Valfångaren

Båtarna lämnar hamnen. Allesamman. Det är bara min skuta som ligger kvar vid den rangliga bryggan som stormen nästan tog för några veckor sedan. Jag vill inte ge mig ut längre. Är för gammal. Dödandet och blodet står mig upp i halsen. Valjaktssäsongen färgar havet rött. En harpunerad val ger försörjning för ett år för en familj. Valkött betalas bra här. Späck till oljor lika bra. Så den familj som har en båt som lyckas harpunera en av bestarna har sin lycka gjord för det året. De vet att de inte behöver svälta den vintern. Inte under sommaren heller. De som blir utan däremot, de känner vinterkylan och hungern gnaga i sig redan när de läger till vid bryggan utan en valkropp på släp efter båten. Det finns nämligen inte många andra sätt att överleva på här uppe i norr. Men det är klart. Valjakten ses också som ett nöje. De som redan bärgat en val ger sig ut nästa dag också. För människorna räcker inte “nog”. Det är vår svaghet. Värdens gissel. Människans girighet.

Men jag, jag har alltså gett upp. Jag är själv nu. Jo jag har hunden såklart. Den har jag ju. Eller han mig. En border collie som är enögd och galen. Men annars är det bara jag. Min boning är en stuga i långt gånget förfall. Där bor jag med min galna hund, minnena och hungern. En dag kanske jag berättar om mitt liv här uppe som valfångare. Varför jag gav upp jakten på de stora och mäktiga den där stormiga höstdan när jag såg rakt in i valens öga och såg dess själ och då först förstod, att vi, hon och jag, var syskon. Försent såklart eftersom jag precis skickat en harpun genom hjärtat på den syster som nu låg där i havet och blödde till döds. Jo nog borde jag väl berätta den historien för någon innan jag dör. Försöka få någon att se det jag såg. Men inte idag. Nu är det för sent. Klockan är mycket. Det är kallt och bara min säng kan värma mig nu i ensamheten. Kanske berättar jag historien en annan dag. Eller ett annat år. Vi får se. En dag skall du få höra min historia. Jag lovar. Godnatt!

En kvinna

Jag möter en kvinna som skrattar och ler. Den perfekte värdinnan på alla bjudningar. Dyra kläder. Dyra krämer. Frisörbesök med täta intervaller. En gång säkert vacker.  Men hon är gammal nu. Snart helt utblommad. Men det finns inga rynkor i hennes ansikte. Inga gråa hårstrån i hennes hår. Hon har pengar på banken. Hus i varmt land och bor på rätt adress i stan. En make med ännu mer pengar. Han som dricker det som är dyrt just för att det är dyrt, men som inte vet hur man älskar någon annan än sig själv. En dag skall jag skriva en sång om henne. För att jag undrar varför hon så ofta gråter sig till sömns i allt det perfekta och för att sånger kan ge svar på sådana frågor när de ligger där färdigskrivna och nyss födda. Japp, så får det bli.

Novell: “Ge mig ett tecken”

“Ge mig ett tecken”

Kanske säger jag det där högt i bilen. Kanske tänker jag det bara. Min tankar har alltid varit starka inne i huvudet. Jag är aldrig riktigt säker i minnena över vad som sagts och vad som bara tänkts efteråt. När det gått lite tid. Om det nu ens är ”bara” om man formulerar något inne i huvudet men inte låter det komma ut genom munnen. Jag är ändå för det mesta själv. Varför skall jag låta saker komma ut genom munnen då när ingen ändå hör. Det kan nog alla förstå att det inte gör så stor skillnad då om tanken som formulerats i huvudet stannar där.

Men den här gången säger jag det nog högt. Men jag är alltså inte säker. Men gör jag det så studsar orden omkring där i en gammal rostig Volvo 240 och äts väl upp av motorljud, vind och vägbuller från dålig landsbygdsväg till slut. Ja möjligen färdas den där tanken ut i universum också. Eller de högt uttalade orden då. Om det nu är så de färdas. För mig är det alltså i princip samma sak. I alla fall nu såhär efteråt.

Min far är död. Han den starke. Ja det är så jag minns honom såhär två veckor efter att han låg där på soffan i vardagsrummet. Jag hade varit ner till honom på förmiddagen. Han låg till sängs, mådde dåligt, ont åt magen. Behövde lite grejer från affären. Nej, något sjukhus behövdes inte. Ja nog var han bestämd där alltid. Det är ingen efterkonstruktion. Men det är det där

”jag börjar bli gammal nu…”

som han sa innan jag gick ner för trappen och sängen han låg i som inte var likt honom. Men han visste bäst själv. Det hade inte gått att tvinga iväg honom. Jag vet det nu, jag visste det då. Så jag åkte hem.

Några timmar senare ringer morsan och skriker

”han dör för mig, du måste komma ner.”

ja och efter världen snabbaste färd de 2,3 milen i min gamla Volvo 240 så ser jag ju ambulansen som står där på gården. Morsan grinande i köket. Tröstas av en i ambulanspersonalen. Farsan där på soffan. Skäggstubben. Ja skäggstubben minns jag. Som om skägget växt flera millimeter sedan jag var där någon timme tidigare. Hans över allt älskade hund som slickar honom på handen. Ambulansmannen som står där bredvid honom. Som en vakt vid den döde. Vad är han rädd att jag skall göra? Röva bort honom? Avlägsna bevismaterial. Hursomhelst känns det oprivat. Jag vill vara enam. Men jag säger ingenting. Lägger bara handen på farsans panna. Ännu inte kall. Men jag ser ju att han är död. Fast fattar man det där? Ja och jo och nej och aldrig. Men man kan ju inte stå sådär. Han blir ju inte minder död för att jag står där. Så är det nu bara.

Sen åker jag efter ambulansen till sjukhuset. Tar farsans bil. Nästan ingen soppa i min. Jag är en fattig jävel under den här tiden. Tre månader tidigare gjorde min firma konkurs. Mitt livsverk är borta. Mer på väg bort. Min helvetesresa har redan börjat.

Farsans lukt sitter kvar i klädseln, taket, på instrumentbrädan i bilen. Hans cigaretter ligger i handskfacket. En grön plasttändare. Jag har slutat röka sedan några veckor tillbaks. Tänder med självklarhet en cigarett och blir där och då rökare igen. Så enkelt är det åt det hållet. Kedjerökare. Det är först på sjukhuset jag bryter ihop. När han lagts på en bår i ett avskedsrum. En präst tröstar morsan. När de långa ljusen i sina silverstakar fladdrar där på sidorna av hans kropp och han ligger där som en avliden stadsman så fattar jag att vi aldrig mer kommer att ses, aldrig mer prata, vi som nyss kommit närmare varandra, börjat prata. Jag har alltid haft lätt för att fatta. Känslorna ligger ständigt där på ytan. Jag gråter så att jag hulkar. Får ur mig. Saltvatten och ångest. Tömmer och lättar på trycket. Prästen tittar misstänksamt på mig. Som om jag är konstig. Präster har nog alltid tyckt det. Men han inse nog att jag kommer klara mig. Som får ur mig. Kan tömma ur övertryck. De är de som inte kan gråta som behöver tröst av präster. De som behöver hjälp att öppna dammluckorna eller bara insikt om att man kan sörja utan att fälla en enda tår. Alla sätt är lika bra. Alla sätt som får det ut ur kroppen.

Nu har det alltså gått två veckor. Bilen är inte densamma. Jo det fortfarande en Volvo 240 jag kör. Men inte farsans vita. Nu min egen. En grå. Med mina dofter. Familjens dofter. På väg någonstans. Efter landsvägen. Den som sett bättre dagar precis som de flesta landsvägar här ute. Vart jag är på väg minns jag inte. Kanske vet jag inte det ens då och där. Bilen är mitt flyktredskap. Det är i den jag sätter mig för att överleva och orka leva vidare.

Vad jag vet har vi aldrig pratat om liv efter döden min far och jag. Min ”farsa”. Japp. Aldrig ”far”. För pretentiöst. ”Farsa” är det han alltid har varit. ”Farsan” det han alltid kallats. Japp det är farsan han är som död också. Inte en chans att han blir ”far” efter döden. Det vore liksom konstigt. Så det måste bli

”vi har aldrig pratat om döden min farsa och jag”.

Jag har nog pratat om döden med i stort sett alla andra jag känner. Ja om det vanliga. Finns det liv efter döden? Hur ser de isåfall ut? Vad tror du? Så ungefär. Vad man tror säger en del om den människa man pratar med. Vet man hur man ser på det där så känner man den människan lite till. Men min far känner jag alltså inte så bra. Vi har visserligen kommit varandra mycket närmare de sista året. Suttit och pratat långa stunder. Vi har aldrig gjort det tidigare. Men det handlar nog om farfar. Jag har släktforskat. Hittar farfar. Hittat hans far. Han som stack från farmor samma år som farsan föddes. Som aldrig kom tillbaks. Han som slutade på ett mentalsjukhus i Stockholm.

Som med sliparn på fabriken där jag började jobba. Vi sa att vi skulle skicka en fågel när någon av oss dog. Som ett bevis på att det finns liv efteråt. Ja eller någon slags existens. Han jag och Bertil min arbetskamrat. Jag var yngsten såklart. Femtio år yngre än de andra två. De skulle gå i pension båda två det året. Ja det är sådant där man säger på en kafferast när man kommer in på döden som ämne och sen inte tänker mer på.

Ja och så hörde jag ju att han dött den där höstveckan i slutet av september två år senare. Är man sjutton så är man så mycket i livet att man inte tänker allt för mycket på en äldres mans död. Men han var en trevlig man. En man som berättade bra historier där i sliperiet under rasterna. Inte glömd. Så när jag gcik förbi sliperiet den där dagen så tänkte jag såklart på honom. Sen han hade gått i pension så hade jag aldrig rast i sliperiet. Men precis när jag gått förbi sliperiet så dök en svala ner mot mig och flög så nära min kind att jag kunde känna vinddraget. Det gick så fort att jag inte såg att den kom och vart fågeln tog vägen. Allt var över på några sekunder. Ja och det är klart jkag funderade. En svala i slutet av september.

Helgen efter skjutsade jag ett gäng i min bil ned till den närmaste staden. Vi hade bråttom. Vi skull ner till systembolaget innan det stängde. Utan för kyrkan la bilen av. Vi fick helt enkelt stanna och försöka hitta felet. En fuktig fördelar dosa kanske. Kablar. Vid kyrkan pågick en begravning. Ja på den här tiden förrättades de också på lördagar. Bilen startade i alla fall igen. Och vi kunde fortsätta vår färd. Det var på jobbet veckan efter jag fick reda på att det var “sliparn” som hade begravts den dan.

Ja nu är det ju så med alla budskap från den ”andra sidan” att de levereras på en form som gör att man aldrig blir ett uns klokare på om det bara är tillfälligheter det handlar om eller om de verkligen är ett budnskap. Alltså rätt meningslöst att göra de där avtalen egentligen. Ja det fick mig alltså att tänka ”kanske” hursomhelst. Ja precis som jag tänkt ”kanske” innan alltså. Ja jag sa ju att det var tämligen meningslöst.

Farsan och jag hade inga sådana avtal. Vi hade inte ens varit inne på ämnet. Jodå spökerier såklart. I min värld fanns det spöken lite överallt. Spöken var en realitet. Alla hade upplevt konstigheter. Ja egentligen var det väl bara tomten som var avfärdad som icke existerande. Näckens existens var inte helt borträknad.

Men där i bilen kändes alltså

”ge mig ett tecken”

som en rimlig grej att säga – eller om det var att tänka – riktat till en far som var avliden sedan två veckor. Ja budskapet från min sida var såklart enkelt.

Finns det ett liv där på andra sidan?

Just där och då skulle just den vetskapen lindra min sorg oerhört och kanske kunna hjälpa till att spräcka den bubbla av sorg och smärta och chock som vävts omkring hela min existens på ett sätt som gjorde det svårt att andas och låta det egna hjärtat ticka på.

Nu väntar man sig ju inte att få ett svar på en sådan där begäran. Möjligen gör man det om man är troende. Har en dialog men han/hon/det/gud. Är en som verkligen får svar. Men jag har aldrig tillhört den gruppen. Fast jag bett i min nöd såklart när allt fallit omkring mig och det inte funnits någon annan man kan be om hjälp än han/hon/det/gud. Ja ni vet som den dödssjuke ateisten som på sin dödsbädd ber guden om nåd. Ja och nog var jag väl närmast en ateist där som nu. Eller inte. Jag som tror på universum som gud och ekvationerna och matematiken som han/hon/det/guds språk. Fast då tror man ju ändå. Eller måste det finnas en personlig gud för det? Måste man tro på en gud som ger svar för att få kallas troende. Är man inte det om man tror att gud är allt som finns, att vi då är en de av allt som finns, är en del av gud, är gud. Är man ateist om man tror så?

Ja den där frågan om ett tecken var ställd i alla fall. Men jag tänker inte mer på det. Förväntade mig inget svar. Trycker gasen i botten istället och ökade farten så mycket som en gammal Volvo 240 på en gammal dåligt underhållen landsväg klarar. Slänger in det där bandet i bandspelaren.

They came flying from far away, now I’m under their spell
I love hearing the stories that they tell
They’ve seen places beyond my land and they’ve found new horizons
They speak strangely but I understand

And I dream I’m an eagle
And I dream I can spread my wings
Flying high, high, I’m a bird in the sky
I’m an eagle that rides on the breeze
High, high, what a feeling to fly
Over mountains and forests and seas
And to go anywhere that I please

As all good friends we talk all night, and we fly wing to wing
I have questions and they know everything
There’s no limit to what I feel, we climb higher and higher
Am I dreaming or is it all real?

Is it true I’m an eagle?
Is it true I can spread my wings?
Flying high, high, I’m a bird in the sky
(I’m an eagle)
I’m an eagle that rides on the breeze
High, high, what a feeling to fly
(What a feeling)
Over mountains and forests and seas
And to go anywhere that I please

And I dream I’m an eagle
And I dream I can spread my wings
Flying high, high, I’m a bird in the sky
(I’m an eagle)
I’m an eagle that rides on the breeze
High, high, what a feeling to fly
(What a feeling)
Over mountains and forests and seas
Flying high, high, I’m a bird in the sky
(I’m an eagle)
I’m an eagle that rides on the breeze
High, high, what a feeling to fly
(What a feeling)
Over mountains and forests and seas
And to go anywhere that I please

Det är ju bara en bra låt såklart. Ja och vem tror egentligen på tecken…

Den första maj

Sol. Kanske värme. På väg om inte annat. Det är dags att plocka av sig. Kanske alltså. Dags att krypa ut. Lämna hålan. Jodå, nog har värmen känts några dagar tidigare också. Men jag låter mig inte luras. Inte av den första fina dagen. Inte av den andra heller. De som gör det, de som lockas ut för tidigt, de fryser ihjäl. Jo jag hörde om det av min mor. Många försvann förra våren när vädret plötsligt slog om och vintern störtade tillbaks med full kraft mot förväntansfulla sommararméer. Och vann. Såklart. Om än tillfälligt. En seger lik förbaskat. Ja och alla segrar räknas. Alla segrar har sina offer och sina förlorare. Men jag iakttog bara från min sovplats. Bara det. Annars skulle jag kanske ha gjort samma misstag nu i år. Som de gjorde. Ivern ni vet. Att få komma ut i det fria igen. Men man måste lyssna. Lära sig. Så sa alltid min mor.

”Lyssna min dotter. Håll öronen öppna. Gör det först. Sen kan du börja prata och tro att du vet något.”

Ja och jag har jag levt efter det. Men nu är det alltså dags. Det känns så i alla fall. Jag har legat här och väntat tåligt en hel vinter. Lyssnat och väntat. Men det har mest varit vinden som ylat där ute runt huset under vinterstormarna som man hört. Husets knäppningar och sättningar också såklart. Det är ändå ett gammalt hus jag bor i. Trä och sten och glas. Ja och sen har snön fallit, och sen smält bort igen. Smältsnö. Blötsnö. Kortsnö. Men så idag, det har hänt något, det känns i luften. Doftar av det. Tydligt. Det har droppat från taken några dagar nu. Fåglarna har börjat sjunga sig hesa. Talgoxar och domherrar som till synes outtröttliga vill visa vilken av dem som vackrast i världen är, visa vem som sjunger underbarast, de ser hoppet, precis som vi av min sort gör det. Ja de måste såklart bevisa vilken det är som sjunger vackrast. Har det inbyggt. Fågelfåfängan. Den som måste få utlopp hos dinosaurieättlingar. För att föra släkten vidare. Vi, de som är som mig, sjunger inte. Vi verkar för det mesta i det fördolda med vår gärning. Syns bara de korta stunder vi är ute bland andra. En del anser också det vara för mycket. Men det får sannerligen stå för dem.

Allt det där snurrar på där ute. Uppskruvat i tempo. Förväntningsdarrande. Har pågått ett tag. Men jag låg alltså kvar. Avvaktade. Har inget att bevisa. Men idag alltså. Jo, jag tror att det är dags. Törs nog ge mig ut. Bakslagens tid är förbi. Min tid är här. Dags att ta tag i det här årets uppgifter. Livet. Överlevnaden. Föra arvet vidare. Led efter led. År efter år.

Första maj. Helg. Den första vårdagen. Vi sitter ute och dricker kaffe hela släkten. Samlade. Fast vi inte är så många. Jag, Lasse och hans fru Gunilla. Vi är de enda som är kvar av en släkt som var liten redan innan katastrofen. Jo och så gullungen såklart. Lilla Lovisa. Min älskling.

Lasse är min son. Om du undrar. Gunilla är hans rara fru. Lovisa deras femårige dotter, hon, lintotten, kramungen, snuttungen, deras enda barn, och mitt enda barnbarn. Ja och jag är Maria. Farmor och mor och svärmor. Inget annat. Inte längre. Jo kvinna. Ja definitivt är jag kvinna fortfarande. Trotts åttiosex år fyllda. Farfar, min make, han som hette Sven, är död sedan nästan tio år. Det var han som instiftade traditionen med att vi samlas hela släkten den första maj. Han, socialdemokrat, precis som sin far. Ingen av dem kunde tänka sig att vara annat. Fast Sven var såklart aldrig arbetare. Var chef och egen företagare nästan hela sitt liv. Låtsasarbetare. Men den man är i själen och den man är i världen behöver inte sammanfalla. Eller behöver de det? Hursomhelst är det inget man pratar om.

Men första maj. En arbetardag. En helig dag. Ingen vanlig dag. Traditioner överförda till mig. De som jag tog emot med stolthet. Som jag för vidare till barn och barnbarn. Som de får bära, eller släppa, som de vill.

Vi drack alltid vårt kaffe ute den första dagen i maj redan som unga Sven och jag. Uppklädda i våra finaste kläder. Såklart. Det var en dag att fira. Det spelade ingen roll om det var dåligt väder eller om det blåste snålvindar. Efter demonstrationståget, som vi såklart deltog i, så bar vi ut de vita, numera slitna, utemöblerna och sen satte vi oss där ute på uteplatsen och tog en första kopp kaffe för att fira dagen och starta säsongen, den att vara ute i det fria. Ja de senaste åren, med global uppvärmning och allt annat som händer – jag förstår mig inte på det där – så har det ju blivit kaffe ute tidigare om våren. Ibland i mars, toktider är det. Men allt det där är bara smygtillfällen. De som nästan inte händer. Det riktiga första kaffet ute för året intas den här dagen, den första maj, det gäller fortfarande. Nu för tiden går vi i och för sig inte ens i demonstrationståget. Ingen av oss sjunger längre internationalen med hög och klar röst. Vi känner inte längre av stoltheten, den som förr fick håret att resa sig på armarna när vi såg på havet av röda fanor. Allt det där som var solidariteten förr. Kamratskapen. Eller åtminstone ett tecken på det. Symbolerna för något viktigt. Det som betydde något. Hela vägen in i i det röda hjärtat som då som nu tickade rytmiskt i våra kroppar och pumpar runt rött varmt blod. Det visade att vi brydde oss om varandra. Var beredd att ställa upp för varandra. Kunde ta någon annans kula för den saken om det behövdes. Arbetargemenskap. Människogemenskap.

Men var är allt det där idag? Kvar är yrkespolitiker. Karriärister. Själviskhet. Jakten på pengar, ära och lukrativa avgångsvederlag. Inte en enda människa i styrande position finns det som ens själv tror på vad de säger. Jag känner i alla fall inte till någon. Det är de som tagit över. Som finns överallt. Till och med vi. Kamraterna. Arbetarna. Småfolket. Har blivit precis sådana. Det är bara att erkänna. Allt det som är viktigt är borta. Saknat.

Det fungerar inte med röda fanor och att sjunga Internationalen längre. Ingen förstår numera vad det handlar om. De unga har ingen koppling till det gamla. Såklart har de inte det. En ny tid kräver nya symboler. Grunden kan såklart vara den samma ändå. Se bara på rockmusiken och allt nytt och vitalt som fötts ur den. Den lever än. Den är en stabil grund att bygga nytt på. Men hur skall de unga någonsin kunna ha en koppling kvar till landsbygdens och dåtidens statarlängor och städernas utkylda och fuktsmutsiga och sjukdomsfyllda skjul som stod där och skämdes i industrialismens spår. De vi, eller våra likar, stred emot och tillsammans förjagade. Det vi skapade något vi alla trodde på ifrån. Det somliga kallade folkhemmet. Det som ändå består, också idag, om man öppnar ögonen. Vill se det. Men internationalen är det gamla. Röda fanor är det gamla. Men vad är det nya? Var är det?

Ja inte vet jag. Det som återstår av stolta traditioner här hos oss är en åderlåten släktträff på vår gräsmatta med kaffe och tårta och en massa kakor. Men vi skrattar i alla fall fortfarande. Alltid något. Det gjorde vi förr också. Över exakt samma saker som nu dessutom.

Man får puffa och trycka en massa för att få upp pluggen. Alltså den som fyller igen vinterhålet. Det är ju viktigt att den sitter där på hösten. Stenhårt skall den såklart sitta då. Passa och vara stor nog så att den tätar helt. Inga kallvindar skall leta sig in till mig där jag bor under vintern. Det kan vara en fråga om liv och död. För även om jag har isolerat med stulen mineralull i min lilla kammare så kan det hända att det blir för kallt också här inne då under de kallaste vinternätterna när termometrar kryper neråt och neråt som om de längtade efter att göra just det. Och sitter inte pluggen som den skall en sådan natt, ja då kan vad som helst hända. Släktet kan dö. Dö där och då med mig. Den som allt hänger på. Det får inte ske.

Mitt fjärde år. Jag börjar bli gammal. Kanske är det här också mitt sista år. Fast ändå inte ens ett vanligt år har gått till ända som människor räknar. Född drottning som jag är. Men främst kvinna. Såklart är det så. Det är min plikt att överleva vintern. På samma sätt som det är min plikt att föda fram mina barn. Barn som skall arbeta. Barn som skall föra släktet vidare. Några av dem blir också drottningar som jag. Men bara en drottning i varje rike, bara en, en enda utvald. Allt annat är otänkbart. Hankön födda av mig blir bara halva. Det är visst ovanligt sägs det.

Jag lever mitt liv ensam genom en lång kall vinter. Hela min familj dör när hösten kommer. En efter en lämnar de mig. Mor, far, syskon, bröder, kamrater. Men strax innan. Kärlek. Vi älskar som inga andra älskat tidigare. Varje år vid samma tid när äpplen hänger i klasar på äppelträden. Parar oss säger de torra och de lärda som inte har förstånd nog i sig att bara iaktta det som rätt och slätt är vackert och inte är mer än det. De som måste dela upp och lägga under flikar i arkiv. Men vi dansar en natt. Med hannarna från andra samhällen. Och sen en dag på det. Jag en ensam kvinna. Drottningen. Männen flera. Bara män. Jag samlar säden, gåvan, den de ger mig i njutningen, och i min kropp skyddar jag den. Utsädet som jag behöver för att föra släktet vidare. Mina män ger mig allt. Sen dör de. Så mycket älskar de och tror på mig, ja och litar på min förmåga. Tror att jag klarar min uppgift. Det är nämligen bara jag som kan återföra dem till livet igen, utan mig hade de inte kunnat dö utan att ångesten ätit dem levande. Tro mig på mitt ord i just det.

För det är nämligen min och bara min uppgift att väcka mitt rike till liv igen. Jag skall bygga boet. Trä och saliv blir till ett hem för många. Ett hårt jobb. Varje år ett nytt bo. Aldrig återanvända till det gamla. Och jag skall göra allt det där ensam. Där i början. Bygga också kamrarna. Tio sexkantiga kamrar under svåra år. Tjugo under de bra. Lägga ägg där och befrukta dem med den säd som sparades under glädjen och njutningen i höstens lek. Arbetarna föds ur dem, där i sina celler, efter någon vecka. De som skall hjälpa mig att återbygga mitt rike. Alla är de av honkön liksom jag. Men bara en kan vara drottning. Bara en kan föra livet vidare, den med äggen och säden i sin kropp. Jag. Alla andra föds sterila. Under två veckor föder jag mina arbetare, sköter om dem, jag för dem varligt och kärleksfullt fram till livet. Tills de är mogna. Sen flyger de ut. Tar över. Låter mig koncentrera mig på släktets fortlevnad. Gömd i mitt bo under sommaren när de arbetar i sitt anletes svett där ute under solen och här inne i boet och mörkret. Som jägare. Som samlare. Som byggare.

Man oj. Jag har glömt mig. Familjen kommer ju inte i år. De skulle visst till New York, eller var det London… En stor stad i alla fall. Tidig semester. Ja jag minns inte. Men… bara jag i år alltså.

Ja, men bäst att jag baxar ut de där möblerna. Det är ju faktiskt första maj. Soligt, varmt och fint är det också. Nog skall jag väl dricka mitt kaffe ute idag ändå. Det är ändå tradition att göra det. Också ensam kan man väl bära vidare på en tradition.

Pluggen är bort. Jag ute. Sitter här på husets vita vägg. Solen värmer. Jag låter värmen ta sig in i kroppen. Har inte bråttom. Vingarna och mina ben känns stela. Såklart att de gör det efter en lång vinter i orörlighet. Av ålder också kanske. Konstigt vore det väl annars. Fyra år är fyra år. Även om det inte ens är ett solvarv. Men en evighet. Vacker är jag fortfarande. Fördelen med att vara geting och kvinna är att getingmidja inte är något man behöver bekymra sig över. Den följer liksom med på köpet. Ja och nog är jag väl fortfarande drottninglik i min alltid moderiktiga svarta och gula dräkt. Idag som alla andra dagar. En värdig representant för min art. Jodå, vacker är jag.

En lätt, ljum, skön bris idag bara. Å så skönt att ha luft under vingarna igen. Jag kan inte hålla mig från att försiktigt och lite för ivrigt vifta med dem. Jag måste helt enkelt ge mig ut och flyga ett varv i trädgården innan jag tar tag i alla måste-bestyr som skall ordnas. Att bygga ett bo är inte gjort i en handvändning. Trä skall tuggas och tuggas och tuggas tills det blir papper och sedan formas lager på lager till ett vackert hem för många. Så nog tycker jag att jag kan jag unna mig ett varv som flygs i ren och skär glädje här i solljuset.

Kaffe skall drickas ute. Aldrig någonsin smakar kaffe bättre än då. Det behövs inget märkvärdigt kaffe, alltså sådant där som får medaljer och kräver föreläsningar innan det dricks för att inte det också skall smaka som allt annat kaffe man dricker. Nej det behövs bara en kopp vanligt bryggkaffe från en bryggare som hängt med sen 90-talet. Det fungerar lika bra om det bara är fint väder och man kan sitta ute i en lätt vårbris med sol och fågelsång som sällskap. Ja en söt kaka till såklart. Förstamajtårtan får stå i kylen till kvällen. Jag orkar inte ta ut den. Är inte så förtjust i tårta heller för den delen. Det är andra som varit det. Jag gör den mest av gammal vana nu för tiden. Men en sockerbit i kaffet. Det vill jag ha. Eller två. En sådan här dag kan man unna sig två, så att det blir sött, gott. Det ploppar så behagligt när man släpper ner dem i de här små tunna kopparna med målade röda rosor på. Ja jag gillar de där plopparna. Ja kopparna med. Som Sven ärvde efter sin mor. Men han har ju ingen nytta av dem längre. Som död har man ju inte det. Men tillsammans har vi ju såklart haft det. Lasse tar väl över dem vad det lider. När min tid är ute. Eller kanske betyder dom inget för honom alls. Jag har aldrig frågat. Men han gör såklart vad han vill med dom. Då. Den dan. Sockerskålen ingår ju i samma serie. Om jag nu minns rätt. Men det finns ingen ros på den. Bara vitt tunt genomskinligt porslin. Som färgen inte räckte till den. Eller som om den inte hörde till. Men visst gör den väl det?

Årets första geting. Jag har alltid förundrats över hur vackra de är. Aldrig varit rädda för dem. Visst har jag blivit stungen någon gång. Men det har alltid varit mitt fel eller också varit en ren olycka. Ont gör det. I dagar. De har ett bra försvar. Den här är nyfiken såklart. Undersöker mig. Verkar intresserad av mitt hår. Kanske är det schampot som luktar blommor. Men de där gråa stråna ser inte ut att intressera. Lurar ingen. Se här, ta en sockerbit.

Oj så skönt att få lyfta. Få luft under vingarna igen. Frihet. Total frihet. Vinden är så pass svag att den inte stör mig. Dagen behagligt varm som bara en vårdag kan bli. Man måste vara på sin vakt. Det finns många som kan tänka sig en saftig vårgeting till middag. Men jag är försiktig. Vet mitt ansvar.

Äppelträdet har inga blommor ännu. Inte körsbärsträdet heller. Men det finns några maskrosor där vid väggen. Jag sniffar på dom. Hovrar över dem och drar in den söta doften av blomma. Snart kommer allt att explodera. Blommorna i världen kommer öppna sina sköten för oss och mina likar kommer att ge sig hän i dem i en lång och oändlig akt av kärlek mellan arterna under en sommar. Eller är det kärlek? Eller bara överlevnad? Vem vet det? Inte jag.

Men se. Där sitter hon som också bor i huset. Hon som luktar timotej i håret. Ja hon är sig lik. Den där lilla näsan, glasögonen, torr hud och kanske har hon faktiskt några fler rynkor i år. Titta hon ler mot mig. Ja, och jag ler tillbaks. Snäll-ler så att hon förstår att jag inte tänker stickas. Luktar lite på hennes hår. Mmmm… det luktar gott. Sommar. Jodå det luktar timotej idag också. Ja och så bjuder hon på socker. Man tackar. Skånskt socker. Under Danskt namn. Men finsocker. Vitt. Sött. Jag behöver det där nu. Tuggar i mig och stärks. Knark. Lever upp. Tack kära du.

Ja och de sitter där i godan ro i solen, den gamla kvinnan och getingen. Att det är första maj vet inte getingen något om. Men arbetare kommer den föda fram snart. Massor. Ja och själv är hon drottning. Ursymbolen för överhöghet. Men de jobbar såklart åt samma håll alla där i boet. Det är lättare att vara både arbetare och drottning då. Det är inte svårt att förstå ens för någon som inte lever så.

Ja och sen den där katastrofen. Den får vi berätta om någon annan gång. Det passar sig helt enkel inte att berätta om sådant en sådan här vacker dag. Det är inte alla dagar vi förstår varandra så bra helt enkelt. Man får ta till vara på de dagarna. Låtsas att katastrofer inte händer. Att allt i världen helt enkelt alltid är gott och väl och ljuvligt som en solig vårdag. För inte kan det väl anses vara fel att låtsas en stund där ute i trädgården under solen.

Han/hon/det/djävulen och jag

När jag går ut där vid halv tolv tiden och skall stänga ner huset för natten så står han/hon/det/djävulen där och flinar. Jag rycker såklart till först, för jag ser ser inte att han/hon/det står där, men lugnar mig snart. Vi har träffats för. Många gånger. Så även om det inte är vad man kallar ett kärt återseende, så är det ändå ett återseende.

Halloj”

säger den fan. Ni vet precis så där käckt som Per Persson i Hälsingska Perssons Pack brukar hälsa från scener på olika platser i Sverige under sina turnéer. Det slår mig att Persson också kanske får de här nattliga besöken av herren/frun/det som står där framför mig just nu. Att han är lika van vid ”den där” som jag är. Har lärt sig ”Halloj” därifrån.

Sätt dig” säger jag

för trädgårdsmöblerna bara står där, är torra, och han/hon/det/djävulen brukar bli långrandig när han/hon/det/djävulen kommer igång. Jag är trött och håglös denna kväll så jag hoppas på en kort sittning, men det vette fan hur det blir med det och det får bli som det blir. Det brukar det alltid bli för oss som bor såhär på skogen.

Det var ett tag sen…” säger han och spänner getögonen i mig. Foten med klöven har han nonchalant slängt upp på bordet. Jag noterar att det har vandrats en del denna natt. Klöven är sliten och snedstegad och den där “nissen” som sitter där och försöker se djävulskt cool ut behöver nog semester.

Japp, det var ett tag sedan” svarar jag och suckar ljudligt så att han hör hur jävla glad jag är över att det var ett tag sen.

Men nu är du alltså här. Är det det där jävla kontraktet du vill älta igen?”

Ja, och då slår han ner getögonen en kort stund, som om han faktiskt skämdes över sin enkla ide och säger.

Ångrar dig nu ibland va? Sitta här uppe i skogen på en kulle i ingenstans när du kunde ha återvänt hem till byn i en vit limousin och blivit älskad av alla, till och med av henne den där gamla flickvännen, hon med det långa ljusa håret som du sjunger om i en strof i en av dina förbannade skitsånger.”

Du kunde ha lockat in henne, gjort henne galen av åtrå, kastat iväg henne igen, som hon gjorde med dig. Det enda du behövt göra var att skrivit på. Du skulle fått sett världen min vän. Se på Mick Jagger. Det kunde ha varit du. Bara du skrivit på den där gången. Men det är inte för sent, se här.”

och han tar fram det där jävla pergamentet igen, det som legat där ett liv, mitt liv, plockar ut det från innerfickan på sin rock. Kontraktet för ett framgångsrikt liv och en själ i skuld. Ett liv bland det upphöjda. Han skjuter det över bordet. Gåsfjäderpennan fylld med blod från redan döda och ofödda barn, ja det skall visst vara fullmåne också när de dog för att det skall duga, ligger uppe på pergamentet, allt färdigt för påskrift, men jag skjuter tillbaks det. Det är för sent för mig nu i alla fall. Trött är jag. Jag behöver ingen betänketid. Visst, det har varit nära att jag skrivit på några gånger, men varje gång har jag lyft pennan från pergamentet igen och skjutit över kontraktet till den där bockfotade. Den här gången lyfter jag inte ens pennan.

Du vet att jag är klar med det där”

Då skrattar han/hon/det/djävulen så att kullens alla sovande fåglar lyfter i ren förskräckelse och så att ungkatten kommer infarande med storsvans från snåren och söker skydd under en buske.

HA HA HA…”

och jag skrattar med, fast ett med ett mindre skrämmande och gubbrossligt

ha ha ha…”

Och sådär sitter han/hon/det/djävulen och jag och skrattar en stund på en kulle ute i skogen mitt i natten där knappt de boende ens själva vet att platsen finns och existerar. Ja jag vet ju att han/hon/det/gud tittar på, men sin vana trogen nedlåter sig inte han/hon/det/gud i prata med en sådan enkel själ som mig. Det skall vara påvar, kardinaler, biskopar, av manligt kön och obefläckade men ändå befruktade flickor för att han/hon/det/gud skall nedlåta sig till diskussioner i sommarnatten. Det duger liksom inte med ett vitt trädgårdsbord i plast heller. Det skall vara katedraler som nästan når till himlen, änglatrumpeter och himmelska körer som bereder väg för de som anser sig vara giganter och världens skapare och har tillträde. Så det får man i alla fall ge han/hon/det/djävulen. Han rör sig i alla fall bland oss vanliga lika bra som bland de upphöjda utan att för mycket fjäsk och tjafs behövs.

Går du fortfarande på stigarna och försöker undvika att trampa på myrorna fast du vet att du inte kommer till paradiset för den skull?”

fortsätter han/hon/det/djävulen snedflinande efter att vi skrattat klart och suttit tysta en stund.

Jo visst gör jag det. Liv och jämvikt tror jag på. Jag kan ge och bry mig om utan att begära tillbaks. Det är enkelt. Popstjärnan, radiostjärnan, honom känner du ju, mobbade de som var för långa, som en i gruppen, kräver att bli förlåten för det, men förlåter aldrig de som mobbar honom. Vill kriga, vill utse sig och alla sina likar till offer. sådär som en del kvinnor också vill framställa hela kvinnligheten som ett offer. Men jag har inte mobbat någon medvetet, aldrig någonsin. Jag har inget att säga förlåt för. Jag ber ingen, ingen alls, om att de skall se mig som någon annan än den fete ocoole gamle gubbe jag är. Jag gör det jag gör och gör det så gott jag kan och försöker skada så få andra levande varelser jag kan. Jag kräver inga förlåt för att jag är den jag är. Ja och det gäller också där på stigen som jag delar med myrorna.

Floskler allt det där och det vet du” säger han/hon/det/djävulen med den skärpa i rösten som är så vanlig för /honom/henne/det.

Du sitter på samma höga hästar som alla andra. Tror du är så jävla mycket bättre. Stolt som en jävla förbannad indian är du. Tror du det är så förbannat mycket bättre? Tror du det? Tänker du inte också “negerboll” varenda gång du ser en i disken på stamfiket. Visst gör du. Du tänker det men du säger det inte. Borde inte snarare du brinna i helvetet för den där tanken än han som slår ner en svart man på gatan och pissar i hans sår. Du bara tror att du är något din fan. I själva verket är du bara en djävul själv. Tror du radiostjärnan, han som är popstjärna också, skulle respektera en sådan som dig. En som bevarar myrorna på stigen men nedsättande smygtänker “negerboll? En som förolämpar de som står kvar med bojorna fortfarande kvar runt sina händer.”

Det kanske är sant att det är så” svarar jag.

Kanske är jag inte värd respekten från de utsatta. Men jag gör så gott jag kan. Kommer jag till en olycksplats så tar jag hand om de mest skadade först. Om någon blöder skiter jag i dem som har huvudvärk. Men visst kan man vända på ordningen för att det skall upplevas rättvist. Men då löser man inte problemet. Man blir bara förblindad och de som blöder dör, överlever inte.”

Skitprat det också och det vet du” svarar han/hon/det/djävulen och det vet jag också såklart.

Så jag håller käften i fortsättningen alltså?” säger jag.

Det gör du ju redan” fortsätter han/hon/det/djävulen,

när senast sa du negerboll. Den där jävla respekten har du ju så inympad i dig. Det är i tanken ditt problem sitter. I tanken, käre vän. Tittar du inte i smyg på brösten hos den där kvinna som du säger att du respekterar för hennes kompetens också, eller hur? Samma sak. Du är en dålig människa. Den sämsta sorten. Ger efter för uråldrig manlig kåthet, ger efter för djuret i dig, och kan inte glömma gamla uttryck som aldrig var negativt tänkta ens då, javisst, men som inte ens tåls att diskuteras idag. Ger mig fan på att du tänker ”städerska” också ditt as. Det heter ”lokalvårdare” nu för tiden. Om inte du är en av de förtappade så är ingen det. Jag skall kasta dig i famnen på de som tycker att tårtor uppskurna av kulturministrar som säger ”aj” när man skär i dem är viktigare än barnen som dör av svält, bomber och umbäranden, medans deras mödrar våldtas och dör med söndertrasade sköten. De som ägnar tiden åt dem med huvudvärk. De kommer att äta dig levande. Verbalt hacka sönder dig och slänga dig till de svarta korparna på Aftonposten

Skit på dig!” säger jag som jag sagt så många gånger annars.

Skit på dig din fan!!!”. Men jag gråter inte. Jag ger aldrig gråten till han/hon/det/djävulen, för av en tår kan han/hon/det skapa det vackraste pärlor som universum någonsin skådat och som han/hon/det sen kan ge som gåvor till någon av sina sju hungriga “vill ha dig” älskarinnor i utbyte mot den kärlek som också djävlar längtar efter innerst inne. Deras kistor, skrin och magasin är redan fyllda till råge med pärlor tillverkade av människornas tårar. Mina skall aldrig läggas i de kistorna.

Sen sitter vi mest där och hummar en stund. Också han/hon/det/djävulen börjar bli lite ocool och gammal, och i alla fall det förstår vi varandra.

Du vet varför jag började resonera med dig va, där under sjuttiotalet alltså?” säger jag efter en stund till han/hon/det som nu börjar se lite moloken och trött ut.

Du ville väl ha ära och berömmelse och rikedomar som alla andra” muttrar han/hon/det.”

Men jag svarar

nä… det var aldrig det. Det var den där jävla byn. Folket som inte kunde gå på bio och dans eller ens kunde skratta för att de skulle in i himlen. De som försakade allt för att få ett liv efter döden, utan att leva ett liv i själva livet först. Det var så jävla skenheligt allt det där så den bästa protesten var helt enkelt att säga att han/hon/det/djävulen var vägen. Sen kom du ju där med ditt ynkliga kontrakt. Det kunde man ju förvänta sig. Men för mig var det bara Rock’n Roll alltihop. Sket väl i ditt jävla kontrakt och han/hon/det/gud med för den delen. Jämvikten och livet tror jag på och att ha kul och att skratta och att leva fullt ut är påbudet av livet självt och det har varken gudar eller djävlar något med att göra. Det är bara fysik och kemi och matematik. Det var därför jag bad dig dra åt helvetet redan första gången du kom. Du lydde ju dessutom till slut din djävul”

Andra gången då? När jag tog allt ifrån dig?”

Ja det var samma sak då. De som kallade sig mina vänner försvann som avlöningar när det glättiga och alla pengarna var borta. Jag lärde mig älska fågelsång och ljudet av vågor mot en strand den gången. Jag kunde sitta där och titta ut över obruten horisont eller ligga i gräset och se molnen fara över himlen med lugn i mitt hjärta fast än du och ditt anhang gjorde allt, verkligen allt för att förgöra mig. Han/hon/det/gud rörde såklart inte ett finger som vanligt till hjälp, fast än det fanns tillfällen när jag faktiskt bad om hjälp liggande på mina bara knän i timmar med pannan mot marken. Men du fick ändå inte en endaste tår ut ur mina ögon och när du kom där med kontraktet och din gåspenna igen så visste jag att det är här jag är hemma. Jag är bara den här gubben, snubben som befinner sig i människornas periferi. Jag har varit den gubben i alla mina åldrar. Aldrig riktigt älskad, aldrig riktigt synlig, men en som älskar tillbaks och ser andra trotts det. Gott nog så för mig skall du veta. Till slut förstod jag det och kunde därför be dig dra åt helvete den andra gången också.”

Du snackar skit som vanligt du såklart, som du alltid har gjort, men du vet att jag kommer igen din skenheliga fan.”

Sen reste sig han/hon/det/djävulen, nickade åt mitt håll och vandrade bort mot dragspelarens hus. Ja, jag vet ju att han/hon/det/djävulen kommer igen. Så är det. Kanske skriver jag på nästa gång som så många andra gjort före mig. Kanske inte. Sånt vet man aldrig.

Jesus

jesus-christ

Det knackar på dörren. Det är Jesus. Känns lite oväntat sådär. Men har man bott i ett gult hus på en kulle i Lo(o)s några år så blir man inte förvånad. Man säger helt enkelt “Hej” och ber honom stiga in. Fortsätter med

“Så du är ute och går? Vill du ha lite kaffe?”

Man har ju liksom svårt att tänka sig just honom komma infarandes i en silvermetallic S60 av senaste modell. I alla fall har jag det. Fast har såklart ingen aning om han gjorde det. Han kanske kom cyklades. Hursomhelst. Jag förutsätter en värdigt skridande Jesus vandrandes fram i sandaler av plast (vegan-Jesus) efter solbelysta vägar.

Eftersom jag inte får något svar utan bara en mild blick riktad mot sig så fortsätter jag

“Hur är läget med dig då?”

och då berättar han om läget. Hur jäkla eländigt det har varit under dom här två tusen åren när han bott med sin tjatiga farsa och hur det blivit ännu värre nu på slutet när han börjat bli gaggig. Prostatan är inte att leka med heller och det känner man ju igen.

Något måste göras, säger han,  så här är han igen. Lite på rymmen liksom. Sen bjuder man på kaffe i finmuggarna (de som är diskade) och han dricker kaffe som om han inte druckit det på tvåtusen år minst, vilket han såklart inte heller har gjort,  och då dristar man sig till att fråga var lärjungarna är och då får man höra att dom ju är döda sedan länge och att dom som kommit efter inte är mycket att ha och då undrar man ju vad han gör i Lo(o)s och så svarar han att det är ju här det händer nuförtiden och det är då jag måste fråga om det inte egentligen är till Edsbyn han hade tänkt sig. Sveriges Jerusalem liksom känns ju mer rätt än en skogsby ute i vildmarken och då ser han förvånat på mig och säger “är inte det här Edsbyn?” och då ser han uppriktigt sagt förskräckt ut, nästan rädd och vill ha instruktioner om hur han tar sig till Edsbyn och när jag berättar om dom sju milen han måste skrida värdigt fram efter i en skog full av både varg och björn så frågar han om jag kanske kan skjutsa honom eftersom cykeln är gammal och det kan jag ju. Jag menar han är ju ändå Jesus.

Så jag startar bilen och ser att vi behöver tanka bensin och talar om det för Jesus men han pekar bara på tankmätaren och nu visar den på full tank såklart och jag tackar och startar motorn i en bil med en motor som aldrig gått bättre och jämnare och det är ju väldigt ovanligt för en Renault. Så jag skjutsar honom till Edsbyn och ungefär vid folkets hem vill han stiga av. Han undrar om jag behöver något underverk uträttat och jag vill inte trötta honom med fred på jorden och att alla barn skall få lägga sig mätta varje kväll. Socialistisk seger i nästa val blir det väl ändå. Det där borde han ha fattat för länge sedan och för egen del
behöver jag inga under. Jag har det så bra som jag kan ha det redan försäkrar jag med eller utan underverk och kan till och med leva med den där prostatan så vi säger hej och jag åker på Statoil och köper en Cappuccino och en bulle och åker hem och grillar en morot och tänker inte mer på det där.

Vi ses igen

Beautiful landscape

Han kommer där från motsatt håll på stigen. Mannen med den svarta slokhatten och trenchcoaten. Svarta Italienska handsydda skor har han på fötterna och han går lite flickaktigt försiktigt där på barret och de våta löven efter stigen. Ja nog fan är det väl det han har på sig?  Jag har fastnat för skorna. Jag är ju ingen expert, men de där rikemansdojorna kan jag lukta mig till. Det syns på hela honom att han är malplacerad här mitt inne i Lo(o)sskogen, att han egentligen inte hör hit. Ja, då är vi två då måste jag tänka. Två främmande som möts på en stig ensamma ute i skogen.

Det går inte mötas två personer i bredd på stigen så jag kliver åt sidan för att släppa fram mannen. Jag har inte sett hans ansikte tidigare men nu vänder han det mot mig och lyfter på hatten liksom för att tacka. Hans ansikte är vitt som om han lider av anemi. En kort stund kommer jag att tänka på Halloween och att han kanske är sminkad, men nej, det där är hans riktiga ansikte. Ögonen är hårda, ljusblå och genomträngande när de ser på mig och mun och näsa är skarpskurna där i hans ansikte som har sjukligt insjunkna kinder. Jag ser makt och snar död i det där ansiktet. Oförenliga med varandra, men ändå finns de där bredvid varandra. Kanske är han sjuttio, kanske något yngre. Jag ryser när han går förbi. Jag är nu ändå en feg jävel,

Men jag skall promenera min dagliga runda så jag kliver ut igen på stigen och böjar gå. Då ropar mannen bakom mig.

“Jasså Åke, du känner inte igen mig…”

Och jag vänder mig om såklart och jag ser att mannen nu stannat och står ungefär tio meter bakom mig, vänd mot mig med trenchcoaten öppen och lätt fladdrande i vinden. Jag ser de svarta gabardinbyxorna och skärpet med lejonspännet av silver. Hans skjorta är blårandig och oklanderlig och ser dyr och figursydd ut. Men jag har såklart aldrig sett mannen. Aldrig någonsin. Det är bara spännet där på skärpet som får klockorna att ringa i mitt huvud. Jag har själv haft ett sådant.

Han skrattar där på stigen. Fast inget hjärtligt skratt. Det här är ett sådant där skratt man förväntar sig att höra när man står där ensam på en kyrkogård mitt i natten framför sin oväns grav.

“Nehejdu, din tjocke, ynklige, o-coole gubbe, du känner inte igen mig!?”

och där lyfter han på hatten, nickar mot mig, ler ett snett leende och fortsätter

“Men vi har mötts förr Åke. Och snart skall vi mötas igen. Mycket snart…”

och sen vänder han sig om och fortsätter sin lite flickaktiga vandring där bort åt andra hållet efter stigen. Visslar han inte till och med något där han går. En Beatleslåt är det väl…?. Jag kan inte placera den. Vet inte namnet. Men det är som vanligt. Jag ruskar av mig honom. Vänder mig åt andra hållet och  fortsätter min färd. Jag har ingen aning om vem han var den där mannen. Jag har definitivt aldrig sett honom. Inte vad jag vet. Men inom mig får jag en känsla av att den här mannen är en nära vän med döden. Att de spelar i samma lag. Men jag är ju i motståndarlaget. Ännu. Så jag vandrar mitt varv och går hem och jobbar utan att tänka vidare på mitt möte där på stigen.

 

Nattligt besök

husqvarna

Ytterdörren flyger upp med ett brak precis när jag skall bomma igen och låsa för natten. Klockan är halv ett. Nu står han där i hallen, grönklädd, med nyvaket rufsigt hår, vilda ögon, och en andedräkt som varit längst ner till helvetet och vänt upp till oss dödliga igen och gjort en där för bara några timmar sedan. På ryggen hänger älgstudsaren. Han ser på mig med sina vilda ögon samtidigt som han hänger av sig studdsaren, greppar den med båda händerna, trycker den i magen på mig och tvingar mig bakåt. Det gör ont. Och jag säger det till honom men han bara ryter “Din djävul….” sen tar luften slut innan han fortsätter. “Du skall inte prata illa om Lo(o)s du din fete uppblåsta djävla skit”. Och just där trycker han till med geväret så att det åker in en bit till i min mage. Japp blåmärke idag. “Du kan väl dra härifrån om du inte trivs din malliga skit.” Ja och sådär går han på. Det riktigt blåser om öronen på mig av alla okvädingsordens upprörda orkanvindar. Men jag är van såklart. I Lo(o)s står jag inte högt i kurs (gör jag det någon annanstans?). Så jag står där och tar emot. Försöker flytta gevärspipan från magen men han trycker för hårt så det går inte.

Men som sagt jag är van och det är egentligen inte förrän han osäkrar geväret och siktar upp mot mitt huvud som jag börjar bli orolig. Jag skall skjuta dig din djävul” säger han samtidigt som han vinglar till och håller på att ramla omkull. Full som han är, ja vi säger ju packad vi gamla Edsbybor för vi tycker det låter tuffare,  lyckas han såklart tycka av ett skott där i hallen. Pang! Ja det är tillnärmelsevis inte ens i närheten av jordbävningssmällen i måndags men smäller gör det lik förbannat. Jag ser min chans och rycker ifrån honom bössan. Drar ur slutstycket. Slänger ner båda med ett skrammel på golvet. Japp också vi hemliga fick lära oss sådant i lumpen. Frugan ropar oroligt där uppifrån om vad som står på. Men jag säger “det är lugnt, gå och lägg dig igen du” och det gör hon. Min nattliga besökare ser inte lika stursk ut utan gevär. Så jag säger “häng med in på kontoret en stund”. Han lommar snällt med in så fort jag knappat in koden och fått upp dörren.

Så där sitter vi större delen av natten. Jag bjuder min nyfunne jägarvän på whisky som jag har haft stående på kontoret några månader, en fin sort som jag har sparat till andra tillfällen, själv dricker jag bara måttligt denna natt. Japp det skall jobbas isag. Jag får höra berättelsen om livet här i byn. Hur jävligt det är att alla Färilabor, Ljusdalsbor och Järvsöbor ser ner på en Lo(o)sbo och då skall man inte prata om de där på andra sidan ån. “Jävla Hamrabor”. Och sådär går det på, Jag får höra om barnen som inte ringer. Kvinnorna som inte vill ha en. Jobben som inte finns. Hur låg a-kassan är. Att det krävs så jäkla mycket av en nu för tiden. Att vargarna äter upp älgarna som är skogsbornas ägandes kreatur, att “svartingarna” tar alla jobben, att det kommer svin som mig och köper alla husen i Lo(o)s som självklart är Lo(o)sbornas. Ja där blir han lite ilsk och vild i ögonen igen men börjar snart gråta och hulka som om han var ett litet barn inte en vuxen man och jag sitter där och tycker synd om denne nattlige besökare.

Vi sitter väl sådär till halvfem nu på morgonen eller något. Och jag får höra hela hans livshistoria. Jag är bra på att lyssna när någon behöver ett öra. Sämre på att hitta ett öra som vill lyssna när jag behöver ett. Men där någonstans när kvinnornas svek, de som flyttade ifrån honom, inte tålde att han söp, somnar han in. Sjunker ner på soffan där han nyss satt som en hösäck. Ja, så för mig finns inte annat att göra än att låsa igen och gå upp och lägga mig jag med. Försöka sova i alla fall ett litet tag.

Så nu när jag trött öppnar kontorsdörren så mötts jag av den gröne jägarens snarkningar där på kontorssoffan. Jag ser att han pissat på sig. Hans problem. Han ligger där med öppen mun han som ingen vill ha, han som hatar mig som är utböling och “sittpissare”. Ja han får väl sova ut där på soffan. Jag kör ingen på porten. Själv skall jag försöka jobba lite.

Hårdrockstomten

rav1

En liten tomte knackade på dörren hit till kontoret nu på kvällen. Ja en sådandär liten en. En tvärhand hög, ja kanske lite längre när jag tänker efter. Som en underarm om man räknade med luvan. En sisådär fyrtio centimeter för dem som gillar siffror och SI enheter. Han var upprörd. Verkligen upprörd. Det såg man genast. Men vi måste ändå direkt och nu göra klart att det här var inte en tomte av den där Amerikanska godmodiga jultypen, utan mer en sådan där som det pratas om i gamla bondhemman. Klädd i gråa kläder av något som såg ut som vadmal  och en grå till synes tovad luva och ett svart bälte med ett glänsande lås om en något lite putande mage och sen bruna näbbstövlar av… ja läder eller också bark, det var svårt att avgöra eftersom han var så arg och hoppade upp och ner mest hela tiden.

I det här huset släpper vi in de flesta. I alla fall om de vill prata en stund och det ville tydligen den här tomten så jag höll upp dörren och han studsade in genom den och gick hela vägen in till elektronikverkstaden utan att stanna i studion. Där satte han sig på en av stolarna med visst besvär eftersom stolen var stor och han var kort och väntade helt tydligt på att jag skulle sätta mig i min stol, den som står mittemot. Glad såg han fortfarande inte ut. Här behövdes pratas insåg jag så jag satte mig på min stol och frågade hur det var?

“Jag vill klaga” svarade tomten istället för att berätta hur det var. Inte alls med en sådan där pipig röst som man först kanske kan förvänta sig att det skall komma från en tomte som bara är en underarm hög, nej, en riktigt kraftfull och djup röst hade han.

“Oj då “svarade jag, lite fundersam över vad problemet kunde vara. “Kan jag hjälpa till med något?”

Och då kom han igång och sen gick han på över hur musiken jag spelade, hur det nästan var omöjligt för alla tomtar som bodde där ute att överhuvud tänka som jag spelade och höll på. Sen höjde han rösten och fortsatte “Sen den där volymen är ju direkt livshotande. Dessutom är det inte en enda av oss som gilla Ulf Lundell så honom kan du genast sluta spela. Tomtemor kräks å fort hon hör hans brölande. Ja det är riktigt synd om henne skall du veta. Och inte är den där Winnerbäck bättre han heller, Ja all den där andra smörjan du spelar är inte värt ett ruttet öre den heller. VI VILL HA HÅRDROCK. Det måste du fatta ungjävel!”

“Ungjävel” hängde jag upp mig på såklart och förklarade att jag med råge faktiskt passerat de femtio. Men då nästa skrek han “jag är trehundrafemtio år din förbannade snorvalp” samtidigt som han sprang fram till mig och sparkade mig hårt på smalbenet och hötte upp mot mig med båda händerna knutna som den värste boxare redo för fight. Nu är jag en lugn människa. Inte ens upprörda trehundrafemtioåriga tomtar får mig att bli arg. Om sanningen skall fram så blev jag snarare lite uppiggad av att för en gångs skull vara yngst i rummet. Mitt smalben gjorde däremot ont och eftersom jag inte fått någon syl i vädret tidigare så passade jag på att säga “AJ!” nu istället. Då satta han sig igen. Något nedlugnad som det verkade men långt ifrån glad. Rykte det inte lite ur den där luvan rent ut av?

Men eftersom Karins farmor alltid såg tomtar i blåbärsriset så är jag nu inte helt ovan tanken på små underarmsstora tomtar så jag började resonera med min besökare. “Vilken musik gillades egentligen?”. Och nog var det mycket Metallica som gillades, speciellt tydligen av tomtemor, men Scorpions, Iron Maiden och Judas Priest gick hem de också. Men Rainbow och Deep Purple kunde jag gott skippa. Fast Black Sabbath var bra. Och sådär fortsatte han att rabbla på och efter en stund var jag tvungen att be honom återupprepa det han sagt och börja anteckna vad som ansågs som godkänt och vad som inte ansågs som godkänt, och göra det fast jag på en hel del punkter verkligen inte var överens med denne tomte på besök. Men det goda hade i alla fall denna uppräkning av lyssningsvärt och icke lyssningsvärt med sig att han blev gladare och gladare och efter att ha rabblat musikaliskt tomtegodtagbara och icke musikaliskt tomtegodtagbara artister under en timme drygt, varunder jag fyllt tjugosju sidor i ett kollegieblock med namn, verkade det lugna ner sig där hos tomten på stolen. Han började rent av se lite godmodig ut.

Så jag satt på lite Black Sabbath och då tyckte jag nog till och med att jag såg ett litet flin där bakom skägget. Hur som helst så plockade han upp en pipa ur fickan och tände på och av lukten att döma så var det inte vanlig tobak i den där pipan och det syntes nästan på hela tomtegubben det för nu började han nynna med och rulla med i musiken och efter en stund erbjöd han pipan till mig också. Men nu jobbar jag här på kontoret och tar seriöst på det så jag tackade nej och det verkade inte bekomma honom det minsta för han sög bara i sig mer och såg därmed ännu godmodigare ut. Och rummet det fylldes av mer och mer rök och snart nog så startade brandlarmet och det är kopplat till alla andra brandlarm i huset och det tjulade och lät så att öronen höll på att ramla av, men gubben han bara satt där och njöt av Black Sabbath samtidigt som jag rusade runt och  öppnade alla fönster och viftade framför brandvarnaren  allt vad jag kunde så att den skulle sluta tjuta. Så snart frös ju jag, det är kyligt ute, så jag fick gå och hämta min jacka och där sitter vi nu. Tomtegubben han sitter där i stolen och världen verkar inte bekymra honom det minsta. Black Sabbath dånar ur högtalarna, brandlarmet tjuter fortfarande, alla fönster är öppna och jag sitter här och fryser och väntar på att gubben skall gå någon gång. Dessutom börjar jag bli trött. Äh jag tror jag går och lägger mig. Sitter han kvar imorgon får vi väl lösa det då.

Han/hon/det/djävulen och jag

get1

När jag går ut där vid halvtolv tiden och skall stänga ner huset för natten så står han/hon/det/djävulen där och flinar. Jag rycker såklart till först för jag ser ser inte att han/hon/det står där, men lugnar mig snart. Vi har träffats för. Många gånger. Så även om det inte är vad man kallar ett kärt återseende så är det ändå ett återseende.

“Halloj”

säger den fan. Ni vet precis så där käckt som Per Persson i Perssons Pack brukar hälsa från scener på olika platser i Sverige, också nu när slutet för packet närmar sig hörs det där, “Halloj”. Det slår mig att Persson också kanske får de här nattliga besöken av herren/frun/det som står där framför mig just nu. Är lika van vid dem som jag är. Har lärt sig därifrån.

“Sätt dig” säger jag

för trädgårdsmöblerna bara står där, är torra,  och han/hon/det/djävulen brukar bli långrandig när han/hon/det/djävulen kommer igång. Jag är trött och håglös denna kväll så jag hoppas på en kort sittning, men det vette fan hur det blir med det och det får bli som det blir. Det brukar det.

“Det var ett tag sen…” säger han och spänner getögonen i mig. Foten med klöven har han nonchalant slängt upp på bordet. Jag noterar att det har vandrats en del denna natt. Klöven är sliten och snedstegad och den där “nissen” som sitter där och försöker se djävulskt cool ut behöver semester.

“Japp, det var ett tag sedan svarar jag”  och suckar  ljudligt så att han hör hur jävla glad jag är över att det var det. “Men nu är du här igen. Är det det där jävla kontraktet du vill älta igen?”. Ja, och då slår han ner getögonen en kort stund, som om han faktiskt skämdes över sin enkla ide och säger. “Ångrar dig nu ibland va? Sitta här uppe i skogen på en kulle i ingenstans när du kunde ha återvänt hem till Edsbyn i en vit limousin och blivit älskad av alla, till och med av henne den där gamla flickvännen, hon med det långa ljusa håret som du sjunger om i en stråf i en av dina förbannade skitsånger. Du kunde ha lockat in henne, gjort henne galen av åtrå, kastat iväg henne igen som hon gjorde med dig. Bara du skrivit på.  Sett världen min vän. Se på Mick Jagger. Det kunde ha varit du. Bara du skrivit på den där gången. Men se här.” och han tar fram det där jävla pergamentet igen från innerfickan på sin rock. Kontraktet för ett framgångsrikt liv och en själ i skuld. Ett liv bland det upphöjda. Han skjuter det över bordet. Gåsfjäderpennan fylld med blod från ofödda barn ligger uppe på pergamentet, allt färdigt för påskrift, men jag skjuter tillbaks det. Det är för sent nu i alla fall. Jag behöver ingen betänketid. Visst, det har varit nära att jag skrivit på några gånger, men varje gång har jag lyft pennan igen och skjutit över kontraktet. Den här gången lyfter jag inte ens pennan.

“Du vet att jag är klar med det där”

Då skrattar han/hon/det/djävulen så att kullens alla sovande fåglar lyfter i ren förskräckelse och så att ungkatten kommer infarande med storsvans från snåren och söker skydd under en buske.

“HA HA HA…”

och jag skrattar med.

“ha ha ha…”

Och sådär sitter han/hon/det/djävulen och jag och skrattar en stund på en kulle ute i skogen i Lo(o)s. Jag vet att han/hon/det/gud tittar på men sin vana trogen inte nedlåter sig att prata med en sådan enkel själ som mig. Det skall vara påvar, kardinaler, biskopar, av manlig säd obefläckade flickor för att han/hon/det/gud skall nedlåta sig till diskussioner i sommarnatten. Det duger liksom inte med ett vitt trädgårdsbord i plast heller. Det skall vara änglatrumpeter och himmelska körer som bereder väg för de som anser sig vara giganter och världens skapare. Så det får man i alla fall ge han/hon/det/djävulen. Han rör sig bland oss vanliga lika bra som bland de upphöjda.

“Går du fortfarande på stigarna och försöker undvika att trampa på myrorna fast du inte vet att du kommer till paradiset för den skull” fortsätter han/hon/det efter att vi skrattat klart och suttit tysta en stund. “Jo visst gör jag det. Liv och jämvikt tror jag på. Jag kan ge och bry mig om utan att begära tillbaks. Det är enkelt.Timbuktu, honom känner du ju, mobbade de som var för långa, som en i gruppen, kräver att bli förlåten för det, men förlåter aldrig de som mobbar honom. Vill kriga, vill utse sig och alla sina likar till offer. sådär som en del kvinnor också vill framställa hela kvinnligheten som ett offer. Men jag har inte mobbat någon medvetet, aldrig någonsin. Jag har inget att säga förlåt för. Jag ber ingen, ingen alls, om att de skall se mig som någon annan än den fete ocoole gamle gubbe jag är. Jag gör det jag gör så gott jag kan och försöker skada så få andra levande varelser jag kan. Jag kräver inga förlåt för att jag är den jag är.”

“Floskler allt det där och det vet du” säger han/hon/det/djävulen men en skärpa i rösten som är så vanlig för /honom/henne/det. “Du sitter på samma höga hästar som alla andra. Tror du är så jävla mycket bättre. Stolt som en jävla förbannad indian är du.  Tror du det är så förbannat mycket bättre? Tror du det? Tänker du inte också “negerboll” varenda gång du ser en i disken på stamfiket. Visst gör du. Du tänker det men du säger det inte. Borde inte snarare du brinna i helvetet för den där tanken än han som slår ner en svart man på gatan och pissar i hans sår. Du bara tror att du är något din fan. I själva verket är du bara en djävul själv. Tror duTimbuktu skulle respektera en sådan som dig. En som bevarar myrorna på stigen men smygtänker “negerboll? En som förolämpar de som står kvar nära dig med bojorna runt sina händer.”

“Det kanske är sant att det är så” svarar jag. “Kanske är jag inte värd respekten från de utsatta. Men jag gör så gott jag kan. Kommer jag till en olycksplats så tar jag hand om de mest skadade först. Om någon blöder skiter jag i dem som har huvudvärk. Men visst kan man vända på ordningen. Men då löser man inte problemet. Man blir bara förblindad och de som blöder dör.”

“Skitprat det också och det vet du” svarar han/hon/det/djävulen och det vet jag också såklart. “Så jag håller käften i fortsättningen alltså?” säger jag. “Det gör du ju redan” fortsätter han/hon/det/djävulen, “när senast sa du negerboll. Den där jävla respekten har du ju. Det är i tanken ditt problem sitter. I tanken, käre vän. Tittar du inte i smyg på brösten hos den där kvinna som du säger att du respekterar för hennes kompetens också eller hur? Samma sak. Du är en dålig människa. Den sämsta sorten. Ger efter för uråldrig manlig  kåthet, djuret i dig,  och kan inte glömma gamla uttryck som aldrig var negativt tänkta ens då, javisst, men som inte ens tåls att diskuteras idag. Ger mig fan på att du tänker städerska också ditt as. Det heter lokalvårdare nu för tiden. Om inte du är en av de förtappade så är ingen det. Jag skall kasta dig i famnen på de som tycker att tårtor uppskurna av kulturministrar som säger aj när man skär i dem är viktigare än barnen som dör av svält, bomber och umbäranden, medans deras mödrar våldtas och dör med söndertrasade sköten. De som ägnar tiden åt dem med huvudvärk. De kommer att äta dig levande.”

“Skit på dig!” säger jag då som så många gånger annars. “Skit på dig din fan!!!”. Men jag gråter inte. Jag ger aldrig gråten till han/hon/det/djävulen, för av en tår kan han/hon/det skapa det vackraste pärlor som universum någonsin skådat och som han/hon/det sen kan ge som gåvor till någon av sina sju hungriga “vill ha” älskarinnor i utbyte mot den kärlek som också djävlar längtar efter innerst inne. Deras kistor, skrin och magasin  är fyllda till råge med pärlor tillverkade av människornas tårar.

Sen sitter vi mest där och hummar en stund. Också han/hon/det/djävulen börjar bli lite ocool och gammal, och i alla fall det förstår vi varandra.

“Du vet varför jag började resonera med dig va, där under sjuttiotalet va?” säger jag efter en stund till han/hon/det som nu börjar se lite moloken ut. “Du ville väl ha ära och berömmelse som alla andra” muttrar han/hon/det. Men jag svarar “nä det var aldrig det. Det var det där jävla Edsbyn. Folket som inte kunde gå på bio och dans eller ens kunde skratta för att de skulle in i himlen. Få liv efter döden utan att leva ett liv i själva livet först. Det var så jävla skenheligt allt det där så den bästa protesten var helt enkelt att säga att han/hon/det/djävulen var vägen. Sen kom du ju där med ditt kontrakt.  Men för mig var det bara Rock’n Roll och Punk. Sket väl i ditt jävla kontrakt och han/hon/det/gud med för den delen. Jämvikten och livet tror jag på och att ha kul och att skratta är påbudet av livet självt och det har varken gudar eller djävlar något med att göra. Det var därför jag bad dig dra åt helvetet första gången. Du lydde ju dessutom till slut din djävul”

“Andra gången då, när jag tog allt ifrån dig?”

“Ja det var samma sak då. De som kallade sig mina vänner försvann som avlöningar när det glättiga och pengarna var borta. Jag lärde mig älska fågelsång och ljudet av vågor mot en strand. Jag kunde sitta där och titta ut över obruten horisont eller ligga i gräset och se molnen fara över himlen med lugn i mitt hjärta fast än du och ditt anhang gjorde allt, verkligen allt för att förgöra mig. Han/hon/det/gud rörde såklart inte ett finger som vanligt till hjälp, fast än det fanns tillfällen när jag faktiskt bad om hjälp liggande på mina bara knän. Men du fick ändå inte en endaste tår ut ur mina ögon och när du kom där med kontraktet och din gåspenna igen så visste jag att det är här jag är hemma. Jag är bara den här gubben, snubben som befinner sig i människornas periferi. Aldrig riktigt älskad, aldrig riktigt synlig men en som älskar och ser. Gott nog så för mig skall du veta. Till slut förstod jag det och kunde därför be dig dra åt helvete den andra gången också.”

“Du snackar skit som vanligt du såklart, som du alltid har gjort, men du vet att jag kommer igen.” Sen reste sig han/hon/det/djävulen, nickade åt mitt håll och vandrade bort mot dragspelarens hus. Ja, jag vet ju att han/hon/det/djävulen kommer igen. Så är det. Kanske skriver jag på nästa gång som så många andra gjort före mig. Kanske inte.