Categories
Noveller

Min Kulle

En helt vanlig kulle i Los i Hälsingland. Jag kallar den min kulle. För att vårt hus står här och har stått här i drygt hundra år. Men min kulle är det såklart inte. Här har bott andra före mig och här kommer det att bo andra efter mig. Man lånar den några år. I bästa fall förvaltar. Sen lämnar man den vidare. Som Nisse. En granne från förr. Död nu. Han kallade skogen på berget här på kullen för sin skog. Jag som nyinflyttad – hade nog bara bott här i tjugo år då – trodde det var så tills jag fick veta att det var kommunens skog. När Nisse lämnade oss kunde jag kanske tagit över skogen. Gjort den till min. Hämtat min ved där. Men jag tänket att som kommunens så var ju ändå en del av den lite min ändå. Det fick räcka så. Nån pinne borde jag väl ändå kunna anse var min egen ägandes pinne.

Nu har vi bott här i trettiosju år. Betraktas väl fortfarande som nyinflyttade Stockholmare av somliga. Fast jag kommer från Edsbyn. Gjorde bara några år i Stockholm efter fysikstudier i Uppsala, hittade datorerna och liksom av en slump hamnade här som något av en elektronisk grönavågare. Riktig ortsbo blir man bara om man är född här. Nära kan man komma om man är ingift med en som är född här. Aldrig annars.

Men inget av det där gör mig något. Jag är en sådan där som ändå aldrig riktigt hör hemma. Eller man kan vända på det. Som alltid hör hemma. Jag lägger min hatt någonstans och sen är det där jag finns. Den där längtan bort och iväg den är alltid med mig ändå. Pockar på. Vill se annat. Är nyfiken på vad som finns på nästa kulle. Bortom den. Under den. Ovanför den. En plåga och en gåva.

Men jag har lärt mig älska den här kullen. Den höga luften. Närheten till molnen här på Hälsinglands tak. Närheten till byn. Avståndet till allt det andra. Här där koltrastarna sjunger så vackert att världen stannar av en stund om sommaren. Här där vindarna biter och går rakt igenom en i december men värmer och kärleksfullt smeker villiga kroppar i juni. Här där snön ligger från mitten av oktober till början av maj och knarrar under fötter som bara snö kan knarra från november till april när längtan efter värme har gjort ont så ont en tid. Här på en kulle som blev den plats jag skulle bo längst tid i mitt liv. Här där kråkor och korpar fortfarande håller riksdag och beslutar om framtiden för alla levande varelser. Här där havets vågor slog mot land för tiotusen år sedan och band oss fast med alla stora hav och klotet vi bor på. På den kulle jag kallar hemma och där jag bor och lever så gott jag kan.

Categories
Noveller

Men Elton alltså…

crop alluring woman in bathrobe sitting in armchair
Photo by Sora Shimazaki on Pexels.com

Elton stackarn. Han har ramlat i någon trappa och brutit foten eller höften eller vad det nu var. Ringer hit och gråter och det är svårt att hör vad han säger genom gråten. Kan ingenting. Festerna är långt borta. Ligger bara still på en soffa han med. Som jag. Snart. Fast han dricker champagne. Har inte lärt sig whiskydrickandets ädla konst. Skall alltid konstra med soda, is och skit. Amatörsångare. Whisky skall drickas ren för att smaka gott. Det vet väl alla. Vattenfanatikerna kan kasta sig i väggen. Ismänniskorna likaså. Sodanmänniskornas oheliga drickande skall vi inte ens tala om. Dom borde piskas. Eller dricka Champange istället då. Det kan alla dricka. Amatörskum.

Han vill skicka helikopter och flygplan för att hämta stackarn. Vill att någon tröstar honom. Vill ha någon där som pratar snällt och ömkar den gamle bögen. Frestar med fyrtioårig whisky, fotomodeller och nougat så mycket man orkar äta. Bara jag kommer över till den där förbannade ön med hala trappor som man kan slå ihjäl sig i.

Men nej alltså. Jag tänker tillbringa en stor del av den här helgen på min egen ägandes soffa. Japp, bara för att jag kan. Flygplan, helikoptrar och Medelhavsöar är inte ett skit av värde för en trött gammal ocool gubbe som mig. Så “nej tack” hälsar jag. Då gråter han ännu häftigare. Hulkar som min huld i källaren.

Sen skall visst Mick och en massa andra åttioåringar dit och trösta också. Ja ni fattar. Hela entouraget på plats. Det blir bara prat om gamla tider. Sånt orkar man ju inte med längre. Absolut inte. De enda om fortfarande är unga på Eltons fester är fotomodellerna. Fast alla deltagare på de där festerna gärna vill framstå som de vet vad man kan göra tillsammans med en så ung kvinna så är det ingen som minns edtt skvatt av det längre. Så så jävla roligt är ju inte det heller. För fotomodellerna som hade hoppats på mer till sina växande portfolios menar jag. Gamlingarna där är så senila att de tror att det hänt allt möjligt dan efter. Men det har det alltså aldrig gjort.

Men synd om Elton såklart. Jag försöker berätta en rolig historia för honom om Kate Bush’s tandkrämsfadäs – den är rolig – men han gråter bara mer och värre. Usch för ömkliga gamla världsstjärnor.

Fast jag vidhåller. NEJ har inte tid. Min tid på egen soffa är inte till salu. Egen soffa är guld värd osv. Så till slut ger han sig den gode mannen och ber mig dra åt helvete och trycker sedan surt bort samtalet. Hade han kunnat så hade han slängt på luren. Man till och med han klarar inte det med en guldinfattad Iphone av endaste modell som det inte går att slänga på någon alls eftersom den är så jävla tung av allt guld att den behöver stödhjul. Ja slänga bort kanske. Japp. Möjligen.

Jag tar det där “dra åt helvete” med ro såklart. Imorgon ringer han och ber om förlåt. Som alltid. Eller också kommer det snart ett expressbud med nougat eller kubb som så många gånger förr. Sånt där jag gillar. Ovänner någon längre stund har vi aldrig varit den gode bögen och jag.

Nästa helg kanske, Då skulle det kunna finnas en öppning för Elton. M;en inte nu. Nope.

Liksom.

Categories
Noveller

Morgondimma i Los och en liten torsdagshistoria

Som en raket flög den iväg och hamnade i tunnan under honom, skitkorven som han precis tryckte ur sig där på torrdasset. Lite för hård var den för att det skulle vara en sådan där befriande uttryckning, ringmuskeln sved betänkligt efter utpressningen – den som inte hade varit helt enkel – men ändå var det skönt att bli av med skiten, om nu uttrycket tillåts.

– “Men stopp, stopp, stopp. Hej förresten, det här är din gamla Svensk[a]lärare. Ingen, INGEN!, berättelse kan börja på det där viset. Det måste du väl ändå förstå. Gör genast om!”

– “Men det är ju precis sådär min inre röst låter. Dom säger ju det Mankel och Nesser, och alla dom andra stora författarna med för den delen, att vill man skriva så är det den inre rösten man skall försöka plocka fram och sen hålla…”

– “Bah. ‘BAaaah’ Bah igen. Jag har inte tid att tjafsa med dig din klåpare. Du lyssnar ju aldrig. Skriv som du vill då… Stava som du vill också förresten, men ta i alla fall en kurs i kommatering din vrånga… ja… IDIOT! Och så heter det “de” och inte “dom” när man skriver text din förbaskade värdelösa gamla elevusling.”

Ja, ja suck, den här mannen, den som den här berättlesen handlar om alltså, han jag nu försöker berättar om, han satt där i godan ro efter uträttat värv på det där dasset i alla fall. Den gröna av ålder flagnande dörren hade han lämnat öppen. Han brukade göra det, sitta där och se ut över havet. Nu var det det där med havet en liten överdrift, för man såg egentligen inte mer än en strimma vatten långt, långt borta där mellan träden. Ja, kanske var det inte direkt havet heller om man skulle vara helt ärlig. Men Lössnan. Hans lilla sjö liksom. Lagom stor och definitivt badbar. Skulle duga att dränka sig i också om man kom på sådana dystra tankar. Men ännu hade han inte kommit dit. Höll sig på land och vid liv. Satt här på det tredje vuxenhålet på ett torrdass för fyra – varav ett barnhål – mitt i sommaren. Ett dass med hål som alla blivit lent polerade, släta och sittsköna efter att allehanda rumpor av olika storlek och hårdhet suttit här och gnussat genom åren. Både rika och fattiga hade tryckt ur sig både det ena och det andra genom de här öppningarna, men framförallt alltså gnussat lite på den där rumpan så att de som finaste sandpapper polerat sitthålet en liten bit i taget, för att till slut nå skithålens absoluta fulländning. Samarbete kallades det visst. Socialistiska grundprinciper. Det var sannolikt också därför det till slut blivit så gott för själen att sitta här. Moderata skithål var nog inget vidare att sitta på helt enkelt. Det har konstaterats sen gammalt.

Oskar någonting – kung – satt uppsatt med vita lite rostiga häftstift där på väggen bredvid det lilla fluglortiga fönstret. Kan det ha varit den andre? Han kunde inte avgöra säkert. Men gammal kung. Bestämt blickade han nu i alla fall ner på honom, iklädd alla sina ordnar och intryckt i finaste välstrukna uniformen. En kunglighet passar märkligt bra i den här miljön. Konstigt… Var kom seden att sätta upp kungen och kungafamiljen på dasset ifrån egentligen? Kunde man ana en liten folklig protest mot överheten i det där? Att ingen hade kommit på att sälja tryckta bilder på stora män och kvinnor av idag att användas i landets badrum och toaletter. Hade säkert blivit en storsäljare på IKEA. Politiker och kungligheter. Man valde någon man hade svårt att bocka för men som man bockat för ändå om man oturligt nog hamnat framför. Men nu idag, för hans del, var tajmingen inte helt rätt såklart. Hans aktiva tid i näringslivet var passerad sedan länge. De brukade inte vara så bra tajmade hans idéer. Förresten var det nog Gustav V som satt där när han tänkte efter. Men kung som kung. Dass som dass.

En koltrast sjöng sådär vackert för honom som bara en koltrast kan sjunga. En ljum sommarbris drog genom träden och fick dem att susa till och liksom ruska på sig av somrig vällust. Kanske förebådande vinden regn, kanske inte, mannen ville inte veta. En blå himmel med små vita molntussar gav inte heller någon ledtråd i den saken. Han önskade att han kunde sitta här och diskutera med Gud. Som Nessers Barbarotti bruka göra. Eller filosifera en stund med Jesus, Muhammed, Buddha, Platon, Kalle Anka eller någon annan av de där mytiska figurerna som anses sitta inne med alla svaren. Nån medmänniska skulle kanske kunna duga också i nödfall. Ha någon vis typ sittande där bredvid sig på grannskithålet som kunde ge svar på en och annnan av de frågor som låg och gnagde hål inne i skallen natt efter natt. Men tystnaden var kompakt från “den ende gudens sida”. Jesus och dom övriga verkade inte så sugna på att besvara hans frågor dom heller. Så han fick sitta här själv, uppfylld av sina egna tankar. Sitta här kunde man hur som helst göra tills låren började domna av och inte längre ville vara med. När man inte hade känsel nedanför knäna var det dags att ge sig. Avsluta. Då var man tvungen att börja tänka på att ta sig upp. Släppa fram blodet igen. Men en liten stund till skulle han allt kunna sitta här.

Hade han haft en pågående konversation med han/hon/det/gud eller med någon av de stora tänkarna så hade han tackat för den där koltrastsången och för den där brisen och för de sommarlätta molnen som i maklig takt drog fram på en blå himmel och allt det andra förbannat underbara här i en Hälsingsk sommardag. Rumppolerade, lena skithushål, som det var så skönt att sitta på en stund i sommaren, skulle han inte glömma att tacka för heller. Men nu var det som det var och det fick räcka med en tanke. Pengar hade han inte många, men det här hade han och han hade fått förmågan att uppskatta stunder som den här. Det var viktigaste ändå. Men att uppskatta de små storheterna i livet har ju alla vett till såklart. Något lär man sig nu ändå av att leva.

Men var sak har sin tid. En öl, en iskall nubbe och en bit sill till egenodlad nyupptagen färskpotatis. Det var det som väntade. Snart framdukat på det vita bordet med blommig duk som stod där i den överblommad syrenberså. Han rev av en bit av tidningen och torkade sig, tyckte bäst om Svenska dagbladets ledarsidor för det ändamålet. Men det kunde duga med vilken tiding och sida som helst egentligen, även om det tog emot att använda sig av dödsannonserna. Av någon slags respekt för dem som inte längre fick uppleva sådana här dagar lät han ofta dessa sidor åka ner i hålet oanvända. Slöseri såklart, men nu var naturen ändå så vist inrättad att inget gick till spillo ändå. Mull blev det allt ihop till slut när det hamnade där ner i skittunnan. Mull som året efter fick hans ringblommor att bli dom vackraste i hela Hälsingland. Man kunde faktiskt glädjas för mindre, tänkte han när han stängde dörren till sitt faluröda dass och barfota gick upp genom den upptrampade stigen i gräset mot sitt lilla hus, där vid kanten av en av Hälsinglands djupaste och vargrikaste skogar. Det är bra gott att leva.

Categories
Noveller

Bergen

Tiden går sakta mot höst i Hälsingland. Bergen sjunger för oss som bor här. Anstränger man sig bara lite. Gör sig så ren man kan i sitt hjärta. Försöker hålla igen tanke och prat. Ja då hör man sången som bergen sjunger. Svagt först. Som en viskning. Starkare när man får fatt i den. Orkar man inte stilla sig bjuds man ändå på den stora mäktiga tystnaden. Inget dåligt andra val det heller såklart. Mycket finns att finna i tystnaden för den som orkar och ger sig tid att njuta av den.

Men bergens sång. Vacker. Det är inga ytliga toner som rullar ut över skogarna. Här handlar det om berättelser om liv sedan urminnes tider. Om dem som levt här i många generationer före oss. Om tiden före de som levt här. Om bergens våldsamma födelse. Om hur de, liksom allt annat, också sakta färdas mot sin död. Sitt förfall. Erosionens makt. Entropin. Lagen om jämvikten. De handlar om den första trollsländan som flög ut över Hälsinglands sjöar och fann världen vacker. Om älgen som dricker nere vid ån där på kvällen och vill finnas, vill leva, så självklart, just där. Om bävern, som förbereder sig för vintern och fäller årets sista asp till sina förråd för att kunna överleva långa kalla vinternätter i sin längtan till sommar soch stila simturer i åns mynning där i gryningen.

Man blir självklart hänförd över den där sången när man står där och lyssnar strax vid branten ovanför sjön. Sjön som man älskar, växt upp vid, och har starka band till. Uråldrig upphöjd berggrund står man på, berget sjunger med ett självförtroende som bara den som är rik på skönhet, guld och andra ädla mineraler kan sjunga. För såklart är vi alla fattiglappar om man jämför med bergens alla skatter.

Det är lätt att tro på troll, älvor och annat när man står här, det som de som hävdar sig vara de visaste bland oss med bestämdhet säger inte finns här i skogen. Det är speciellt när skymningen faller och fantasin får fritt spelrum, när den liksom sätter av i galopp, som man tycker sig ana det där andra. Det som alltså inte borde finnas. Men ändå kan skönjas där i ögonvrån som en sanning. Fast idag, när de osedda varelserna blivit tivoliattraktioner och spektakel och skådespel i böcker och film, så visar sig såklart inte de som bara kan anas så ofta längre. Blyga och skygga och ointresserade av publicitet och berömmelse som de är. Men bergen sjunger om dem också såklart. Deras existens och deras (o)liv hör till den här världen, precis lika mycket som vi andra också gör det. Men det är sorgliga partier i sången det här såklart. Att inte bli trodd på. Att sägas, påstås, inte vara en som finns. Det sänker vem som helst ner i ledsamhetens mörker. Och oljuset breder ut sig där det förr med självklarhet bara fanns ljus. Mollstämt.

Så jag står där och lyssnar. Timmarna går, men tid, vad är tid i detta? En minut är lika lång som ett år. Ett liv en blinkning. Åtminstone här. Om man vill. Det är bara myndiga pålagor, som deklarationer och andra tvång som skall in på årlig basis, som hindrar en från att låta tiden flöda fritt i den riktning den själv väljer också i den egna verkligheten. Man måste hålla igen lite. För att vara en god samhällsmedborgare. Bergen behöver såklart inte det. Rebeller sm de är. Fria och obundna. De kan låta tiden gå, eller stanna den eller bara helt enkelt finnas, flöda iväg fritt i årsringar och årslagers tillväxtmönster. Mot framtiden, tillbaks till forntiden eller uppåt, nedåt, ut ur tiden. Tills inget längre finns kvar.

Det är vackert. Sorgligt. Glatt. Och jag ler. Världen runt omkring mig gläds av bergens sång. Stubben framför mig vill bjuda upp till dans. Men jag avböjer. Inte är jag en dansare. Till blyfotade människa är jag född. Dansens lätthet är kanske min lott i nästa liv. Då när jag skall bli en fjäril som dansar en sommar. Jodå, nog skall jag leta upp stubben då alltid. Bjuda upp den till dans. Jag lovar det här och nu. Sicken fantastisk dans det kommer bli här på berget ovanför älsklingssjön. Bergen runt mig skrockar åt min plan. Stubben ler och fnissar på stubbars blyga torra vis.

Vinden, den professionelle dansaren, den som började som en bris på andra sidan sjön, tar sig upp upp till platsen där jag står. Den vill vara med. Virvlande drar den fram över över myrarna och över bergen. Rastlös skyndar den på. Vill dansa. Men det är dags för mig att gå hem. Vinden är en skrävlare. En som inte har mycket till övers för mitt älskade Hälsingland. En jag inte drar helt jämnt med. Vinden drar fram överallt. Har aldrig tid att stanna. Måste vidare. Hinner aldrig fästa sig vid något eller någon. Orolig. Rastlös. Opålitlig. Alltid sökande efter något den själv, innerst inne, vet att den aldrig kommer att finna eller nå.

Men sjunger för mig gör bergen i Hälsingland också nu när jag går hemåt. Den vackraste sång man kan höra. Den som alltid gör mig glad och hoppfull och får mig att överleva de kallaste vintrar. Den som bär mig genom ett liv. För mig framåt. Är en del av mig som född Hälsing.

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller

En Julaftonsdröm

Jag sitter där och jobbar. Jag gör gärna det. Sitter där fast klockan går mot midnatt och förbi. Tid har alltid varit en bristvara i mitt liv. Det har alltid funnits mer som velat bli gjort än vad det funnits tid för. Men jag försöker i alla fall. Att bli klar med något av de saker jag så gärna vill realisera. Tar mig framåt bit för bit och ofta är natten och den tid som är tingad åt sömnen de timmar som står till buds för att realisera drömmar.

Jag sitter och jobbar i en gammal skola. Huset har befolkats av lärare och elever i mer än hundra år. Hela sitt liv, om hus nu har sådana, har det stått där det står, ensamt på sin kulle, med fri sikt över den lilla byn i Hälsingland där jag bor.

Att sitta och jobba i en gammal skolsal när klockan har passerat tolv låter sig inte alltid göras. Ibland behöver de lärarna och de eviga kvarsittarna lokalerna för sina syften. Då börjar dörrarna röra sig otåligt här i lokalerna, de som numera är ett kontor, och jag känner den där skarpa stränga blicken vara riktad mot mig från någon som jag, som den enkel simple människa jag nu är, inte kan se. Bara känna. Bara vet är den gamle stränge läraren. Han som följede med husköpet. De här gångerna brukar jag stänga av min dator och skynda ut. Jag känner den stränge lärarens blick i ryggen ända tills jag slåår igen och låser dörren in till kontoret. Det finns tid för de levande och det finns tid för de som inte längre lever. Den devisen har jag alltid levt efter. Det r inte meningen att vi skall mötas.

För några år sedan jobbade jag åt ett tyskt företag. Jag hade lovat att bli klar med en grej till jul. Men den tjugotredje satt jag fortfarande och jobbade med det sista i det där projekt. Klockan hade passerat tolv och jag upplevde den där oron här på kontoret. Först den där dörren mellan skolsalarna som gnisslande rör sig. Sen de där smällarna i det andra rummet. Som om någon placerar böcker på en kateder. Ja och så mummel utifrån det gamla kapprummet. Barnmummel. Svaga röster från eviga kvarsittare. I normala fall hastar jag alltså ut innan allt eskalerar hit. Jag har stor respekt för det som inte finns. Men idag går inte det. Jag måste göra klart. Bara måste.

Jag hör hur de eviga kvarsittarna ropas in i skolsalen av den stränge läraren. Jag hör hur de går fram till sina bänkar utan att sätta sig. Jag hör det unisona “godmorgon magistern” följt av “sitt ner” som svar och det intensiva rasslet av eviga kvarsittare som slår sig ner i sina bänkar. Sen tystnad. Sen känner jag den där skarpa blicken. Ja och så står han där. Lång. Klädd i en gammal slitgen svart kavaj med vitskjorta och fluga. Håret vitt och oredigt. Blicken stenhår. Nu riktad på mig.

“Skall inte Åke vara med på dagens lektion?” säger han. Ja och det är liksom ingen fråga. Det betyder “gå och sätt dig i din bänk ungjävel” och med ens är han framme vid mig och hans starka kalla beniga hand greppar tag i min nacke och han släpar in mig in i det andra rummet, skolsalen. Lämpar av mig i en bänk bredvid kaminen. Den som brinner. Den som inte finns där annars. På dagtid. Nu hoppar den nästan. Osar. Strålar ut hetta. Men just det passar mig bra eftersom jag nu är en fryslort och den här oväntade vändningen på nattens jobb inte riktigt var väntad.

Så en smäll. Jag fattar inget. Men sen värker det till i kinden där läraren slagit mig hårt med en pekpinne i trä. Han höjer pinnen igen, ser mig i ögonen, de däre strönga kalla ögonen, jag sänker blicken, väntar på ett nytt slag, men de5t kommer inte. Istället går han frm till orgeln. Fäller upp locket. Börjar spela med stor inlevelse. Alla de andra barnen… ja där noterar jag att jag har förvandlats till en smal och spinkig kille i sjuårsåldern. Trsasiga käder. Trasiga skor. Stickade strumpor i skorna som är genomblöta. Jag hinne rinte förvånas så mcyket över det här. För alla barnen reser sig upp. Börjar sjunga. Det äe en psalm som jag inte käönner igen. Det är ju intye måpnga man kan. Den här ha rjag aldrig hört. Men de andra barnen kan den. Sjunger med klara röster. To stycken är de nog. Ja det stämmer. Elva med mig. Fån en annan tid. Det ser man på dereas kläder. Grovt tyg. Slitstarka material.

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller

Ögonen

close up photo of person s eye
Photo by wendel moretti on Pexels.com

Först söker jag modet. Det måste sökas. Sen ser jag rakt in i de där ögonen utan att blinka och utan att vika med blicken. Det finns ingen kärlek kvar i dom där gröna ögonen. De är tomma på liv, ser in i mina, men ser mig inte. Glittret, djupet, det man förr kunde drunkna i, det som jag förälskade mig i en gång i tiden, har lämnat ett par ögon som då, men alltså inte nu, nästan bara såg det som var jag. Nu glittrar de bara när de tittar åt andra håll. Jag har sett det när vi rör oss förbi personer eller hus. När vi möter dem jag inte känner, men som är kända för de grönaste ögon som någonsin funnits. Då ser jag hur de där ögonen liksom lever upp igen i ett av mig efterlängtat sprakande och helt utan de tunga slöljor som nu skymmer klarheten. Lämna mig i fred säger de gröna ögonen. Annars biter jag. Hugger. Förgör och förnedrar. Slänger bort det sista. Så jag viker ned blicken mot marken. En feg stackare har jag alltid varit.

Det är från marken, där nerifrån, en grå, tung dimma sveper upp över mig. Tar sig in i det som är mitt egentliga jag. Dimma som bosätter sig i min kropp och kurar ihop sig i en mörk vrå som den enkelt hittar där och genast kallar sitt hem. Lockar resten av mig in dit. En imploderingens själlösa dans. Vill att vi skall stanna tillsammans där. Det är så det grå ihopkurade i sin vrå kallar mig till sig. En vandrare. För vi känner varanda. Det gör vi ju. Dit, däri, dit också jag alltid återvänder. Förr eller senare, men alltid däråt/ditåt går alltid min väg som vore den en självklarhet. Lika säkert är det som att varje morgon har en sol som går upp bakom ett berg långt långt där borta betraktat från just den plats där jag nu står och försöker hämta kraft att lyfta min tunga blick igen från marken. En sorgens boning. Dags att dra tänker jag.

Så jag packar väskan. Behöver bara det nödvändigaste. Den blir knappt kvartsfull. Mitt liv handlar inte om saker. Bara om möten. De goda mötena. De bottenlösa. Bevikelsernas möten. De galna. Och nej, jag tror inte på att hålla mig kvar vid det döda, vrålhålla mig i det som inte längre lever. Föränderligheten är det enda sanna. Ja och jämvikten. Det viktigaste iuniviersum. Man måste bryta upp innan det är dags att hugga av och amputera det som håller fast utan att släppa. Innan lemmar smittas, svartnar och ruttnar i kval och illaluktande söt sörja som vill ta men inte ge. Frigöra sig innan tankar lär sig konsten att hata. Innan liv förspills och blir till ett sandkorn i en snöstorm där det såklart och självklart aldrig hörde hemma. Var sak på sin plats. Nog är det väl så? Och det gäller en sådan som mig också. Jag vet ju det när jag stänger dörren och går. Min rätta plats är utanför den där dörren. Inte innanför. Finns det någon tvekan? Nej då. Gå.

Sen går jag. Tar den första stig jag hittar som synes lång och inte allt för väl upptrampad av fötter som gått här före mig. Försvinner iväg, bort, lika hastigt som en sommar kom, och en sommar gick, lämnar den plats jag funnits på under en tid jag stämplat som “lycklig” utan reflektion om varför och hur och faktiskt om. Jag säger inte adjö. Inget säger jag. Orden är slut. Ingen lyssnar ändå längre. Inte ens ekot upprepar. Jag bara går. Hit återvänder jag aldrig igen. Aldrig någonsin igen. Aldrig. Det spelar ingen roll att det är just det och bara det jag vill. Går.

Vägen är lång. Snart är jag bara en del av den där varma vinden som blev till efter ett milt regnväder en sommareftermiddag klockan två. Och ju längre jag går efter den stig jag bestämt mig att vandra på, desto lättare blir jag i mitt sinne och i den själ jag aldrig eller kanske ändå en gång fick. Innan stigen nått ett slut vet jag att jag är en del av lufthavens alla moln och strömmar. Kanske har jag inte ens funnits. Kanske fanns jag inte ens alls på riktigt. Var, och är lite fortfarande, en låtsasvarelse. Kanske inbillade sig de gröna ögonens bärare att allt det där vi båda trodde fanns verkligen fanns. Ja och jag med. Den där mildjupa, glittrande, uppslukande och kopplade blicken kanske också den var ett hittepå?. Den tanken orkar jag inte ens ta till mig. Inte ens tänka.Så många år som aldrig betydde något, egentligen, i så fall.
¨