Han från sjön

Han säger “Du vet väl att i Hälsingland så går vägarna rakt över bergen istället för runt dem som på andra ställen i landet”, sen muttrade han “… det är den där jävla vrångheten som finns i människorna här, att aldrig någonsin ge sig…”

Sen drog han iväg på sin mullrande antika svarta motorcykel. Höjde handen, gasade på fullt som han alltid gjorde och åkte iväg på de där vägarna över Hälsingebergen som var hans och sen sågs vi aldrig igen.

Ibland tänker jag på den där dan. En sjuttioårig man som hälsar på med sin motorcykel. En människa som alla såg som konstig. En ensling. Ja han höll sig för sig själv. Men en som dök upp här en dag med en whisky-pava i näven och ville prata.

Fast prata… han var mer en lyssnare. Ville höra från mig hur landet låg. Fast det egentligen var det han som satt inne med alla svaren. Han som var den vise. Som delade med sig av sin kunskap när vi satt där. Som inte behövde så många ord för att kunna göra det.

Själv har jag alltid svamlat och pratat på med de många ordens språk när jag blivit nervös och osäker. Så var det första gången vi träffades också. Sen, senare, kunde vi sitta tysta länge utan att säga några onödiga utfyllnadsord. Ta till orden bara när de krävdes för att komma vidare i vårt sökande efter det som förenade oss.

Näst sista gången vi träffades vände han på kaffemuggen efter att han tömt den i sitt nära nog tandlösa gap, gjort det med en överdrivet hastig rörelse. Jag hade på morgonen lagt på den vita finduken – ärvd efter morsan – eftersom jag kände på mig att han skulle komma – och nu spred sig en ring av uppsuget Löfberg lila kring muggens kanter när duken sög upp det kvarvarande dropparna.

“Vänd på din du också” sa han

Men jag är inte alls en kaffedrickare på hans nivå. En feg sippare är jag. Mina muggar räcker en stund. De måste svalna för att min munhåla skall klara av det där heta bittra livselixiret som man gått och gjort sig beroende av.

Han lyfter på sin mugg i samma ögonblick som jag vänder på min. Det har bildats en kaffefläck i form av en corona där på duken.

“Jag har inte så många dagar kvar – ser du…” säger han och pekar på en figur som bildats snett uppe till höger på coronan. Jag ser såklart inte. För mig finns det bara en figur. Kanske ser den ut som en fladdermus eller möjligen som ett multnat asplöv. Jag kan inte bestämma mig. Han pekar på ett annat ställe. “Här dog min dotter, bara två år var hon. Jag höll henne i mina händer när hon passerade gränsen. Hon tog hela mitt hjärta med sig när hon gick…”

Om det har jag inte hört ett ord om tidigare och jag blir såklart full av frågor. Vill veta mer, men istället pekar han på en annat ställe och säger “Här dog min fru. Hon orkade inte längre efter att vår dotter gått bort. Tappade livslusten fast vi älskade varandra mer än vad som egentligen är möjligt. Hon tog luften som fanns kvar i mina lungor med sig när hon gick… Efter det fanns liksom inga fler ord med en verklig mening som kunde sägas…”

Han ser upp på mig. Jag kan se den bottenlösa sorgen i hans ögon. Den som alltid finns där men som nu är förstärkt. Sen berättar han om mitt liv utifrån min kaffefläcksring. Berättar om de tre kärlekarna. Om drömmen som slog in. Varnar för krocken med en älg som en dag nästan kommer att ta mitt liv. Mer blir inte sagt. Då som nu far han iväg utan onödiga ord. Då som nu med gasen i botten och ett muller bortåt bergen.

Det är såklart först långt senare. När älgen, den totaldemolerade bilen och jag ligger där i diket efter krocken som jag förstår att han verkligen såg något där i den där ringen av kvarblivet kaffe. Men då har han såklart redan åkt sin väg. Åkt iväg på sin motorcykel den där sista gången. Aldrig återvänt.

En lastbil levererar hans antika svarta motorcykel till mig en dag. Han som kör bilen vet inget mer än att den skall levereras till mig. Det är en femton år sedan nu. Jag har motorcykeln stående ute i garaget fortfarande. En oregistrerad antik svart skönhet. Jag brukar putsa upp den en gång om året. Starta den och låta den gå på tomgång en stund. Men ännu har ja inte provkört den fast i år tror jag att jag skall ta den ut på en tur över de där Hälsingska kurviga vägarna som går rakt över bergen bara för att de som drog dem där inte iddes färdas runt alla de där höjderna. Skitsamma att den är oregistrerad. Det var den aldrig heller då när min besökare mullrade in på gårdsplanen.

.

Ekan

Man kan såklart bara gå förbi en där ekan som ligger där i skogen. Den är inget att ha längre. Absolut ingenting är den värd eftersom den legat där ett tag nu. Den har genomlevt sommar, höst, vinter och vår flera gånger om nu på samma plats fram till den här dagen när jag och K går förbi den.

Dom ligger där lite överallt de där ekorna. Vilar vid någon av de otaliga sjöar och tjärnar som finns här i skogslandet. Alla är de i olika grader av sönderfall. Övergivna av sina ägare som antagligen är döda sedan länge eller nu finns på ålderdomshem. Bortglömda i senildementa dimmor. Barn och barnbarn vet kanske inte ens att de finns. Eller bara var de finns. Deras eka. En del av arvet från en förälder som aldrig hamnar i en bouppteckning.

Förr tjärades den här ekan noggrant på våren. Drogs upp på hösten och las i sjön och sänktes så att träet fick svälla tätt tidigt på våren. Under resten av året var de en tillflykt för männen. Jodå, ibland också för en kvinna. Men oftast för männen. Män och kanske ibland en son. Eller en dotter. Men mer er sällan. Eller också blev de tjuvlånade av några ungdomar som landade här en varm sommarkväll med sina knattrande mopeder med en påse mellanöl på styret och ett sinne som behövde vatten och fri sikt och drömmar om kvinnor. Vilka som helst. Låsta ekor är ett nytt påfund. Ekor utan åror likaså. Den här ekan hör till en tid när folk litade på varandra.

Han åkte hit till sjön, ägaren, han jag egentligen inte vet ett dugg om, när livet kändes tyngre. När frun dansade för länge och glatt med en arbetskamrat på lördagsdansen, då åkte han hit på söndagen och tröstade sig på sjön istället för att svartsjukt slå, skada och misshandla. För han var inte sådan. Fick han sitta här några timmar ute på sjön, dra upp några arborrar, då rann det mesta av honom. Han kunde fortsätta att leva. Något sorgsen kanske, men det gick.

Jodå tröt pengarna, eller hånade arbetskamraterna honom för hans Hermodskurser så var det hit han åkte. En fristad var det. En båt han byggt själv. En båt han skötte om som om den var köpt och inte hemmabyggd. Ingen stolthet kanske. Men nöjd var han med den. Nöjd. Är folk det idag?

Men så den där hösten. Innan båten hade tagits upp för vintern så blev han sjuk och hamnade på sjukhus. Frun hade varit död några år och i ensamhetens tristess och med barn som sällan hade tid att resa hem så var båten ännu viktigare. Men nu, det här året hamnade han alltså på sjukhus. Båten blev kvar i sjön under vintern. Plågades och torterades av isen. När våren kom hamnade ägaren på hemmet. Bäst så, “inte klarade han sig hemma längre”, sa man. Och såklart längtade han efter båtturerna och de fria skogarna. Men själv tilläts han inte ge sig iväg ut dit. Ingen annan hade såklart tid att skjutsa honom. Så ekan fick ligga i en vinter till. I hans eget sinne la sig en evig vinter.

Nästa år var det år då demensen tog honom. Nu mindes han ingen ägandes båt längre. Bara fragment fanns kvar. Solen, Kilosabborren. En av grabbarna som en gång lånat ekan drog upp den gistna båten på land under hösten det året. Ville rädda den. Men märkte väl att den var i för dåligt skick. Lämnade. Kom aldrig tillbaks.

Sen låg den där i många år. Ägaren behövde den inte längre. Han reste en vårdag i maj iväg till andra världar där båtar inte behövs. En älg sniffade på den en sommarkväll. Men det luktade bara mossa om den nu. Varken fisklukt eller människolukt,nej inte ens masklukt fanns bevarad. Så älgen gick vidare. Ointressant. Vad betyder en båt för en älg?

Ja och sen då den där kvällen när vi går förbi. När båten berättar en del av sin historia för mig med en knarrig nästan inte hörbar röst. Där jag tar en bild på den innan dess förfall är totalt. Men det var några år sedan. Nu minns inte heller jag var den låg. Men dess historia minns jag. Ja och nu känner du den också.


Stens funderingar

Om man nu bara är en sten. Ja en bumling till sten. Inget annat. En stor stolt gråsten med lite mossa på. Miljarder år på nacken. Inte miljoner. Om man nu är det. Ung. För att vara en sten alltså. Om man ligger där på en bergskam fast förankrad med sin massa, den som är en del i ekvationerna och kalkylerna för jordens universella dragningskraft. Kraften som får allt att snurra. Om man ligger där och har vidunderlig utsikt över landskapet runt omkring sig. Riktigt häpnar ibland över det där som finns där i dalgången nedanför och som förändras och rusar fram i tiden utan att stanna medan man själv sitter, ja jag sitter, och bara är den jag är. Jag försöker hänga med. Ja, man gör ju det. Självklart försöker man det. Men klarar ändå inte alltid det. Alla har så bråttom. Så fruktansvärt bråttom. Det går så fort i världen. Nu för tiden.

De snabbrörliga varelserna verkar ha stor brist på tid. Allt skall ske på några hundratal år, ja för en del på bara tio år. En blinkning. Ja till och med deras liv är inte längre. Deras minne kortare ändå. Ibland sker allt på en sommar. Som blommorna. En kort stund är dom där, innan man ens hinner blinka är dom borta igen. Vinter och sommar. Andra blinkningar. Som regndroppar. En kall. En varm. Tiotusen, hundratusen, miljoner. Ja och man ser dem falla framför sina ögon. Var och en ett ögonblick och med en historia och ett namn. Nästan inte värda att betrakta, ja definitivt inte värda att fundera för länge över. Det kommer hela tiden nya. Men lite nyfiken blir man. Gömmer sig något i de är ögonblicken?

Ja och människorna. De som lever så korta liv. Nog vore det roligt att prata med en människa. Men de lever såklart sina liv i ett annat tidsflöde än vad vår sort gör. Ett snabbt “hej” från en sten tar trettio dagar att leta sig in i en människas öra. Vilken människa tar sig den tiden. Lyssnar. Lyssnar uppmärlsamt i en människomånad. Ja de finns kanske en del som klarar det. De eftertänksamma. De som kan koncentrera sig och verkligen vill höra. Men att själv vara hövlig och svara “hej” tillbaks, nej, någon sådan har ännu inte påträffats. Inte i min värld. Kanske en dag. Det är tiden igen såklart. Det hjälper liksom inte att säga hej på människors vis. Hur skall vi stenar någonsin hinna uppfatta det? Nej man måste dra ut på det. En, två, helst tre, veckor i alla fall. Ja fyra, som en normal sten är ju bäst såklart. Men hur mycket som helst kan man nu inte kräva av en enkel människa heller. Anstränger man sig som sten så kan man nog förstå ett två-veckors-hej. Ja det tror jag. Att jag skulle klara det. Med lite träning. Jag har alltid varit snabb i tanken. Men jag har alltså aldrig fått en chans att testa. Fast jag verkligen hälsar med “hej och halloj” på varenda människa som kommer i min närhet. Men de flesta pilar såklart bara förbi. Hastar fram. Uppför och nerför. Alltid i rörelse i en väldig fart. Inte stannar de och lyssnar på en sten så ofta. De har bråttom med att leva sina korta liv. Ja just det måste man ju ha förståelse för. När de lever i en blinkning.

Men människorna har ju inte varit här så länge. De kom ju nyss. Kröp upp ur en våg en dag. Kröp först och sprang sen. Snabbare och snabbare. Som dom hastar på utan minsta eftertanke så är de väl borta snart igen. Ja som andra som har kommit och gått. De är många. Det där kan man tro. Men man vet inte. Tiden innehåller överraskningarna, och vissa saker kan bara tiden ge svar på. Ja och den går. Rör sig genom tidsrummet. Eller dimensionerna om man nu skall krångla till det. Hoppar ibland och snirklar iväg i spiraler och faller ner i djupa gravitationshål som den nästan inte tar sig upp ur igen. Inga konstigheter för en gråsten såklart. Matematiken är ändå blåkopian, materiens användarhandbok och lagbok. Allt som kan beskrivas med ekvationerna är verklighet. Man måste förstå det. Vara noga med vad man beskriver. Hejda sig ibland. Så man inte väcker det som inte borde väckas. Hyscha sig själv. Hålla igen. Det finns redan för mycket konstigheter och frågetecken att lösa. Man klarar inte av att lösa alla själva. Oavsett hur mycket tid man har. Hur många eoner som finns på ens konto.

Ja man har sett så mycket. Det är oundvikligt såklart. Det är många saker man velat ha osedda. Men är man en sten så finns det inga ögon man kan blunda med eller för den delen öron man kan hålla för. Däri finns den enkla utvägen. Skydda sig. Stoppa alla intryck. Men vi gråstenar förärades inte den möjligheten. Valet att stänga ute. Vi måste se på allt som finns och känna varje känsla som kan kännas. Det är i det som vi faller sönder. Just det är det som får berg att vittra och klippor att störta ner i havet med en suck och ett brak. De är det som skapar sprickor. Vad finns det för utväg annars när vi inte orkar se och uppleva mer. Självdestruktion är lösningen. Såklart. Som för alla. Alternativet miljarder år av liv med ett plågat sinne. Det går inte leva så ens för en sten. Inte för bergen heller. Och är vi ändå inte inte bergens barn vi stenar. För det är ju så att de stabilaste tingen faller också samman till slut. Lösningen på att stå ut. Självklart är det så. Hur skulle allt bara kunna fortsätta att finnas oförändrat och intakt? Jag bara frågar? Se dig omkring. Tänk att du inte kunde glömma en endaste liten sak som du upplevt. Packa undan. Förtränga. Visst skulle livet bli hårdare. Outhärdligt rent utav. Ljug nu inte för dig själv. Du som drar täcket över huvudet när huset knirrar och knarrar av ålder där i natten. Erkänn bara. Man måste vara hård som en sten för att ens komma nära att klara det där. Och i eländet räcker det inte ens att vara en sten för att överleva. Eländet spräcker och bänder loss och pulveriserar. Förgör. Gör stenar till grus, morän och sand. Och nog måste du hålla med om att det finns mycket av det allt. Varenda korn är effekter av eländet i världen. Varenda gruskorn är ett bekymmer med ett namn och en historia. Allt var berg, magnifika, högresta, vackra, innan eländet pulveriserade och förgjorde och skaopade öknar och sandstränder.

Man skulle ju så gärna velat berätta det där för det snabbfotade. De som rusar genom tiden på sina jäktade fötter. De som faller samman och blir till mull och jord och blommor nästan innan de börjat leva det där de kallar ett fullt liv. Men hur då? Man frågar sig – “hur då!!?” Man skulle vilja berätta att varje dikt, varje sång, varje berättelse redan är uppläst, sjungen och läst. Hundratals gånger, tusentals gånger, miljoner gånger, och mer. Att varje ny upptäckt. De som höjer dem som tankar ner och kopplar. Att de där upptäckterna redan har upptäckts miljarder gånger redan och kommer att upptäckas åter miljarder gånger igen och igen och igen. Att allt det där bara svävar runt omkring oss hela tiden. Att allt det där, sångerna, dikterna, uppfinningarna, orden, är allas, är vårt, fritt att tanka ner, när som helst, var som helst, av vem som helst, vilken dag som helst. Fritt är det och ett pris saknar det. Det måste man också förstå. Och hur skall man kunna tala om det för någon som inte sett upprepningen? Som lever bara ett ögonblick, ett som är för kort för att ens skönja det där. Ja, jag bara frågar. Undrar. Skulle vilja veta.

Men kanske är det inte min uppgift att upplysa människorna. Deras öde är kanske att förbli det oupplysta som ständigt går omkring och tror att de är de upplysta. Det spelar liksom ingen roll ens för människorna att de inser att de har fel. De hittar bara på en ny oomtvistlig sanning och sen är det den som gäller. Sen slåss de och dödar för den där sanningen som om någon annan historieskrivning aldrig funnits. Åtminstone tills en ny härskare kommer, en krigens vinnare med en ny sanning, sen börjar alltsammans om igen. De har kallat det kyrkans sanning, vetenskapens sanning och alla möjliga andra sanningar. Ditt huvud sitter löst om du ifrågasätter den rådande sanningen. Just det är en viktig insikt varje människa måste ta till sig. Död, tortyr och förlöjligande väntar dem som går utanför den där regeln. Ja jag, en sten, förstår mig såklart inte på det där. Saker ÄR ju bara. Det som finns ÄR ju bara. Inget man kan göra något åt. Inget man kan låsa in i en låda eller en bok eller försöka fånga.

Tänk om stenar hade vingar. Hur annorlunda hade inte saker varit då. Ja om vi lossade oss från våra mödrar bergen och flög ut i världen. Fast egentligen är det väl så. Om man tar sig ut i universum. Där flyger vi ju. Och vad är planeterna, solarna och asteroiderna om inte stora stenar som tumlar runt i universums ensamhet? Så oändligt ensamma var och en. Bara sammanlänkade av de fyra grundkrafterna som om de i själva verket var familjeband som höll ihop det som är ett. Växelverkan kallar man det. Vackert. Socialt.

Men världen måste få ticka på. De snabbfotade må komma och försvinna många gånger ännu. Många gånger skall allt det där ske innan jag blir till grus och sand vid tidens solnedgång. Sen börjar väl allt på nytt igen. En annan sten ligger på en sluttning och ser världen färdas genom tiden. Ser hur saker uppstår och hur saker förgås.

Man blir så trött av allt detta funderande. Jag tror jag tar mig en tupplur. När jag vaknar kanske allt är annorlunda. Ibland är det det. Men troligen inte. Såklart är det så. Några tusen år. Det är ingen tid att tala om alls. Det är bara en tupplur för en sten. Inte mer.

Fabriken

Det ryker fortfarande ur den runda höga tegelskorstenen. Den där vita, tjocka, bolmande röken. Den som luktar spån. Röken måste ha puffat ut ur den där skorstenen under minst hundra år. Som från ett lok som bara har utandning. Som aldrig har tid att dra in luft eftersom det är bråttom. Ett tecken på välstånd. Arbete och försörjning. Fabriken. Jodå, farsan hade ett liv här. Levde för det här. Jag gjorde sju år här jag med. Priset för att bli popstjärna. Allt har ett pris. Det visste jag redan då. Den där första dan efter att jag hoppas av där på på gymnasiet. Eller hoppat av är en skönskrivning såklart. De ville inte ha mig kvar. Jag hade bara betyg i psykologi och svenska. Allt det där andra. Ja, det som jag sket i, ingenting, lägsta möjliga betyg, underkänt. Fast betyget i svenska fick jag bara tack vare orden. Jag kunde många ord. Varför förstår jag inte. Var kom de där orden ifrån efter en uppväxt i ett arbetarhem där det bara fanns en enda bok som ingen läst?

Det är ingen fara att närma sig den där skorstenen nu. Fabriken är nedlagd sedan länge. Röken som kommer ur skorstenen är från fjärrvärmecentralen. Värme är det enda som produceras här idag. Det behövs en man för att övervaka, en man för att fylla bränsle. Hundra man har reducerats till två.

Den där första dan. Dan efter att jag slutat på gymnasiet. Nerskjutsad klockan sju i farsans orangea Volvo 240. Han verkmästare. Kompis med chefen. Byns societet. Nu skall jag lära mig veta hut. En svikare. En som inte gör som man säger. En idiot.

Så jag blir avsläppt på verkstaden. Själv försvinner han bort. Efter den där skjutsningen får jag ta mig fram och tillbaks med cykel. Ragnar tar hand om mig. Han visar tydligt att han inte gillar mig. Kör med mig. Det mesta jag gör är fel. Det finns många saker man kan lura en ung snorvalp med på en verkstad. Men jag ville bli rockstjärna. Jobbade jag, stannade jag, så får jag lön. Inte mycket. Men lön. Kan köpa förstärkare och gitarr.

På rasterna tystnar såklart pratet. När verkmästarens grabb är med går det inte att prata om vad som helst. Besvärligt såklart att ha mig där. Fast svarvaren hjälper mig. Pratade med mig. Farsan hade räddat honom en gång. Nu står han i tacksamhetsskuld till honom. En som är vänlig bland många kan vara allt som behövs när det finns så lite.

Skitjobben till mig såklart. En dag skäller chefen skrikande ut mig för att jag svikit min far. “Vilken otacksam skit jag är”. Man säger inte emot chefen. Han som kommer till jobbet två timmar senare än alla andra i sin nya fina Mercedes. Man nickar. Sväljer. Böjer huvudet. Går.

Till slut blir jag gammal nog att stå vid maskinerna. Drömmer om att bli rockstjärna om dagarna. Är det på kvällar, nätter och helger. Skiftgång i en värld där jag alltid är verkmästarens son. Utanför. Aldrig, inte en minut, en i gänget.

Lumpen. Flottan. Bort. Men ett år går fort. Snart tillbaks. Min plats vid maskinen har tagits av någon annan. En som hör till. Det finns inte plats där för mig längre. Det är så tydligt att jag är bortvald. Så jag får flytta till en annan avdelning. Jag och en äldre man jobbar på det nedre planet. Han som är boss på det övre. Nu blir pennalismen öppen. Skit i matsäcken. Flinandet när man äter den. Det dagliga pissandet där uppifrån ned på golvet där jag står. De öppna förolämpningarna. De andra hejar på. Flinar med. För att själva slippa bli utsatta. Jag inser att jag måste dra. Leta upp ett ställe där jag hör hemma. Det här går inte. Kanske blir jag då ändå inte rockstjärna. Så jag bestämmer mig för att börja plugga. Nu inleds operation sänka verkmästarson. Historierna om alla som blivit galna och inspärrade på mentalsjukhus efter att ha börjat studera haglar över mig. Alla annan skit eskalerar. Ett halvt år. Varje dag. Varje timme.

Men dagar går. En dag är den sista. Jag har kommit in på en utbildning långt bort. Jag går ut genom grindarna. Livrädd för vad som väntar, men jag går. Det sista jag ser av byn när jag åker iväg därifrån är den rykande skorstenen.

Mannen med säcken

Klockan är väl halv sju sisådär. En ung svart man med en säck över axeln går långsamt fram och sätter sig på den svarta avsatsen på Times Square. Trött, det syns tydligt, som om han gjort en lång resa hit. Han sitter där och ser bortkommen ut. Han hör egentligen inte hemma här. Han har ingen väska med sig. Jag tror han har sina kläder i säcken. De är inte många. Sina finaste kläder har han på sig.

Han tar upp en tidning ur säcken. Läser. Men har svårt att koncentrera sig på innehållet. Otålig. Orolig. Utlämnad. Viggar en cigarett av en medelålders herre. Ser sig omkring. Jag tror han kom hit med morgonbussen från en annan landsända. Alabama om jag nu får gissa. En lång resa. Som kostade honom hans sista pengar.  Han skall möta någon här som inte dyker upp som utlovat. Han tappar två tidningsdelar på marken. Låter dem ligga.

Två timmar senare sitter han fortfarande där. Viggar en cigarett av en ung tjej. Vankar otåligt fram och tillbaks när han suttit en stund. Sätter sig sen igen. En äldre svart man går fram till honom och frågar något. Men det är inte honom han väntar på. De har inget gemensamt annat än hudfärg. Den andre mannen går vidare med snabba steg.

Ingen kommer honom till mötes. Åtta minuter i nio ger han upp och går därifrån med säcken över axeln. Vart vet han bara själv. Kvar är hans tidning och en stor besvikelse som liksom svävar i luften där han satt. En städare rensar snart bort tidningen och lämnar bara kvar besvikelsen som sakta diffunderar bort i New York luften.

Valfångaren

Båtarna lämnar hamnen. Allesamman. Det är bara min skuta som ligger kvar vid den rangliga bryggan som stormen nästan tog för några veckor sedan. Jag vill inte ge mig ut längre. Är för gammal. Dödandet och blodet står mig upp i halsen. Valjaktssäsongen färgar havet rött. En harpunerad val ger försörjning för ett år för en familj. Valkött betalas bra här. Späck till oljor lika bra. Så den familj som har en båt som lyckas harpunera en av bestarna har sin lycka gjord för det året. De vet att de inte behöver svälta den vintern. Inte under sommaren heller. De som blir utan däremot, de känner vinterkylan och hungern gnaga i sig redan när de läger till vid bryggan utan en valkropp på släp efter båten. Det finns nämligen inte många andra sätt att överleva på här uppe i norr. Men det är klart. Valjakten ses också som ett nöje. De som redan bärgat en val ger sig ut nästa dag också. För människorna räcker inte “nog”. Det är vår svaghet. Värdens gissel. Människans girighet.

Men jag, jag har alltså gett upp. Jag är själv nu. Jo jag har hunden såklart. Den har jag ju. Eller han mig. En border collie som är enögd och galen. Men annars är det bara jag. Min boning är en stuga i långt gånget förfall. Där bor jag med min galna hund, minnena och hungern. En dag kanske jag berättar om mitt liv här uppe som valfångare. Varför jag gav upp jakten på de stora och mäktiga den där stormiga höstdan när jag såg rakt in i valens öga och såg dess själ och då först förstod, att vi, hon och jag, var syskon. Försent såklart eftersom jag precis skickat en harpun genom hjärtat på den syster som nu låg där i havet och blödde till döds. Jo nog borde jag väl berätta den historien för någon innan jag dör. Försöka få någon att se det jag såg. Men inte idag. Nu är det för sent. Klockan är mycket. Det är kallt och bara min säng kan värma mig nu i ensamheten. Kanske berättar jag historien en annan dag. Eller ett annat år. Vi får se. En dag skall du få höra min historia. Jag lovar. Godnatt!

En kvinna

Jag möter en kvinna som skrattar och ler. Den perfekte värdinnan på alla bjudningar. Dyra kläder. Dyra krämer. Frisörbesök med täta intervaller. En gång säkert vacker.  Men hon är gammal nu. Snart helt utblommad. Men det finns inga rynkor i hennes ansikte. Inga gråa hårstrån i hennes hår. Hon har pengar på banken. Hus i varmt land och bor på rätt adress i stan. En make med ännu mer pengar. Han som dricker det som är dyrt just för att det är dyrt, men som inte vet hur man älskar någon annan än sig själv. En dag skall jag skriva en sång om henne. För att jag undrar varför hon så ofta gråter sig till sömns i allt det perfekta och för att sånger kan ge svar på sådana frågor när de ligger där färdigskrivna och nyss födda. Japp, så får det bli.

Novell: “Ge mig ett tecken”

“Ge mig ett tecken”

Kanske säger jag det där högt i bilen. Kanske tänker jag det bara. Min tankar har alltid varit starka inne i huvudet. Jag är aldrig riktigt säker i minnena över vad som sagts och vad som bara tänkts efteråt. När det gått lite tid. Om det nu ens är ”bara” om man formulerar något inne i huvudet men inte låter det komma ut genom munnen. Jag är ändå för det mesta själv. Varför skall jag låta saker komma ut genom munnen då när ingen ändå hör. Det kan nog alla förstå att det inte gör så stor skillnad då om tanken som formulerats i huvudet stannar där.

Men den här gången säger jag det nog högt. Men jag är alltså inte säker. Men gör jag det så studsar orden omkring där i en gammal rostig Volvo 240 och äts väl upp av motorljud, vind och vägbuller från dålig landsbygdsväg till slut. Ja möjligen färdas den där tanken ut i universum också. Eller de högt uttalade orden då. Om det nu är så de färdas. För mig är det alltså i princip samma sak. I alla fall nu såhär efteråt.

Min far är död. Han den starke. Ja det är så jag minns honom såhär två veckor efter att han låg där på soffan i vardagsrummet. Jag hade varit ner till honom på förmiddagen. Han låg till sängs, mådde dåligt, ont åt magen. Behövde lite grejer från affären. Nej, något sjukhus behövdes inte. Ja nog var han bestämd där alltid. Det är ingen efterkonstruktion. Men det är det där

”jag börjar bli gammal nu…”

som han sa innan jag gick ner för trappen och sängen han låg i som inte var likt honom. Men han visste bäst själv. Det hade inte gått att tvinga iväg honom. Jag vet det nu, jag visste det då. Så jag åkte hem.

Några timmar senare ringer morsan och skriker

”han dör för mig, du måste komma ner.”

ja och efter världen snabbaste färd de 2,3 milen i min gamla Volvo 240 så ser jag ju ambulansen som står där på gården. Morsan grinande i köket. Tröstas av en i ambulanspersonalen. Farsan där på soffan. Skäggstubben. Ja skäggstubben minns jag. Som om skägget växt flera millimeter sedan jag var där någon timme tidigare. Hans över allt älskade hund som slickar honom på handen. Ambulansmannen som står där bredvid honom. Som en vakt vid den döde. Vad är han rädd att jag skall göra? Röva bort honom? Avlägsna bevismaterial. Hursomhelst känns det oprivat. Jag vill vara enam. Men jag säger ingenting. Lägger bara handen på farsans panna. Ännu inte kall. Men jag ser ju att han är död. Fast fattar man det där? Ja och jo och nej och aldrig. Men man kan ju inte stå sådär. Han blir ju inte minder död för att jag står där. Så är det nu bara.

Sen åker jag efter ambulansen till sjukhuset. Tar farsans bil. Nästan ingen soppa i min. Jag är en fattig jävel under den här tiden. Tre månader tidigare gjorde min firma konkurs. Mitt livsverk är borta. Mer på väg bort. Min helvetesresa har redan börjat.

Farsans lukt sitter kvar i klädseln, taket, på instrumentbrädan i bilen. Hans cigaretter ligger i handskfacket. En grön plasttändare. Jag har slutat röka sedan några veckor tillbaks. Tänder med självklarhet en cigarett och blir där och då rökare igen. Så enkelt är det åt det hållet. Kedjerökare. Det är först på sjukhuset jag bryter ihop. När han lagts på en bår i ett avskedsrum. En präst tröstar morsan. När de långa ljusen i sina silverstakar fladdrar där på sidorna av hans kropp och han ligger där som en avliden stadsman så fattar jag att vi aldrig mer kommer att ses, aldrig mer prata, vi som nyss kommit närmare varandra, börjat prata. Jag har alltid haft lätt för att fatta. Känslorna ligger ständigt där på ytan. Jag gråter så att jag hulkar. Får ur mig. Saltvatten och ångest. Tömmer och lättar på trycket. Prästen tittar misstänksamt på mig. Som om jag är konstig. Präster har nog alltid tyckt det. Men han inse nog att jag kommer klara mig. Som får ur mig. Kan tömma ur övertryck. De är de som inte kan gråta som behöver tröst av präster. De som behöver hjälp att öppna dammluckorna eller bara insikt om att man kan sörja utan att fälla en enda tår. Alla sätt är lika bra. Alla sätt som får det ut ur kroppen.

Nu har det alltså gått två veckor. Bilen är inte densamma. Jo det fortfarande en Volvo 240 jag kör. Men inte farsans vita. Nu min egen. En grå. Med mina dofter. Familjens dofter. På väg någonstans. Efter landsvägen. Den som sett bättre dagar precis som de flesta landsvägar här ute. Vart jag är på väg minns jag inte. Kanske vet jag inte det ens då och där. Bilen är mitt flyktredskap. Det är i den jag sätter mig för att överleva och orka leva vidare.

Vad jag vet har vi aldrig pratat om liv efter döden min far och jag. Min ”farsa”. Japp. Aldrig ”far”. För pretentiöst. ”Farsa” är det han alltid har varit. ”Farsan” det han alltid kallats. Japp det är farsan han är som död också. Inte en chans att han blir ”far” efter döden. Det vore liksom konstigt. Så det måste bli

”vi har aldrig pratat om döden min farsa och jag”.

Jag har nog pratat om döden med i stort sett alla andra jag känner. Ja om det vanliga. Finns det liv efter döden? Hur ser de isåfall ut? Vad tror du? Så ungefär. Vad man tror säger en del om den människa man pratar med. Vet man hur man ser på det där så känner man den människan lite till. Men min far känner jag alltså inte så bra. Vi har visserligen kommit varandra mycket närmare de sista året. Suttit och pratat långa stunder. Vi har aldrig gjort det tidigare. Men det handlar nog om farfar. Jag har släktforskat. Hittar farfar. Hittat hans far. Han som stack från farmor samma år som farsan föddes. Som aldrig kom tillbaks. Han som slutade på ett mentalsjukhus i Stockholm.

Som med sliparn på fabriken där jag började jobba. Vi sa att vi skulle skicka en fågel när någon av oss dog. Som ett bevis på att det finns liv efteråt. Ja eller någon slags existens. Han jag och Bertil min arbetskamrat. Jag var yngsten såklart. Femtio år yngre än de andra två. De skulle gå i pension båda två det året. Ja det är sådant där man säger på en kafferast när man kommer in på döden som ämne och sen inte tänker mer på.

Ja och så hörde jag ju att han dött den där höstveckan i slutet av september två år senare. Är man sjutton så är man så mycket i livet att man inte tänker allt för mycket på en äldres mans död. Men han var en trevlig man. En man som berättade bra historier där i sliperiet under rasterna. Inte glömd. Så när jag gcik förbi sliperiet den där dagen så tänkte jag såklart på honom. Sen han hade gått i pension så hade jag aldrig rast i sliperiet. Men precis när jag gått förbi sliperiet så dök en svala ner mot mig och flög så nära min kind att jag kunde känna vinddraget. Det gick så fort att jag inte såg att den kom och vart fågeln tog vägen. Allt var över på några sekunder. Ja och det är klart jkag funderade. En svala i slutet av september.

Helgen efter skjutsade jag ett gäng i min bil ned till den närmaste staden. Vi hade bråttom. Vi skull ner till systembolaget innan det stängde. Utan för kyrkan la bilen av. Vi fick helt enkelt stanna och försöka hitta felet. En fuktig fördelar dosa kanske. Kablar. Vid kyrkan pågick en begravning. Ja på den här tiden förrättades de också på lördagar. Bilen startade i alla fall igen. Och vi kunde fortsätta vår färd. Det var på jobbet veckan efter jag fick reda på att det var “sliparn” som hade begravts den dan.

Ja nu är det ju så med alla budskap från den ”andra sidan” att de levereras på en form som gör att man aldrig blir ett uns klokare på om det bara är tillfälligheter det handlar om eller om de verkligen är ett budnskap. Alltså rätt meningslöst att göra de där avtalen egentligen. Ja det fick mig alltså att tänka ”kanske” hursomhelst. Ja precis som jag tänkt ”kanske” innan alltså. Ja jag sa ju att det var tämligen meningslöst.

Farsan och jag hade inga sådana avtal. Vi hade inte ens varit inne på ämnet. Jodå spökerier såklart. I min värld fanns det spöken lite överallt. Spöken var en realitet. Alla hade upplevt konstigheter. Ja egentligen var det väl bara tomten som var avfärdad som icke existerande. Näckens existens var inte helt borträknad.

Men där i bilen kändes alltså

”ge mig ett tecken”

som en rimlig grej att säga – eller om det var att tänka – riktat till en far som var avliden sedan två veckor. Ja budskapet från min sida var såklart enkelt.

Finns det ett liv där på andra sidan?

Just där och då skulle just den vetskapen lindra min sorg oerhört och kanske kunna hjälpa till att spräcka den bubbla av sorg och smärta och chock som vävts omkring hela min existens på ett sätt som gjorde det svårt att andas och låta det egna hjärtat ticka på.

Nu väntar man sig ju inte att få ett svar på en sådan där begäran. Möjligen gör man det om man är troende. Har en dialog men han/hon/det/gud. Är en som verkligen får svar. Men jag har aldrig tillhört den gruppen. Fast jag bett i min nöd såklart när allt fallit omkring mig och det inte funnits någon annan man kan be om hjälp än han/hon/det/gud. Ja ni vet som den dödssjuke ateisten som på sin dödsbädd ber guden om nåd. Ja och nog var jag väl närmast en ateist där som nu. Eller inte. Jag som tror på universum som gud och ekvationerna och matematiken som han/hon/det/guds språk. Fast då tror man ju ändå. Eller måste det finnas en personlig gud för det? Måste man tro på en gud som ger svar för att få kallas troende. Är man inte det om man tror att gud är allt som finns, att vi då är en de av allt som finns, är en del av gud, är gud. Är man ateist om man tror så?

Ja den där frågan om ett tecken var ställd i alla fall. Men jag tänker inte mer på det. Förväntade mig inget svar. Trycker gasen i botten istället och ökade farten så mycket som en gammal Volvo 240 på en gammal dåligt underhållen landsväg klarar. Slänger in det där bandet i bandspelaren.

They came flying from far away, now I’m under their spell
I love hearing the stories that they tell
They’ve seen places beyond my land and they’ve found new horizons
They speak strangely but I understand

And I dream I’m an eagle
And I dream I can spread my wings
Flying high, high, I’m a bird in the sky
I’m an eagle that rides on the breeze
High, high, what a feeling to fly
Over mountains and forests and seas
And to go anywhere that I please

As all good friends we talk all night, and we fly wing to wing
I have questions and they know everything
There’s no limit to what I feel, we climb higher and higher
Am I dreaming or is it all real?

Is it true I’m an eagle?
Is it true I can spread my wings?
Flying high, high, I’m a bird in the sky
(I’m an eagle)
I’m an eagle that rides on the breeze
High, high, what a feeling to fly
(What a feeling)
Over mountains and forests and seas
And to go anywhere that I please

And I dream I’m an eagle
And I dream I can spread my wings
Flying high, high, I’m a bird in the sky
(I’m an eagle)
I’m an eagle that rides on the breeze
High, high, what a feeling to fly
(What a feeling)
Over mountains and forests and seas
Flying high, high, I’m a bird in the sky
(I’m an eagle)
I’m an eagle that rides on the breeze
High, high, what a feeling to fly
(What a feeling)
Over mountains and forests and seas
And to go anywhere that I please

Det är ju bara en bra låt såklart. Ja och vem tror egentligen på tecken…

Den första maj

Sol. Kanske värme. På väg om inte annat. Det är dags att plocka av sig. Kanske alltså. Dags att krypa ut. Lämna hålan. Jodå, nog har värmen känts några dagar tidigare också. Men jag låter mig inte luras. Inte av den första fina dagen. Inte av den andra heller. De som gör det, de som lockas ut för tidigt, de fryser ihjäl. Jo jag hörde om det av min mor. Många försvann förra våren när vädret plötsligt slog om och vintern störtade tillbaks med full kraft mot förväntansfulla sommararméer. Och vann. Såklart. Om än tillfälligt. En seger lik förbaskat. Ja och alla segrar räknas. Alla segrar har sina offer och sina förlorare. Men jag iakttog bara från min sovplats. Bara det. Annars skulle jag kanske ha gjort samma misstag nu i år. Som de gjorde. Ivern ni vet. Att få komma ut i det fria igen. Men man måste lyssna. Lära sig. Så sa alltid min mor.

”Lyssna min dotter. Håll öronen öppna. Gör det först. Sen kan du börja prata och tro att du vet något.”

Ja och jag har jag levt efter det. Men nu är det alltså dags. Det känns så i alla fall. Jag har legat här och väntat tåligt en hel vinter. Lyssnat och väntat. Men det har mest varit vinden som ylat där ute runt huset under vinterstormarna som man hört. Husets knäppningar och sättningar också såklart. Det är ändå ett gammalt hus jag bor i. Trä och sten och glas. Ja och sen har snön fallit, och sen smält bort igen. Smältsnö. Blötsnö. Kortsnö. Men så idag, det har hänt något, det känns i luften. Doftar av det. Tydligt. Det har droppat från taken några dagar nu. Fåglarna har börjat sjunga sig hesa. Talgoxar och domherrar som till synes outtröttliga vill visa vilken av dem som vackrast i världen är, visa vem som sjunger underbarast, de ser hoppet, precis som vi av min sort gör det. Ja de måste såklart bevisa vilken det är som sjunger vackrast. Har det inbyggt. Fågelfåfängan. Den som måste få utlopp hos dinosaurieättlingar. För att föra släkten vidare. Vi, de som är som mig, sjunger inte. Vi verkar för det mesta i det fördolda med vår gärning. Syns bara de korta stunder vi är ute bland andra. En del anser också det vara för mycket. Men det får sannerligen stå för dem.

Allt det där snurrar på där ute. Uppskruvat i tempo. Förväntningsdarrande. Har pågått ett tag. Men jag låg alltså kvar. Avvaktade. Har inget att bevisa. Men idag alltså. Jo, jag tror att det är dags. Törs nog ge mig ut. Bakslagens tid är förbi. Min tid är här. Dags att ta tag i det här årets uppgifter. Livet. Överlevnaden. Föra arvet vidare. Led efter led. År efter år.

Första maj. Helg. Den första vårdagen. Vi sitter ute och dricker kaffe hela släkten. Samlade. Fast vi inte är så många. Jag, Lasse och hans fru Gunilla. Vi är de enda som är kvar av en släkt som var liten redan innan katastrofen. Jo och så gullungen såklart. Lilla Lovisa. Min älskling.

Lasse är min son. Om du undrar. Gunilla är hans rara fru. Lovisa deras femårige dotter, hon, lintotten, kramungen, snuttungen, deras enda barn, och mitt enda barnbarn. Ja och jag är Maria. Farmor och mor och svärmor. Inget annat. Inte längre. Jo kvinna. Ja definitivt är jag kvinna fortfarande. Trotts åttiosex år fyllda. Farfar, min make, han som hette Sven, är död sedan nästan tio år. Det var han som instiftade traditionen med att vi samlas hela släkten den första maj. Han, socialdemokrat, precis som sin far. Ingen av dem kunde tänka sig att vara annat. Fast Sven var såklart aldrig arbetare. Var chef och egen företagare nästan hela sitt liv. Låtsasarbetare. Men den man är i själen och den man är i världen behöver inte sammanfalla. Eller behöver de det? Hursomhelst är det inget man pratar om.

Men första maj. En arbetardag. En helig dag. Ingen vanlig dag. Traditioner överförda till mig. De som jag tog emot med stolthet. Som jag för vidare till barn och barnbarn. Som de får bära, eller släppa, som de vill.

Vi drack alltid vårt kaffe ute den första dagen i maj redan som unga Sven och jag. Uppklädda i våra finaste kläder. Såklart. Det var en dag att fira. Det spelade ingen roll om det var dåligt väder eller om det blåste snålvindar. Efter demonstrationståget, som vi såklart deltog i, så bar vi ut de vita, numera slitna, utemöblerna och sen satte vi oss där ute på uteplatsen och tog en första kopp kaffe för att fira dagen och starta säsongen, den att vara ute i det fria. Ja de senaste åren, med global uppvärmning och allt annat som händer – jag förstår mig inte på det där – så har det ju blivit kaffe ute tidigare om våren. Ibland i mars, toktider är det. Men allt det där är bara smygtillfällen. De som nästan inte händer. Det riktiga första kaffet ute för året intas den här dagen, den första maj, det gäller fortfarande. Nu för tiden går vi i och för sig inte ens i demonstrationståget. Ingen av oss sjunger längre internationalen med hög och klar röst. Vi känner inte längre av stoltheten, den som förr fick håret att resa sig på armarna när vi såg på havet av röda fanor. Allt det där som var solidariteten förr. Kamratskapen. Eller åtminstone ett tecken på det. Symbolerna för något viktigt. Det som betydde något. Hela vägen in i i det röda hjärtat som då som nu tickade rytmiskt i våra kroppar och pumpar runt rött varmt blod. Det visade att vi brydde oss om varandra. Var beredd att ställa upp för varandra. Kunde ta någon annans kula för den saken om det behövdes. Arbetargemenskap. Människogemenskap.

Men var är allt det där idag? Kvar är yrkespolitiker. Karriärister. Själviskhet. Jakten på pengar, ära och lukrativa avgångsvederlag. Inte en enda människa i styrande position finns det som ens själv tror på vad de säger. Jag känner i alla fall inte till någon. Det är de som tagit över. Som finns överallt. Till och med vi. Kamraterna. Arbetarna. Småfolket. Har blivit precis sådana. Det är bara att erkänna. Allt det som är viktigt är borta. Saknat.

Det fungerar inte med röda fanor och att sjunga Internationalen längre. Ingen förstår numera vad det handlar om. De unga har ingen koppling till det gamla. Såklart har de inte det. En ny tid kräver nya symboler. Grunden kan såklart vara den samma ändå. Se bara på rockmusiken och allt nytt och vitalt som fötts ur den. Den lever än. Den är en stabil grund att bygga nytt på. Men hur skall de unga någonsin kunna ha en koppling kvar till landsbygdens och dåtidens statarlängor och städernas utkylda och fuktsmutsiga och sjukdomsfyllda skjul som stod där och skämdes i industrialismens spår. De vi, eller våra likar, stred emot och tillsammans förjagade. Det vi skapade något vi alla trodde på ifrån. Det somliga kallade folkhemmet. Det som ändå består, också idag, om man öppnar ögonen. Vill se det. Men internationalen är det gamla. Röda fanor är det gamla. Men vad är det nya? Var är det?

Ja inte vet jag. Det som återstår av stolta traditioner här hos oss är en åderlåten släktträff på vår gräsmatta med kaffe och tårta och en massa kakor. Men vi skrattar i alla fall fortfarande. Alltid något. Det gjorde vi förr också. Över exakt samma saker som nu dessutom.

Man får puffa och trycka en massa för att få upp pluggen. Alltså den som fyller igen vinterhålet. Det är ju viktigt att den sitter där på hösten. Stenhårt skall den såklart sitta då. Passa och vara stor nog så att den tätar helt. Inga kallvindar skall leta sig in till mig där jag bor under vintern. Det kan vara en fråga om liv och död. För även om jag har isolerat med stulen mineralull i min lilla kammare så kan det hända att det blir för kallt också här inne då under de kallaste vinternätterna när termometrar kryper neråt och neråt som om de längtade efter att göra just det. Och sitter inte pluggen som den skall en sådan natt, ja då kan vad som helst hända. Släktet kan dö. Dö där och då med mig. Den som allt hänger på. Det får inte ske.

Mitt fjärde år. Jag börjar bli gammal. Kanske är det här också mitt sista år. Fast ändå inte ens ett vanligt år har gått till ända som människor räknar. Född drottning som jag är. Men främst kvinna. Såklart är det så. Det är min plikt att överleva vintern. På samma sätt som det är min plikt att föda fram mina barn. Barn som skall arbeta. Barn som skall föra släktet vidare. Några av dem blir också drottningar som jag. Men bara en drottning i varje rike, bara en, en enda utvald. Allt annat är otänkbart. Hankön födda av mig blir bara halva. Det är visst ovanligt sägs det.

Jag lever mitt liv ensam genom en lång kall vinter. Hela min familj dör när hösten kommer. En efter en lämnar de mig. Mor, far, syskon, bröder, kamrater. Men strax innan. Kärlek. Vi älskar som inga andra älskat tidigare. Varje år vid samma tid när äpplen hänger i klasar på äppelträden. Parar oss säger de torra och de lärda som inte har förstånd nog i sig att bara iaktta det som rätt och slätt är vackert och inte är mer än det. De som måste dela upp och lägga under flikar i arkiv. Men vi dansar en natt. Med hannarna från andra samhällen. Och sen en dag på det. Jag en ensam kvinna. Drottningen. Männen flera. Bara män. Jag samlar säden, gåvan, den de ger mig i njutningen, och i min kropp skyddar jag den. Utsädet som jag behöver för att föra släktet vidare. Mina män ger mig allt. Sen dör de. Så mycket älskar de och tror på mig, ja och litar på min förmåga. Tror att jag klarar min uppgift. Det är nämligen bara jag som kan återföra dem till livet igen, utan mig hade de inte kunnat dö utan att ångesten ätit dem levande. Tro mig på mitt ord i just det.

För det är nämligen min och bara min uppgift att väcka mitt rike till liv igen. Jag skall bygga boet. Trä och saliv blir till ett hem för många. Ett hårt jobb. Varje år ett nytt bo. Aldrig återanvända till det gamla. Och jag skall göra allt det där ensam. Där i början. Bygga också kamrarna. Tio sexkantiga kamrar under svåra år. Tjugo under de bra. Lägga ägg där och befrukta dem med den säd som sparades under glädjen och njutningen i höstens lek. Arbetarna föds ur dem, där i sina celler, efter någon vecka. De som skall hjälpa mig att återbygga mitt rike. Alla är de av honkön liksom jag. Men bara en kan vara drottning. Bara en kan föra livet vidare, den med äggen och säden i sin kropp. Jag. Alla andra föds sterila. Under två veckor föder jag mina arbetare, sköter om dem, jag för dem varligt och kärleksfullt fram till livet. Tills de är mogna. Sen flyger de ut. Tar över. Låter mig koncentrera mig på släktets fortlevnad. Gömd i mitt bo under sommaren när de arbetar i sitt anletes svett där ute under solen och här inne i boet och mörkret. Som jägare. Som samlare. Som byggare.

Man oj. Jag har glömt mig. Familjen kommer ju inte i år. De skulle visst till New York, eller var det London… En stor stad i alla fall. Tidig semester. Ja jag minns inte. Men… bara jag i år alltså.

Ja, men bäst att jag baxar ut de där möblerna. Det är ju faktiskt första maj. Soligt, varmt och fint är det också. Nog skall jag väl dricka mitt kaffe ute idag ändå. Det är ändå tradition att göra det. Också ensam kan man väl bära vidare på en tradition.

Pluggen är bort. Jag ute. Sitter här på husets vita vägg. Solen värmer. Jag låter värmen ta sig in i kroppen. Har inte bråttom. Vingarna och mina ben känns stela. Såklart att de gör det efter en lång vinter i orörlighet. Av ålder också kanske. Konstigt vore det väl annars. Fyra år är fyra år. Även om det inte ens är ett solvarv. Men en evighet. Vacker är jag fortfarande. Fördelen med att vara geting och kvinna är att getingmidja inte är något man behöver bekymra sig över. Den följer liksom med på köpet. Ja och nog är jag väl fortfarande drottninglik i min alltid moderiktiga svarta och gula dräkt. Idag som alla andra dagar. En värdig representant för min art. Jodå, vacker är jag.

En lätt, ljum, skön bris idag bara. Å så skönt att ha luft under vingarna igen. Jag kan inte hålla mig från att försiktigt och lite för ivrigt vifta med dem. Jag måste helt enkelt ge mig ut och flyga ett varv i trädgården innan jag tar tag i alla måste-bestyr som skall ordnas. Att bygga ett bo är inte gjort i en handvändning. Trä skall tuggas och tuggas och tuggas tills det blir papper och sedan formas lager på lager till ett vackert hem för många. Så nog tycker jag att jag kan jag unna mig ett varv som flygs i ren och skär glädje här i solljuset.

Kaffe skall drickas ute. Aldrig någonsin smakar kaffe bättre än då. Det behövs inget märkvärdigt kaffe, alltså sådant där som får medaljer och kräver föreläsningar innan det dricks för att inte det också skall smaka som allt annat kaffe man dricker. Nej det behövs bara en kopp vanligt bryggkaffe från en bryggare som hängt med sen 90-talet. Det fungerar lika bra om det bara är fint väder och man kan sitta ute i en lätt vårbris med sol och fågelsång som sällskap. Ja en söt kaka till såklart. Förstamajtårtan får stå i kylen till kvällen. Jag orkar inte ta ut den. Är inte så förtjust i tårta heller för den delen. Det är andra som varit det. Jag gör den mest av gammal vana nu för tiden. Men en sockerbit i kaffet. Det vill jag ha. Eller två. En sådan här dag kan man unna sig två, så att det blir sött, gott. Det ploppar så behagligt när man släpper ner dem i de här små tunna kopparna med målade röda rosor på. Ja jag gillar de där plopparna. Ja kopparna med. Som Sven ärvde efter sin mor. Men han har ju ingen nytta av dem längre. Som död har man ju inte det. Men tillsammans har vi ju såklart haft det. Lasse tar väl över dem vad det lider. När min tid är ute. Eller kanske betyder dom inget för honom alls. Jag har aldrig frågat. Men han gör såklart vad han vill med dom. Då. Den dan. Sockerskålen ingår ju i samma serie. Om jag nu minns rätt. Men det finns ingen ros på den. Bara vitt tunt genomskinligt porslin. Som färgen inte räckte till den. Eller som om den inte hörde till. Men visst gör den väl det?

Årets första geting. Jag har alltid förundrats över hur vackra de är. Aldrig varit rädda för dem. Visst har jag blivit stungen någon gång. Men det har alltid varit mitt fel eller också varit en ren olycka. Ont gör det. I dagar. De har ett bra försvar. Den här är nyfiken såklart. Undersöker mig. Verkar intresserad av mitt hår. Kanske är det schampot som luktar blommor. Men de där gråa stråna ser inte ut att intressera. Lurar ingen. Se här, ta en sockerbit.

Oj så skönt att få lyfta. Få luft under vingarna igen. Frihet. Total frihet. Vinden är så pass svag att den inte stör mig. Dagen behagligt varm som bara en vårdag kan bli. Man måste vara på sin vakt. Det finns många som kan tänka sig en saftig vårgeting till middag. Men jag är försiktig. Vet mitt ansvar.

Äppelträdet har inga blommor ännu. Inte körsbärsträdet heller. Men det finns några maskrosor där vid väggen. Jag sniffar på dom. Hovrar över dem och drar in den söta doften av blomma. Snart kommer allt att explodera. Blommorna i världen kommer öppna sina sköten för oss och mina likar kommer att ge sig hän i dem i en lång och oändlig akt av kärlek mellan arterna under en sommar. Eller är det kärlek? Eller bara överlevnad? Vem vet det? Inte jag.

Men se. Där sitter hon som också bor i huset. Hon som luktar timotej i håret. Ja hon är sig lik. Den där lilla näsan, glasögonen, torr hud och kanske har hon faktiskt några fler rynkor i år. Titta hon ler mot mig. Ja, och jag ler tillbaks. Snäll-ler så att hon förstår att jag inte tänker stickas. Luktar lite på hennes hår. Mmmm… det luktar gott. Sommar. Jodå det luktar timotej idag också. Ja och så bjuder hon på socker. Man tackar. Skånskt socker. Under Danskt namn. Men finsocker. Vitt. Sött. Jag behöver det där nu. Tuggar i mig och stärks. Knark. Lever upp. Tack kära du.

Ja och de sitter där i godan ro i solen, den gamla kvinnan och getingen. Att det är första maj vet inte getingen något om. Men arbetare kommer den föda fram snart. Massor. Ja och själv är hon drottning. Ursymbolen för överhöghet. Men de jobbar såklart åt samma håll alla där i boet. Det är lättare att vara både arbetare och drottning då. Det är inte svårt att förstå ens för någon som inte lever så.

Ja och sen den där katastrofen. Den får vi berätta om någon annan gång. Det passar sig helt enkel inte att berätta om sådant en sådan här vacker dag. Det är inte alla dagar vi förstår varandra så bra helt enkelt. Man får ta till vara på de dagarna. Låtsas att katastrofer inte händer. Att allt i världen helt enkelt alltid är gott och väl och ljuvligt som en solig vårdag. För inte kan det väl anses vara fel att låtsas en stund där ute i trädgården under solen.