträngande när de ser på mig och mun och näsa är skarpskurna där i hans ansikte som har sjukligt insjunkna kinder. Jag ser makt och snar död i det där ansiktet. Oförenliga med varandra, men ändå finns de där bredvid varandra. Kanske är han sjuttio, kanske något yngre. Jag ryser när han går förbi. Jag är nu ändå en feg jävel,

Men jag skall promenera min dagliga runda så jag kliver ut igen på stigen och böjar gå. Då ropar mannen bakom mig.

“Jasså Åke, du känner inte igen mig…”

Och jag vänder mig om såklart och jag ser att mannen nu stannat och står ungefär tio meter bakom mig, vänd mot mig med trenchcoaten öppen och lätt fladdrande i vinden. Jag ser de svarta gabardinbyxorna och skärpet med lejonspännet av silver. Hans skjorta är blårandig och oklanderlig och ser dyr och figursydd ut. Men jag har såklart aldrig sett mannen. Aldrig någonsin. Det är bara spännet där på skärpet som får klockorna att ringa i mitt huvud. Jag har själv haft ett sådant.

Han skrattar där på stigen. Fast inget hjärtligt skratt. Det här är ett sådant där skratt man förväntar sig att höra när man står där ensam på en kyrkogård mitt i natten framför sin oväns grav.

“Nehejdu, din tjocke, ynklige, o-coole gubbe, du känner inte igen mig!?”

och där lyfter han på hatten, nickar mot mig, ler ett snett leende och fortsätter

“Men vi har mötts förr Åke. Och snart skall vi mötas igen. Mycket snart…”

och sen vänder han sig om och fortsätter sin lite flickaktiga vandring där bort åt andra hållet efter stigen. Visslar han inte till och med något där han går. En Beatleslåt är det väl…?. Jag kan inte placera den. Vet inte namnet. Men det är som vanligt. Jag ruskar av mig honom. Vänder mig åt andra hållet och  fortsätter min färd. Jag har ingen aning om vem han var den där mannen. Jag har definitivt aldrig sett honom. Inte vad jag vet. Men inom mig får jag en känsla av att den här mannen är en nära vän med döden. Att de spelar i samma lag. Men jag är ju i motståndarlaget. Ännu. Så jag vandrar mitt varv och går hem och jobbar utan att tänka vidare på mitt möte där på stigen.

 

Nattligt besök

husqvarna

Ytterdörren flyger upp med ett brak precis när jag skall bomma igen och låsa för natten. Klockan är halv ett. Nu står han där i hallen, grönklädd, med nyvaket rufsigt hår, vilda ögon, och en andedräkt som varit längst ner till helvetet och vänt upp till oss dödliga igen och gjort en där för bara några timmar sedan. På ryggen hänger älgstudsaren. Han ser på mig med sina vilda ögon samtidigt som han hänger av sig studdsaren, greppar den med båda händerna, trycker den i magen på mig och tvingar mig bakåt. Det gör ont. Och jag säger det till honom men han bara ryter “Din djävul….” sen tar luften slut innan han fortsätter. “Du skall inte prata illa om Lo(o)s du din fete uppblåsta djävla skit”. Och just där trycker han till med geväret så att det åker in en bit till i min mage. Japp blåmärke idag. “Du kan väl dra härifrån om du inte trivs din malliga skit.” Ja och sådär går han på. Det riktigt blåser om öronen på mig av alla okvädingsordens upprörda orkanvindar. Men jag är van såklart. I Lo(o)s står jag inte högt i kurs (gör jag det någon annanstans?). Så jag står där och tar emot. Försöker flytta gevärspipan från magen men han trycker för hårt så det går inte.

Men som sagt jag är van och det är egentligen inte förrän han osäkrar geväret och siktar upp mot mitt huvud som jag börjar bli orolig. Jag skall skjuta dig din djävul” säger han samtidigt som han vinglar till och håller på att ramla omkull. Full som han är, ja vi säger ju packad vi gamla Edsbybor för vi tycker det låter tuffare,  lyckas han såklart tycka av ett skott där i hallen. Pang! Ja det är tillnärmelsevis inte ens i närheten av jordbävningssmällen i måndags men smäller gör det lik förbannat. Jag ser min chans och rycker ifrån honom bössan. Drar ur slutstycket. Slänger ner båda med ett skrammel på golvet. Japp också vi hemliga fick lära oss sådant i lumpen. Frugan ropar oroligt där uppifrån om vad som står på. Men jag säger “det är lugnt, gå och lägg dig igen du” och det gör hon. Min nattliga besökare ser inte lika stursk ut utan gevär. Så jag säger “häng med in på kontoret en stund”. Han lommar snällt med in så fort jag knappat in koden och fått upp dörren.

Så där sitter vi större delen av natten. Jag bjuder min nyfunne jägarvän på whisky som jag har haft stående på kontoret några månader, en fin sort som jag har sparat till andra tillfällen, själv dricker jag bara måttligt denna natt. Japp det skall jobbas isag. Jag får höra berättelsen om livet här i byn. Hur jävligt det är att alla Färilabor, Ljusdalsbor och Järvsöbor ser ner på en Lo(o)sbo och då skall man inte prata om de där på andra sidan ån. “Jävla Hamrabor”. Och sådär går det på, Jag får höra om barnen som inte ringer. Kvinnorna som inte vill ha en. Jobben som inte finns. Hur låg a-kassan är. Att det krävs så jäkla mycket av en nu för tiden. Att vargarna äter upp älgarna som är skogsbornas ägandes kreatur, att “svartingarna” tar alla jobben, att det kommer svin som mig och köper alla husen i Lo(o)s som självklart är Lo(o)sbornas. Ja där blir han lite ilsk och vild i ögonen igen men börjar snart gråta och hulka som om han var ett litet barn inte en vuxen man och jag sitter där och tycker synd om denne nattlige besökare.

Vi sitter väl sådär till halvfem nu på morgonen eller något. Och jag får höra hela hans livshistoria. Jag är bra på att lyssna när någon behöver ett öra. Sämre på att hitta ett öra som vill lyssna när jag behöver ett. Men där någonstans när kvinnornas svek, de som flyttade ifrån honom, inte tålde att han söp, somnar han in. Sjunker ner på soffan där han nyss satt som en hösäck. Ja, så för mig finns inte annat att göra än att låsa igen och gå upp och lägga mig jag med. Försöka sova i alla fall ett litet tag.

Så nu när jag trött öppnar kontorsdörren så mötts jag av den gröne jägarens snarkningar där på kontorssoffan. Jag ser att han pissat på sig. Hans problem. Han ligger där med öppen mun han som ingen vill ha, han som hatar mig som är utböling och “sittpissare”. Ja han får väl sova ut där på soffan. Jag kör ingen på porten. Själv skall jag försöka jobba lite.

Hårdrockstomten

rav1

En liten tomte knackade på dörren hit till kontoret nu på kvällen. Ja en sådandär liten en. En tvärhand hög, ja kanske lite längre när jag tänker efter. Som en underarm om man räknade med luvan. En sisådär fyrtio centimeter för dem som gillar siffror och SI enheter. Han var upprörd. Verkligen upprörd. Det såg man genast. Men vi måste ändå direkt och nu göra klart att det här var inte en tomte av den där Amerikanska godmodiga jultypen, utan mer en sådan där som det pratas om i gamla bondhemman. Klädd i gråa kläder av något som såg ut som vadmal  och en grå till synes tovad luva och ett svart bälte med ett glänsande lås om en något lite putande mage och sen bruna näbbstövlar av… ja läder eller också bark, det var svårt att avgöra eftersom han var så arg och hoppade upp och ner mest hela tiden.

I det här huset släpper vi in de flesta. I alla fall om de vill prata en stund och det ville tydligen den här tomten så jag höll upp dörren och han studsade in genom den och gick hela vägen in till elektronikverkstaden utan att stanna i studion. Där satte han sig på en av stolarna med visst besvär eftersom stolen var stor och han var kort och väntade helt tydligt på att jag skulle sätta mig i min stol, den som står mittemot. Glad såg han fortfarande inte ut. Här behövdes pratas insåg jag så jag satte mig på min stol och frågade hur det var?

“Jag vill klaga” svarade tomten istället för att berätta hur det var. Inte alls med en sådan där pipig röst som man först kanske kan förvänta sig att det skall komma från en tomte som bara är en underarm hög, nej, en riktigt kraftfull och djup röst hade han.

“Oj då “svarade jag, lite fundersam över vad problemet kunde vara. “Kan jag hjälpa till med något?”

Och då kom han igång och sen gick han på över hur musiken jag spelade, hur det nästan var omöjligt för alla tomtar som bodde där ute att överhuvud tänka som jag spelade och höll på. Sen höjde han rösten och fortsatte “Sen den där volymen är ju direkt livshotande. Dessutom är det inte en enda av oss som gilla Ulf Lundell så honom kan du genast sluta spela. Tomtemor kräks å fort hon hör hans brölande. Ja det är riktigt synd om henne skall du veta. Och inte är den där Winnerbäck bättre han heller, Ja all den där andra smörjan du spelar är inte värt ett ruttet öre den heller. VI VILL HA HÅRDROCK. Det måste du fatta ungjävel!”

“Ungjävel” hängde jag upp mig på såklart och förklarade att jag med råge faktiskt passerat de femtio. Men då nästa skrek han “jag är trehundrafemtio år din förbannade snorvalp” samtidigt som han sprang fram till mig och sparkade mig hårt på smalbenet och hötte upp mot mig med båda händerna knutna som den värste boxare redo för fight. Nu är jag en lugn människa. Inte ens upprörda trehundrafemtioåriga tomtar får mig att bli arg. Om sanningen skall fram så blev jag snarare lite uppiggad av att för en gångs skull vara yngst i rummet. Mitt smalben gjorde däremot ont och eftersom jag inte fått någon syl i vädret tidigare så passade jag på att säga “AJ!” nu istället. Då satta han sig igen. Något nedlugnad som det verkade men långt ifrån glad. Rykte det inte lite ur den där luvan rent ut av?

Men eftersom Karins farmor alltid såg tomtar i blåbärsriset så är jag nu inte helt ovan tanken på små underarmsstora tomtar så jag började resonera med min besökare. “Vilken musik gillades egentligen?”. Och nog var det mycket Metallica som gillades, speciellt tydligen av tomtemor, men Scorpions, Iron Maiden och Judas Priest gick hem de också. Men Rainbow och Deep Purple kunde jag gott skippa. Fast Black Sabbath var bra. Och sådär fortsatte han att rabbla på och efter en stund var jag tvungen att be honom återupprepa det han sagt och börja anteckna vad som ansågs som godkänt och vad som inte ansågs som godkänt, och göra det fast jag på en hel del punkter verkligen inte var överens med denne tomte på besök. Men det goda hade i alla fall denna uppräkning av lyssningsvärt och icke lyssningsvärt med sig att han blev gladare och gladare och efter att ha rabblat musikaliskt tomtegodtagbara och icke musikaliskt tomtegodtagbara artister under en timme drygt, varunder jag fyllt tjugosju sidor i ett kollegieblock med namn, verkade det lugna ner sig där hos tomten på stolen. Han började rent av se lite godmodig ut.

Så jag satt på lite Black Sabbath och då tyckte jag nog till och med att jag såg ett litet flin där bakom skägget. Hur som helst så plockade han upp en pipa ur fickan och tände på och av lukten att döma så var det inte vanlig tobak i den där pipan och det syntes nästan på hela tomtegubben det för nu började han nynna med och rulla med i musiken och efter en stund erbjöd han pipan till mig också. Men nu jobbar jag här på kontoret och tar seriöst på det så jag tackade nej och det verkade inte bekomma honom det minsta för han sög bara i sig mer och såg därmed ännu godmodigare ut. Och rummet det fylldes av mer och mer rök och snart nog så startade brandlarmet och det är kopplat till alla andra brandlarm i huset och det tjulade och lät så att öronen höll på att ramla av, men gubben han bara satt där och njöt av Black Sabbath samtidigt som jag rusade runt och  öppnade alla fönster och viftade framför brandvarnaren  allt vad jag kunde så att den skulle sluta tjuta. Så snart frös ju jag, det är kyligt ute, så jag fick gå och hämta min jacka och där sitter vi nu. Tomtegubben han sitter där i stolen och världen verkar inte bekymra honom det minsta. Black Sabbath dånar ur högtalarna, brandlarmet tjuter fortfarande, alla fönster är öppna och jag sitter här och fryser och väntar på att gubben skall gå någon gång. Dessutom börjar jag bli trött. Äh jag tror jag går och lägger mig. Sitter han kvar imorgon får vi väl lösa det då.

Han/hon/det/djävulen och jag

get1

När jag går ut där vid halvtolv tiden och skall stänga ner huset för natten så står han/hon/det/djävulen där och flinar. Jag rycker såklart till först för jag ser ser inte att han/hon/det står där, men lugnar mig snart. Vi har träffats för. Många gånger. Så även om det inte är vad man kallar ett kärt återseende så är det ändå ett återseende.

“Halloj”

säger den fan. Ni vet precis så där käckt som Per Persson i Perssons Pack brukar hälsa från scener på olika platser i Sverige, också nu när slutet för packet närmar sig hörs det där, “Halloj”. Det slår mig att Persson också kanske får de här nattliga besöken av herren/frun/det som står där framför mig just nu. Är lika van vid dem som jag är. Har lärt sig därifrån.

“Sätt dig” säger jag

för trädgårdsmöblerna bara står där, är torra,  och han/hon/det/djävulen brukar bli långrandig när han/hon/det/djävulen kommer igång. Jag är trött och håglös denna kväll så jag hoppas på en kort sittning, men det vette fan hur det blir med det och det får bli som det blir. Det brukar det.

“Det var ett tag sen…” säger han och spänner getögonen i mig. Foten med klöven har han nonchalant slängt upp på bordet. Jag noterar att det har vandrats en del denna natt. Klöven är sliten och snedstegad och den där “nissen” som sitter där och försöker se djävulskt cool ut behöver semester.

“Japp, det var ett tag sedan svarar jag”  och suckar  ljudligt så att han hör hur jävla glad jag är över att det var det. “Men nu är du här igen. Är det det där jävla kontraktet du vill älta igen?”. Ja, och då slår han ner getögonen en kort stund, som om han faktiskt skämdes över sin enkla ide och säger. “Ångrar dig nu ibland va? Sitta här uppe i skogen på en kulle i ingenstans när du kunde ha återvänt hem till Edsbyn i en vit limousin och blivit älskad av alla, till och med av henne den där gamla flickvännen, hon med det långa ljusa håret som du sjunger om i en stråf i en av dina förbannade skitsånger. Du kunde ha lockat in henne, gjort henne galen av åtrå, kastat iväg henne igen som hon gjorde med dig. Bara du skrivit på.  Sett världen min vän. Se på Mick Jagger. Det kunde ha varit du. Bara du skrivit på den där gången. Men se här.” och han tar fram det där jävla pergamentet igen från innerfickan på sin rock. Kontraktet för ett framgångsrikt liv och en själ i skuld. Ett liv bland det upphöjda. Han skjuter det över bordet. Gåsfjäderpennan fylld med blod från ofödda barn ligger uppe på pergamentet, allt färdigt för påskrift, men jag skjuter tillbaks det. Det är för sent nu i alla fall. Jag behöver ingen betänketid. Visst, det har varit nära att jag skrivit på några gånger, men varje gång har jag lyft pennan igen och skjutit över kontraktet. Den här gången lyfter jag inte ens pennan.

“Du vet att jag är klar med det där”

Då skrattar han/hon/det/djävulen så att kullens alla sovande fåglar lyfter i ren förskräckelse och så att ungkatten kommer infarande med storsvans från snåren och söker skydd under en buske.

“HA HA HA…”

och jag skrattar med.

“ha ha ha…”

Och sådär sitter han/hon/det/djävulen och jag och skrattar en stund på en kulle ute i skogen i Lo(o)s. Jag vet att han/hon/det/gud tittar på men sin vana trogen inte nedlåter sig att prata med en sådan enkel själ som mig. Det skall vara påvar, kardinaler, biskopar, av manlig säd obefläckade flickor för att han/hon/det/gud skall nedlåta sig till diskussioner i sommarnatten. Det duger liksom inte med ett vitt trädgårdsbord i plast heller. Det skall vara änglatrumpeter och himmelska körer som bereder väg för de som anser sig vara giganter och världens skapare. Så det får man i alla fall ge han/hon/det/djävulen. Han rör sig bland oss vanliga lika bra som bland de upphöjda.

“Går du fortfarande på stigarna och försöker undvika att trampa på myrorna fast du inte vet att du kommer till paradiset för den skull” fortsätter han/hon/det efter att vi skrattat klart och suttit tysta en stund. “Jo visst gör jag det. Liv och jämvikt tror jag på. Jag kan ge och bry mig om utan att begära tillbaks. Det är enkelt.Timbuktu, honom känner du ju, mobbade de som var för långa, som en i gruppen, kräver att bli förlåten för det, men förlåter aldrig de som mobbar honom. Vill kriga, vill utse sig och alla sina likar till offer. sådär som en del kvinnor också vill framställa hela kvinnligheten som ett offer. Men jag har inte mobbat någon medvetet, aldrig någonsin. Jag har inget att säga förlåt för. Jag ber ingen, ingen alls, om att de skall se mig som någon annan än den fete ocoole gamle gubbe jag är. Jag gör det jag gör så gott jag kan och försöker skada så få andra levande varelser jag kan. Jag kräver inga förlåt för att jag är den jag är.”

“Floskler allt det där och det vet du” säger han/hon/det/djävulen men en skärpa i rösten som är så vanlig för /honom/henne/det. “Du sitter på samma höga hästar som alla andra. Tror du är så jävla mycket bättre. Stolt som en jävla förbannad indian är du.  Tror du det är så förbannat mycket bättre? Tror du det? Tänker du inte också “negerboll” varenda gång du ser en i disken på stamfiket. Visst gör du. Du tänker det men du säger det inte. Borde inte snarare du brinna i helvetet för den där tanken än han som slår ner en svart man på gatan och pissar i hans sår. Du bara tror att du är något din fan. I själva verket är du bara en djävul själv. Tror duTimbuktu skulle respektera en sådan som dig. En som bevarar myrorna på stigen men smygtänker “negerboll? En som förolämpar de som står kvar nära dig med bojorna runt sina händer.”

“Det kanske är sant att det är så” svarar jag. “Kanske är jag inte värd respekten från de utsatta. Men jag gör så gott jag kan. Kommer jag till en olycksplats så tar jag hand om de mest skadade först. Om någon blöder skiter jag i dem som har huvudvärk. Men visst kan man vända på ordningen. Men då löser man inte problemet. Man blir bara förblindad och de som blöder dör.”

“Skitprat det också och det vet du” svarar han/hon/det/djävulen och det vet jag också såklart. “Så jag håller käften i fortsättningen alltså?” säger jag. “Det gör du ju redan” fortsätter han/hon/det/djävulen, “när senast sa du negerboll. Den där jävla respekten har du ju. Det är i tanken ditt problem sitter. I tanken, käre vän. Tittar du inte i smyg på brösten hos den där kvinna som du säger att du respekterar för hennes kompetens också eller hur? Samma sak. Du är en dålig människa. Den sämsta sorten. Ger efter för uråldrig manlig  kåthet, djuret i dig,  och kan inte glömma gamla uttryck som aldrig var negativt tänkta ens då, javisst, men som inte ens tåls att diskuteras idag. Ger mig fan på att du tänker städerska också ditt as. Det heter lokalvårdare nu för tiden. Om inte du är en av de förtappade så är ingen det. Jag skall kasta dig i famnen på de som tycker att tårtor uppskurna av kulturministrar som säger aj när man skär i dem är viktigare än barnen som dör av svält, bomber och umbäranden, medans deras mödrar våldtas och dör med söndertrasade sköten. De som ägnar tiden åt dem med huvudvärk. De kommer att äta dig levande.”

“Skit på dig!” säger jag då som så många gånger annars. “Skit på dig din fan!!!”. Men jag gråter inte. Jag ger aldrig gråten till han/hon/det/djävulen, för av en tår kan han/hon/det skapa det vackraste pärlor som universum någonsin skådat och som han/hon/det sen kan ge som gåvor till någon av sina sju hungriga “vill ha” älskarinnor i utbyte mot den kärlek som också djävlar längtar efter innerst inne. Deras kistor, skrin och magasin  är fyllda till råge med pärlor tillverkade av människornas tårar.

Sen sitter vi mest där och hummar en stund. Också han/hon/det/djävulen börjar bli lite ocool och gammal, och i alla fall det förstår vi varandra.

“Du vet varför jag började resonera med dig va, där under sjuttiotalet va?” säger jag efter en stund till han/hon/det som nu börjar se lite moloken ut. “Du ville väl ha ära och berömmelse som alla andra” muttrar han/hon/det. Men jag svarar “nä det var aldrig det. Det var det där jävla Edsbyn. Folket som inte kunde gå på bio och dans eller ens kunde skratta för att de skulle in i himlen. Få liv efter döden utan att leva ett liv i själva livet först. Det var så jävla skenheligt allt det där så den bästa protesten var helt enkelt att säga att han/hon/det/djävulen var vägen. Sen kom du ju där med ditt kontrakt.  Men för mig var det bara Rock’n Roll och Punk. Sket väl i ditt jävla kontrakt och han/hon/det/gud med för den delen. Jämvikten och livet tror jag på och att ha kul och att skratta är påbudet av livet självt och det har varken gudar eller djävlar något med att göra. Det var därför jag bad dig dra åt helvetet första gången. Du lydde ju dessutom till slut din djävul”

“Andra gången då, när jag tog allt ifrån dig?”

“Ja det var samma sak då. De som kallade sig mina vänner försvann som avlöningar när det glättiga och pengarna var borta. Jag lärde mig älska fågelsång och ljudet av vågor mot en strand. Jag kunde sitta där och titta ut över obruten horisont eller ligga i gräset och se molnen fara över himlen med lugn i mitt hjärta fast än du och ditt anhang gjorde allt, verkligen allt för att förgöra mig. Han/hon/det/gud rörde såklart inte ett finger som vanligt till hjälp, fast än det fanns tillfällen när jag faktiskt bad om hjälp liggande på mina bara knän. Men du fick ändå inte en endaste tår ut ur mina ögon och när du kom där med kontraktet och din gåspenna igen så visste jag att det är här jag är hemma. Jag är bara den här gubben, snubben som befinner sig i människornas periferi. Aldrig riktigt älskad, aldrig riktigt synlig men en som älskar och ser. Gott nog så för mig skall du veta. Till slut förstod jag det och kunde därför be dig dra åt helvete den andra gången också.”

“Du snackar skit som vanligt du såklart, som du alltid har gjort, men du vet att jag kommer igen.” Sen reste sig han/hon/det/djävulen, nickade åt mitt håll och vandrade bort mot dragspelarens hus. Ja, jag vet ju att han/hon/det/djävulen kommer igen. Så är det. Kanske skriver jag på nästa gång som så många andra gjort före mig. Kanske inte.

Jag förlorade

Skit också jag förlorade magmätartävlingen. Elton vann med fem tum (tretton centimeter) och då skall man betänka att jag smällde i mig större delen av en två liter Coca Cola strax före att vi äntrade scenen. Nu bärs han runt i triumf här i sin trädgård av fem av sina uppvaktande muskelpojkar och som naturligtvis gör det där med bar överkropp. Själv sitter jag här, också jag med bar överkropp, men alltså med en mage som inte levererade i år heller. En kärring som tydligen heter Marianne Faithfull (andra stavelsen i efternamnet säger en del om henne) försöker trösta mig. Tycker jag borde vunnit för min mage verkar faktiskt se fläskigare ut än Eltons och kanske är det just det som är problemet. Att min är lösare och hans är liksom mer ölstint utspänd. Sådär går hon på kärringen. Med jämna mellanrum och mellan hennes haranger bärs Elton förbi med prisroten höjd över sitt huvud, glad som ett kylskåp naturligtvis, det fattar man ju. Passar på att spruta champagne ur flaskan han halsar ur åt mitt håll också den jäveln vid varje passering så nu är man alldeles klibbig också. Fan också. Hade räknat med en vinst i år, att få fara härifrån som en segrare, men det sket sig alltså. Sket sig stenhårt. Om bara käringen kunde hålla käften en stund men hon babblar bara på och på. Påstår att hon legat med Mick Jagger den jävelen. Sicket påhitt. Vad skulle en som han han med en sådan där kärring till!?

Fast lite i det hon säger har hon ju rätt i kärringen. Det är bättre att tro på för mycket än vara så skitnödigt rädd för att bli lurad att man låter livet fara förbi utan att man ens är med på ett endaste litet hörn. Dom är så många dom där som skriker “hej. det där är alldeles för otroligt” och sen missar hela tåget och livet med det. Det enda de har är en stolthet över att inte vara ett endaste dugg. Så jag bestämmer mig där och då för att tro på att Mick Jagger faktiskt knullade kärringen. Hon har rätt, man skall tro. Jag ger henne en kyss på kinden för den insikten och går in och spyr upp Coca Cola på närmaste toalett. Vräker ur mig alltsammans och hulkar ur mig också det sista som är ren besvikelse som satt fast där längst ner i magen över utebliven vinst i magmätartävlingen. Allt borta nu, livet är gott igen.

Elton lånar ut sin Land Rover imorgon så jag tar kanaltåget över och sen hem. Måste ju det, har jobb att göra. Det blir såklart en jävla resa men man får väl småsova lite i bilen och på färjan över från Travemunde. Det skall nog fungera. Får alltså ta det lite lugnt ikväll. Skulle ju kunnat tänkt mig att låna en av hans Ferraris också men de är ju så jävla låga att vägarna i Lo(o)s skulle förgöra en sådan vacker bil. Vore ju synd det. Men kul vore det såklart att köra en sådan bil här uppe i skogen och glassa med den ett tag framför de avundsjuka som till och med är avundsjuka när det inte finns något att vara avundsjuk för. Men man skulle väl förlora körkortet på studs.

Dags att äta här nu. Partytält beställt och uppbyggt när vädret blev som det blev, fast just nu är det soligt. Ingen konst att vara grönsaksätare på det här stället, nästan alla äter vegetariskt och det finns massor av gott. Men det står en grill i ett hörn också. En med en stor blåsvart man stående vid, vändande enorma köttbitar. En man som en hetrosexuell man som jag inte går fram till frivilligt, om ni fattar. Nu kommer det såklart fram gott vin och mer champagne och mer champagne och mer champagne och ännu mer gott vin men det får alltså bli lugnt ikväll för mig om jag skall köra hem. Men lite mat behövs nu för att fylla upp i tom urspydd mage. Det droppar in folk här hela tiden och de som inte var med i SOHO igår lär dyka upp ikväll. Man får väl ägna kvällen till att lyssna på någon gammal rockstjärnas turneminnen från förr, alltså ungefär samma historier som min vän dragspelaren berättar vid postlådan där hemma. Jag har hört dem alla vid det här laget. Men mat nu alltså och så lyssna på en uppblåst vinnar-Elton, han som har störts mage i år igen alltså, andra året i rad. Ja, jävlar. Mer semlor nästa vår helt enkelt. Man kanske skall tjuvstarta med dem redan när man kommer hem rent utav.

Gubben som gick ut, låste dörren och försvann.

gubbe

Gubben, för han var en gubbe, packade sin resväska och gick ut. Låste dörren med dubbla varv, stoppade nyckeln i fickan och promenerade förbi dagrummet. Där satt bara två personer framför en tv som visade en engelsk fotbollsmatch, Maria och Hannah som båda var nittio och mer fyllda redan sedan några år tillbaks och i den värld dom befann sig fanns det inga gubbar som låste sin dörr och sen bara gick ut som om inget har hänt från ett ålderdomshem. Demensen hade tagit dem för länge, länge sedan.

Personal fanns det ingen. Eller jo, det fans det men inte där. Den ende som jobbade såhär på eftermiddagen satt på toaletten och skötte om sin krånglande mage eller om sanningen skall fram så läste personen ifråga den tredje kortnovellen i Allers sedan hon satt sig där för att trycka ut det som tryckas ut skulle. Det började faktiskt domna här och var i sittpartierna på den ålerdomshemsanställde kvinnnan vid det hör laget men de unga tu var så nära att till slut äntligen få varandra – som de unga tu alltså hade fått varandra redan i två historier före  – så en liten stund till måste hon helt enkelt stå ut här på toaletten. Alla gamlingar sov ju middag i alla fall nu såhär efter maten. Utom Maria och Hannah då såklart, men dom satt ju där dom satt i sina rullstolar. Dom skulle inte rulla iväg någonstans och blöjor var på så att de kunde göra det de måste.

Där vet vi ju att den bajsnödiga, nåja, ålderdomshemsanställda kvinnan i princip hade fel. Gubben som låste sin dörr och gick hade nu kommit ut på gatan. Inte såg han ut att sova i alla fall. Han gick snarare med väldigt snabba och spänstiga steg för en åttiosjuåring fram mot den gröna Volvo S60 som ägdes av prästen som så ofta besökte ålderdomshemmet. Gamlingar förväntades ju ha intresse av de utomjordliga. Antagligen för att de snart skulle lämna det jordliga. Övning liksom. Men gubben var aldrig intresserad. Mummlade lite osande svordomar för sig  själv och la iväg riktiga brakskitar om prästen förvillade sig in på hans rum. Låtsades helt enkelt inte om honom. La ssg och sov med ryggen mot prästuslingen eller gick helt enkelt in på toaletten och låste han också utan att säga ett ord.

Men nu visade alltså gubben lite intresse för prästen ändå eller i alla fall för prästens relativt nya bil. Framme vid bilen plockade han upp en skruvmejsel ur fickan, satte den i bildörren och bröt till. Gniiiirk så gick dörren upp med en poff. Smidigt, ja så smidigt som en stel åttiosjuåring kunde, så satte sig gubben i bilen. Körde in samma skruvmejsel i låset och vred om. Vred igen och körde in och bröt och vred igen tills alltihop lossnade. Då plockade han upp en avbitare. Klippte ev en röd och en svart tråd skalade dem och satte ihop dem och det gnistrade och sprakade och rykte alldeles förfärligt men bilen startade. Inte med ett muller direkt som de tjuvkopplade bilarna startar i filmer men med ett pfjing, pfjing, brrrrr… som en Volvo startar. Så gubben satte sig tillrätta och körde därifrån. Naturligtvis med en rivstart, vad trodde ni!?

Av gubben och bilen syntes aldrig något mer. De efterlystes såklart båda två på sedvanligt vis. Och nog hade vissa observationer gjorts som visade att gubben hade rest norrut och sen tagit sig över till Finland vid Över Torneo  och sen enligt lite mer osäkra uppgifter färdats in i Ryssland där all spår efter honom försvann. Ja han var ju känd kommunist den gamle gubben. Leninstatyn vid hans säng vittnade om det och nog pratades det en del om att han varit i det gamla Sovjet och jobbat under de goda kommunistiska glansdagarna. Men av det där fanns väl inte mycket kvar nu. Bara spillror och Lenin stod fortfarande kvar vid hans säng och tittade ut över det numera gubblösa rummet. Så vad skulle han dit och göra? Det som ytterligare förbryllade var att sextiosjuåriga Svea Svensson, en rund och glad  tant som var mästare på att baka bullar, farmor och mormor flera gånger om, försvunnit samtidigt med gubben. Något samband mellan de två försvinnandena hade dock inte kunnat klarläggas. Svea hade nog försvunnit i bärskogen och sökningar gjordes men avslutades förgäves efter ett antal dagar med både skallgång, helikopter och ortens två överåriga poliser med i sökandet.

Men såklart fanns det ett samband. När Svea och gubben igår nådde fram till den Ryska rymdbasen och försiktigt tog sig in i den inre delen av den. Stod där i timmar tillsammans och tålmodigt väntat på att den besättning som skulle bytas ut på den Ryska rymdstationen skulle vandra förbi i korridoren och, ja det måste erkännas, pussats lite och fnittrat ännu mer av förväntan och glädje men gjort allt detta mycket tyst under sin väntan. Men så hade de två rymddräktsklädda då kommit vandrande där i korridoren och utan varken mycket väsen eller för många slag låg de nu bakbundna på en närliggande toaletts golv. I deras ställe äntrade den gamle gubben, han som bara gick ut från ett ålderdomshemmet och försvann och den lilla runda Svea, hans nya underbara kärlek, den magnifika rymdkapseln. En dörr hade stängts bakom dem, säkrats av experter, det hade önskats lycka till men på ryska då såklart och snart hade nedräkning och liftoff skett med ett jäkla dån. Både gubben och Svea blev snart nya invånare på den Ryska rymdstationen, kallade till och med det hela för rymdstationsockupation,  och efter vad det sägs så sitter de fortfarande där uppe och håller varandra i hand och ibland ger varandra en puss med ögon som tindrar ikapp med himlens alla stjärnor. Bullar bakas med jämna mellanrum och bakandet fyller då rymdstationen men ljuvlig nybaksdoft. Gubben är fortfarande händig och reparerar det som går sönder. Titta upp mot stjärnorna någon gång vettja när himlen är klar, kanske får du se dem när de kikar ut genom rymdstationens fönster högt där uppe och just far förbi din del av världen i svindlande hastigheter. De är så lyckliga.

De vackraste dikter som någonsin skrivits.

bredvid2

Han är alldeles ensam i sin lilla stuga. Den som ligger vid en älv som är smal just här men som växer till sig när den börjar närma sig havet. Här är det oftast mer stenar än vatten i flodfåran, utom några veckor om våren när den smältande snön fyller upp och gör älven till en imponerande forsande potent ström. Det har hänt att vattnet nått upp till stugan, år då fjällens oändliga vidder med snö har haft behov av att bli vatten som skall ut mot havet alltihop på en och samma gång. Men oftast är det lugnare. Fjällens dalar smälter efter varandra som om de snällt stod där ordnade i en kö och väntade på sin tur. Sydsidorna först och norrsidorna sist med öst och väst i tur och ordning däremellan.

Här vid älven  lever han med sin katt. Både han och katten är gamla nu. Skall inte vara med så många år till. De har båda bott här så länge att de inte kan minnas annat. I alla fall inte tydligt. Ensamma båda två. Katter bor man i och för sig med, det är sant, men hans katt liksom alla andras katter går också sina egna vägar och ibland syns den inte till på några dagar. Har sitt eget att ta hand om och katten klarar sig utan honom och han klarar sig utan katten, och ändå inte. Både skulle tycka det blev förfärligt tomt efter den andre. Men båda skulle också fortsätta livet precis som förut.

Stugan har han byggt själv. Den kostade honom inte ett öre då när han byggde den. Allt material och allt i den är sånt han fick av folk i den närliggande byn. Här på den lilla jordplätten som hans föräldrar ägde byggde han den. Fast närmare ån än det ställe där han bodde på med sina föräldrar. Huset som brann upp 1942 mitt under brinnande krig ute i världen, med hans hårt arbetande mor och supande far och tre systrar och en bror kvar inuti. Det som man sa han hade tänt på då den där gången när han var nio år. Han som inte kunde tala och försvara sig. Anledningen till att han skickades upp till dårhuset i Sundsvall och satt där i tjugonio år och ett år till. Inlåst under alla sina unga år och med enda utsikt att också dö där när det var dags.

Det var den tillreste  landsfiskalen och hans mannar som bestämde att han var den skyldige. Så mycket utredning blev det inte. Det hjälpte inte att byborna protesterade och sa att disponentens son, den kände bråkstaken och suputen, hade försvunnit iväg till Stockholm just den morgonen efter att gråtande ha vinglat omkring efter gatorna i byn och mumlat i sitt rus för den som ville höra “att han dödat dom stackars krakarna men att det inte var meningen…”. Dan efter var han borta. Det sas att han rest till Stockholm. Ivägskickad – läs räddad – av sin far.  Långt bort till en annan värld för byborna här ute. Ingen, allra minst de själva, hade rest så långt.

Men han blev inte kvar där i Sundsvall. Politiska reformer kom emellan för det utstakade enformiga livet på en låst avdelning på ett sjukhus med gallerförsedda fönster avsedda för att gömma dårar som han från de som ansågs “normala” och icke fick störas. Det enda trygga liv han kände var inte bra för honom fick han veta där efter nästan trettio inskolnings år. Under ett sista år tränades han för att integreras i samhället. Fick lära sig handla, laga mat, bädda och röra sig bland de som inte sades vara dårar men allt som oftast betedde sig som sådana.  Skriva och räkna och spela schack kunde han redan, det hade han lärt sig själv, det till skillnad från många andra av sina olyckskamrater som också skulle integreras in i samhället fast än deras demoner levde fullt ut och de inte blivit botade varesig med isvattenbehandlingar, bältessängar eller elchocker. Bara de lobotomerade hade kommit härifrån innan reformerna. De zombifierade som inte längre var till besvär och satt kvar på sin stol om de sattes där.

Tala hade han däremot aldrig lyckats lära sig, och visst hade läkarna försökt med både det ena och andra för att åtminstone få honom att skrika ut smärtorna de åsamkade honom, men varken ord eller skrik hade någonsin kommit över hans läppar, och det var som en tyst trettionioårig man han stod och väntade på en taxi som skulle föra honom hem till ett hem som han då inte ens visste han hade någon annanstans än bakom sig innanför de gallerförsedda fönstren.

Förtidspensionerad hade han blivit. Ingen räknande någonsin med att han skulle kunna försörja sig själv. Det var en ynklig summa som bara räckte till det nödvändigaste. Ett rum hade han fått hyra hemma i byn för en billig peng och efter ett år hade byborna hjälpt till med att samla ihop det han behövde för att kunna bygga sin stuga och sen dess hade han bott här vid älven i en dragig men självbyggd stuga med ett enda rum på femton kvadrat.

Idag var det faktiskt hans åttioårsdag. Men inte ens katten visste om det och hade den gjort det så skulle den definitivt inte brytt sig. Katter har andra prioriteringar. Men en extra kopp kaffe skulle kan väl ändå unna sig en sådan här dag. Kokkaffe som kokades på vedspisen såklart. El hade han aldrig dragit in, trotts att kommunen för några år sedan lovat att hjälpa till med kostnaderna. Han tyckte han hade klarat sig utan el i alla år förut så varför skulle han inte göra det under sina sista år av livet också. En transistorradio hade han fått som gåva en gång av en kvinna i byn, men när batterierna tog slut så brydde han sig aldrig om att köpa nya. Samma sak var det med ficklampan. Vad skulle han med den till. Han la sig när det blev mörkt och steg upp när det blev ljust och radion den väsnades så mycket att han inte kunde höra fågelsången, så den blev avstäng den med för de mesta också under den tid när batterierna hade kraft kvar i sig.

Men förutom katten var han alltså ensam. Han var ju ned till byn och handlade ibland såklart och han kände såklart hela byn som man gör i små byar och som dom alla kände honom. Men han höll sig för sig själv för det mesta. Matade småfåglarna, rävarna och en och annan ål som förvirrade sig ända hit upp i älven hela vägen från lekplatser i Sargassohavet. Nog hade han drömt om en kvinna. Men steriliseringen som varit obligatorisk för sådana som honom hade gjorts redan innan  han var nitton. Inte ville väl en kvinna ha en som bara sköt lösa skott och som dessutom inte kunde prata. Fastän det hade förvisso sagts att han inte såg helt oäven ut. Men han hade gett upp alla de där tankarna för länge, länge  sedan. Lärt sig leva ifred med ensamheten. Skrivit sina dikter, pratat med djuren, lyssnat på stjärnorna.

Tusentals dikter hade det blivit med åren. Skrivböcker fulla med dem. Dikter som ingen annan fått läsa. Imorgon skulle han bränna upp dem alla så att det också förblev olästa. Allt behövde inte ses av andra. Somligt har ett värde även utan att andra skall ta in, tycka och tänka om det som skrivits. Ibland räckte det om stjärnorna, månen, solen, en gammal gubbe, en åldrig, stelbent och sömnig katt, några rävar och lite småfåglar och en och annan ål från Sargassohavens djup, förstår att de vackraste dikter som någonsin skrivits, en gång fanns nedskrivna på sidor i block i en liten stuga vid en stilla älv, men blev till sotiga flagor som lyfte i vinden en dag som inte var olik andra dagar i världen. Upplöstes så att någon annan en dag åter skulle kunna  fånga rytmerna och orden och kanske, bara kanske skriva ner orden på papper igen för andra att se.

 

Gubben som cyklade naken efter gamla landsvägen.

polis-konstapel_77841003

I full fart cyklade han ut i älven, rakt över och ut på den hemmabyggda trampolinen, tillverkad av en tvåtumsplanka, den han faktiskt lyckades balansera på hela vägen ut tills den punkt där den tog tvärt slut som plankor gör, en kort lufttur, en saltomortal, och så plums, vatten och en yta långt där uppe och en cykel som sakta sjönk långt där nere. I vassen tittade en trekilos gädda skrämt på. Storsjöodjuret, naket till råga på allt, och inget som var tillnärmelsevis ätbart på den där seniga kroppen tycktes den tänka när den snabbt pilade förbi ut på djupare vatten och en för gäddor säkrare värld.

Mannen, för det var en man – eller egentligen en gubbe – som cyklade ut där och hamnade i vattnet, hade ingen brådska direkt. Än fanns det luft kvar i både lungor och kroppens cirkulationssystem och vattnet var ljummet och alltså inte alls obehagligt på något vis. Naken var han. Att cykla naken efter den gamla landsvägen var hans privilegium. Jodå det hade höjts röster för att hans nudistiska cyklande utgjorde ett förargelseväckande beteende där efter den lilla oansenliga och sällan av andra trafikerade vägen, men ännu hade ingen lyckats fånga honom helt enkelt. Svårare än så var det inte.

Fast idag hade det varit annorlunda då såklart. När han kom farande ner för den största backen och fått upp den vidunderligaste fart han någonsin lyckats uppnå och i ren lycka över det sträckte ut båda benen i luften så att pung och hela härligheten blottades för världen och fartvinden, hoppade plötsligt en uniformerad konstapel fram ur buskarna. Det fanns liksom ingen annan råd än att styra snett och det snabbt, bromsa gick ju inte med fötterna i luften, och snett i det här fallet betydde ut över trampolinens planka. Alternativen var att köra in i skog och sannolikt rakt in i ett träd med en jävla smäll som följd eller rakt in i en konstapel som nu helst plötsligt stod där mitt i vägen, en smäll det också, varav båda alternativen, på bråkdelar av millisekunder förkastades i gubbens huvud, till favör för denna flygtur ner i vattnet som nu hade placerat honom där han befann sig.

Han tog några simtag, först mot strömmen, men eftersom gubben i grund och botten var en sån där gubbe som gärna ändå helst följer strömmen, i stort som i smått, så vände han sig raskt medelst en tävlingssimmarvolt och började simma under vattnet med strömmens riktning och just det kändes mycket mycket bättre eftersom det ändå alltid varit så han mestadels färdats genom livet. Det var som att simma i en utförsbacke om uttrycket tillåts och med lätta simtag tog han sig fram snabbt som en lax på lekhumör framåt där i vattnet. Luft fanns det kvar. Som ung hade han haft den nordiska titeln i att hålla andan och takterna satt tydligen kvar. Ja i en eller två minuter till skulle kan lätt kunna hålla andan. Så han simmade på.

Så gubben som började som en naken cyklande man avlägsnade sig snabbt, och faktiskt snabbare och snabbare, men det märkte inte gubben, för han färdades bort från både cykel och en förvånad konstapel uppe på land i en hiskelig fart. Den nakne mannen som med sin nakenhet störde andra som dagligen färdades här efter den gamla vägen hade verkligen dykt upp, men vid själva gripandet hade densamme avvikit vattenvägen. Ja det var så tankarna for genom konstapelns huvud och det var också så han senare skulle skriva ned det hela i sin rapport. Men eftersom ingen gubbe på cykel kom upp där ur vattnet så tillkallades både ambulans, polisförstärkning och brandkår med dykare, för här krävdes exceptionella åtgärder och själv var konstapeln inte så benägen på att bada, i alla fall inte just idag, och definitivt inte utan badbyxor eller med finaste uniformen på. Men något måste han ändå göra så han ställde sig i alla fall vid strandkanten och spanade. Men det enda han såg såklart var gubbens cykel som låg där och var röd på åns botten och den stod han där och tittade på och undrade över tills brandkåren kom.

Gubben hade nu upptäckt att simma det behövdes inte alls, framåt kom han ändå, faktiskt med en helsikes fart. Rackarns strömt var det och det var ungefär när den tanken for genom gubbens huvud som han mindes kraftstationen och hur regnandet de senaste veckorna gjort att man öppnat dammluckorna och det var mot dem han nu färdades utan att behöva ta ett endaste simtag. Men inget att göra åt tänkte gubben och lät det ske det som måste ske. Så bara en stund senare så for både gubbe och ett antal gäddor, laxar och abborrar ut genom en av luckorna i kraftverket. I en vid båge kastades de all ut, gubbens andra flygtur den här dagen, och gubben passade påpassligt på att båda blåsa ut förbrukad luft och hämta in frisk och innan han åter slog ner i vattnet, lika naken som tidigare, var han fulltankad på det viset. Här var det bara att hänga med och han tumlade om där i forsen och det ville sig inte värre än att han helt enkelt slog huvudet i en sten och tuppade av. I alla fall blev det jävligt svart. En fiskare på land hade sett fiskarna som kastades ut genom dammluckan och sen den nakne gubben som följde efter och skulle senare rapportera detta för de som letade uppströms och de skulle förundras eftersom fiskaren var ganska säker på att gubben faktiskt flinade gott när han for ut i den vida bågen ut genom dammluckan med allehanda fiskar runt omkring sig, alla dessutom utan kläder vilket för fiskarnas del kanske inte var helt uppseendeväckande. Vad som hänt efter det kunde fiskaren, som förresten hette Tony, inte förtälja. Där försvann alla spår efter gubben som cyklade naken efter den gamla landsvägen och som skulle gripas denna dag för ett förhör med eventuell påföljd av en konstapel som just idag inte velat sitta inne på ett trist poliskontor.

Men nakna gubbar på cykel förgås inte så lätt. En vacker sjöjungfru var just i krokarna på sin årliga semester och hon såg till att gubben fick både luft och att såret på hans huvud lades om. Hon blev liksom lite kär i den här gänglige nakne gubben. Nog var han lite omtöcknad och virrig gubben till att börja med, och nog undrade han ett tag om inte den vackra flickan med fiskstjärten var ett påhitt av hans hjärna som ju faktiskt stenats rejält där i forsen. Men när hon flera veckor senare hade tagit med honom till sin söderhavsö, och han satt där på en sten lika naken som han varit på cykeln den där dan efter den gamla landsvägen, satt där i solen och drack innehållet i en kokosnöt var allt mycket mer på riktigt liksom. Kärleksrommen, röd och fin, låg där nere vid revet. Rommen som skulle bli nya sjöjungfrugubbebarn om bara några månader. En fem, sex tusen stycken. Sjöjungfrun, den vackra flickan med den sexiga fiskstjärten, vinkade lite längre ut och gubben la ifrån sig kokosnöten och kastades sig i han också i det där turkosa vattnet. Snart fanns det kanske inte tid att simma omkring här. Den första barnledigheten var nämligen hans.

Kidnappad av bondbrud i Lo[o]s – vilken jävla natt!

ascension

Han knappt sätta mig i bilen och dra iväg från infernot förrän en stor tvåochtjugometers svart man slet upp dörren och mig med. Med en rak hand lyfte ut mig liksom. Han såg ut som om man inte var en sådan som förstår Lo(o)smål så jag försökte med Engelska direkt, kändes rätt liksom.

“We have to go away fast from here. There has been a nuclear explosion.” skrek jag åt honom

med den basigaste röst jag någonsin hört svarade den store svarte mannen.

“you fool it’s just the planes self destructing mechanism. Harmless, just looks bad. Where is she?” och så spänner han ögonen i mig

“She jumped out of the window and disapeard” svarar jag.

då kastar han mig på backen. Eller kastar är kanske fel. Hans grepp om min nacke bara släpper och jag dråsar ner med hjälp ab tyngdkraften som är speciellt svårt mot sådana som mig. Pluff liksom. Själv springer han iväg bort bakom huset förbi ambulansen. En gammal o-cool gubbe som jag har det inte lätt när han skall försöka kravla mig upp i stående igen och jag hinner knappt åstadkomma denna ickegraciösa manöver förrän jag hör en röst och känner kallt stål mot tinningen. Det är hon igen. Var kom hon ifrån? Jag hinner inte fundera mer på det för hon viftar tydligt med den pistol – som nu inte pekar mot min tinning – att jag skall sätta mig i bilen igen. Sen drar hon ut frugan bryskt ur bilen så hon tumlar runt där på gårdsplanen. Jag försöker protestera men då är revolvern där mot tinningen igen. Jag skall köra. Det finns liksom inget sätt att protestera på och snart sitter vi där och hon pekar åt vilket håll jag skall köra. Mot Fågelsjö. Visar med handrörelser att jag skall stampa på gasen. Kör man Renault så gör man ju det jämt men det går inte fortare för det. Jag märker att hon blir irriterad.

När vi precis passerat Voxnan där vid Rullbo så tar hon upp någon slags apparat som hon slår på. Den börjar blinka och hon säger något i den. Det varken ser ut som eller verkar vara en waikie talkie. Jag kör på men kan ju inte låta bli att kika till ibland på vad hon gör. Så visar hon att vi skall ta in på en mindre skogsväg åt höger. Jag lyder såklart och efter en bit på den vägen vid ett alldeles nyavverkar hygge så vill hon att jag skall stanna. Vi sitter där en stund och hon verkar väldigt uppjagad. Pistolen och apparaten har hon i handen och hon studerar hela tiden displayen den där tingesten.

Vi sitter där säkert flera timmar. Som den gamle man jag är så blir jag pissnödig efter en stund. Ber att få gå ut och släppa ut överskottsvätskan men det gillas inte av damen. Jag skall sitta kvar och efter ytterligare en timme så är det bara att ge upp och kissa på sig där i bilen. Inget lätt beslut kan jag tala om när man sitter bredvid den snyggaste tjej man sett i sitt liv sedan den där första gången man träffade sin fru. Nu börjar det ljusna och jag ser att den lampa som tidigare lyste ilsket rött på hennes apparat nu lyser nästan gult istället. Den pulserar lite och verkar fortfarande sakta förändra färg. Jag ser att bruden studerar himlen intensivt bort mot berget som jag inte vet vad det heter.

Sen händer något som jag absolut inte förväntar mig där i skogen ensam med en kanonsnygg tjugofemårig tjej. Hon drar till i nacken och helt plötsligt följer allt det där vackra svarta axellånga ungflickshåret med, hela ansiktet också och… Ja det är en mask hon tar av sig. Under en annan varelse. Ingen Bondbrud. Nu sitter en skallig storögd varelse bredvid mig med en hud som tycks skimra i något slags guldaktigt sken. Hela bilen lyser upp faktiskt av det där skenet. Kvinnan eller vad det nu är den här varelsen nu är slänger masken i baksätet. Ser på mig. Ögonen verkar inte alls onda bara intensiva och jag anar en intelligens där djupt i dem som ligger långt bort och över mänsklig förmåga. En tanke “var inte rädd” finns bara där i mitt huvud och jag känner lugnet sprida sig i min kropp samtidigt som allt blir ljust utanför bilen. Intensivt ljust som i en fotostudio. Samtidigt ser jag att lampan på hennes eller det’s – för kvinna stämmer liksom inte som beskrivning längre – apparat nu är grön. Att den blinkar grönt där i hennes hand.

Rymdskeppet är enormt och runt som en boll när det sänker sig ner på hygget och landar helt ljudlöst. Inte ett ljud ger det ifrån sig trotts att det är större än hundra jumbojet staplade på varandra. Varelsen, det som nyss var en snygg Bondbrud, visar att vi skall gå ut och nerpissad gör jag det. Jag är ju fånge under pistolhot. Jag blir föst fram mot skeppet som fortfarande ligger där tyst framför mig men med ljus som lyser upp himmel, skog, ja hela berget. Konstigt nog så bländar inte det här ljuset. Det är så otroligt starkt men det finns inget som helst bländande i det, det lyser bara kyligt upp. En slags trappa syns där under skeppet. Jag vet inte hur den kommer dit för det hörs inga ljud alls. Men vi skall tydligen gå fram till den. Högst upp på trappen står två andra varelser som ser exakt lika ut som min före detta Bondbrud. De är bara kortare. Bondbruden ser på mig. Drar av sig overallen som tidigare tycktes dölja en kurvig Bondbrudskropp som putade och kurvade sig på rätt ställen men som nu istället visar sig innehålla en varelse av samma längd och med samma klädsel som de som står där uppe och väntar. En slags rubinröd skimrande dräkt har hon, ja den, varelsen, på sig. Vacker men kanske inte lika sexig som förut det skall erkännas.

Jag börjar smått hoppas på intergalaktiska resor där jag stå i ljuset och ser allt detta. Man kan gott få experimentera också på en o-cool gammal gubbe från Lo[o]s bara jag får se lite mer av universum. Man har ju gett blod i hela sitt liv så varför inte bidra till den universella kunskapen och i alla fall sprida lite ljus över mänsklig anatomi med mera etcetera etcetera. Att utomjordiska intelligenser sedan kommer att bedöma oss hela högen efter min pluffsiga kropp må ändå vara hänt. Men så skall det tydligen inte bli, jag blir snart varse att jag skall stå kvar här och min kompis Bond-bruden hon skall gå upp för trappan. Hon/han/det ser mig i ögonen och helt plötsligt blir allt klart för mig. Gud, Jesus, Buddha, pyramiderna, Muhammed, de tre ljusen, Tomten, statsskulden, kärleken, alla mysterier. Allt är solklart i mitt huvud. Helvete var det så enkelt det var!? Jag kan inte låta bli att flina för mig själv och tametusan om inte varelsen liksom flinar med sitt till synes munlösa ansikte också framför mig. Men vänder sig sen om och går upp för trappen utan att se tillbaks och innan jag vet ordet av så finns det ingen trapp där och det enorma rymdskeppet lyfter och far iväg. Allt utan ett enda ljud. Inte ett enda.

Kvar där på hygget står jag. Ett hygge som nu är mörkt. Det syns bara en liten rand av solen i öster. Den är på väg upp för en ny härlig sommardag här den tjugosjätte Augusti 2013. Men jag står bara där. Länge. Tills jag blir pissnödig igen. Då pissar jag bland riset istället för att pissa på mig. Det finns liksom inget annat att göra än att åka hem igen. Så jag sätter mig i bilen och far iväg. Sanningen som jag såg förbleknar i mitt huvud som om det var en dröm som jag inte lyckas hålla kvar. Mycket är bort men inte allt. Vilken jävla natt det här blev!

ps Attachéväskan ligger kvar i bilen. Undrar vad det är i den? ds