Sötebrödsdagarna är snart över för Stureplans-entreprenören – (del 3 i en serie på 99999 avsnitt)

Nåja, så digitalt (eller svart/vitt om man så vill) behöver det nu inte vara…

Stefan Lundell kastar sig in i veckans hetaste debatt, pekar ut en ny svensk techstjärna och erkänner en stöld.

Source: Sötebrödsdagarna är snart över för Stureplans-entreprenören – Breakit

Blåsten

Blåsten, det är liksom det enda som händer idag. Det blir inte mer av den här dagen än en förbannat kall vind som rusar ner mot oss från norr.  Det kan tyckas lite lite  i händelseväg för någon som sitter i storstaden och som både tagit sig till jobbet och som tagit sig hem igen och däremellan besökt kaffeautomaten några gånger, men det är nu ändå så livet här på landsbygden är. Det händer inte så mycket. Vissa dagar är blåsten det enda som finns där och då är det ändå det de bra dagarna när det händer något över huvud taget. En del får lappsjuka av sådant. Jag njuter. Det handlar om att tåla sina egna tankar.

Posten kommer såklart. Ja och jag måste ut och hämta den. I blåsten. Motvind dit och medvind hem. Men den enda post vi får nuförtiden är reklam. Det känns lite ovant att inte få alla de där inkassobreven som låg där i en hög i låda förr. Alltid var det någon som ville tala om att skulden ökat med x antal kronor till trettioprocentig ränta. Tjugofem år sedan den konkurs som genererade skulderna.  Ränta på ränta blir pengar det också för de spekulerande råttorna. Fast nu är det tomt förutom reklam alltså. Tänka sig… det skall så förbli…

Lantbrevbärare är en lyx. Har aldrig haft en anledning att klaga på posten. Och då har jag skickat mer brev och paket än de flesta. Ja mottagit också. Det gnälls en massa i landet.

Dricker kaffe. För sent. Ja det vet man ju hur det slutar. Men det får bli som det blir. Får väl läsa några extra kapitel i min bok. Den som är bra. Såklart. Annars hade jag inte läst den. Jag läser inte böcker för att verka märkvärdig. Gör väldigt lite åt det hållet. Borde kanske göra mer. Det är ju det som gäller. Det är uppnäsornas millennium.

Startupbråket rasar. Ja inte är det mycket till bråk. Men nog har det blivit lite ömma tår trampade på alltid. Jag hatar egentligen storstad vs resten av landet, jag tror verkligen att hela landet behövs, städerna med alltså från mitt perspektiv, men det där tänket måste också vara dubbelriktat i så fall och startupgängeet kring Stureplan måste lyfta blicken lite och kanske idka lite ödmjukhet inför resten av världen också. Japp, världen är stor. Större än man oftast tror. Den finns där utanför tullarna också. Japp, jag vet hur svårt det kan vara när man sitter där innanför att inse det. Men man blir inte visast och smartast i klassen om man sitter och tittar i sin egen navel hela dagarna. Man måste lyfta blicken för det. Faktiskt.

I Ljusdal har kommunen bestämt att det skall odlas fisk och odlas tomater. Massor av jobb skall skapas. Jo, det är bra att man försöker. Såklart. Men samtidigt har jag sett så många liknande projekt startas där något skall göras av “någon annan”  och som skall bringa välstånd åt alla där borta någonstans i den odefinierade framtiden. “Någon annan” finns där så sällan och finns “någon annan” så brukar de bara finnas där så länge projekten är just projekt och finansierade av något program. De enda som blir feta på det där är projektledarna. Bättre vore om man satsade på de saker där “någon” redan finns och stöttar och jämnar marken så att dessa personer kan rulla framåt så enkelt som det bara går.  Men generellt tycker jag att Vinnova och alla andra stödprogram kan läggas ner. Behåll hanteringen av de pengar som går till forskning. Skit i resten. Det fungerar inte. Så är det bara. Det fungerar inte ett skit. Har aldrig gjort. Men vi får väl hoppas att Ljusdalsprojektet fungerar. Såklart måste vi tror och hoppas det.

Helvete vad jag tycker om saker.

Det är tur att ingen lyssnar.

Hur skulle det annars sett ut?

Om det lyssnats?

Man undrar…

Men man kan gräva ner sig i snön. I bivack. Japp det går fortfarande i vår del av landet. Men imorgon tror jag våren kommer. Så bivackernas tid är väl också snart ute. Så kanske lika bra att låta bli att gräva ner sig. Hålla sig kvar här uppe bland folk. Inte för att jag träffar så många. Men ändå. Wifi’n torde fungera sämre nere i bivackerna. Det är det där med vattenmolekylers egenfrekvens och 2.4GHz.

Kanske skulle man satsa på en plats i landslaget i rodd för enarmade. Då torde det i alla fall gå runt, runt, runt. Å javisst. Jag platsar åtminstone handikappmässigt.

Men imorgon fredag alltså. Mina veckor flyger iväg just nu. Ja och inte är det med propellerplan. Nooooop. Drogade piloter i plan tankade av dopade tekniker tar veckorna framåt. Det är vansinnigt (skall dock sägas på tyska för effektens skull). Galet. Man hinner inte med. Inte alls. “Hjälp” borde man ropa. Hålla sig fast i måndagen. Hårt. Men man orkar inte ens et i min ålder.

Men det är som det är. Man får försöka hänga med. Japp, fast man definitivt inte gör det. Men min tid är väl ute, japp, utan att den egentligen aldrig varit inne. Skumt. Född i fel tid. Eller ständigt på fel ställe. Jaha liksom. För sent att göra något åt det nu. Det enda man kan hoppas på är att ännu en gång få höra koltrastsång. Det vackraste som finns. Ja och äta några sushibitar. Det godaste som finns. Efter semla. Men det kan man ju ta två som efterrätt. Det blir nog bra med allt. Jo och ja, det tror jag.

Viggo Cavling: I Stockholm kräver vi bra betalt för våra idéer – vi står inte med mössan i hand – Breakit

The story goes on…

“Vi står inte med mössan i hand när några sura riskkapitalister kommer.”

Source: Viggo Cavling: I Stockholm kräver vi bra betalt för våra idéer – vi står inte med mössan i hand – Breakit

Efter kritiken – nu går Stockholm till motattack: “Hade väl trott att Snapchat var en wannabe” – Breakit

Efter stjärnänglarnas kritik mot startups i Stockholm – nu går entreprenörerna till motattack.

Source: Efter kritiken – nu går Stockholm till motattack: “Hade väl trott att Snapchat var en wannabe” – Breakit

Svårt

Var kan jag köpa VSCP moduler?”  “Kan du göra det som konsult?” Ja de kommer de där frågorna. Ja och jag svarar

NEJ och NEJ och åter NEJ

För det kan jag inte. Varken sälja saker eller ta konsultuppdrag. Och det svider i mig. Såklart. Mest för att det är så förbannat dumt.

Batterifabriker

När Ericsson la ner i Gävle så var det några snubbar som ville bygga en batterifabrik där. Måste väl ha varit 2012 eller något. Framsynt liksom och OTROLIGT framsynt om man tänker att det hände i Gävleborg. Men det blev inget.

Men är man framsynt gäller det att ha framsynta människor omkring sig och sådana finns det inte så många av i Sverige idag som sitter på riskvillig kapital. “Alla-följer-Amerika” (eller strömmen) -landet har vi blivit. Säg “APP” och man kastar 100 mille efter dig. Ja nästan.

Nu skall såklart inte jag vara den som är den. Imorgon kommer nyheter. Ja Amerika har gjort det först såklart. Tänka själv – glöm det!

Dumheter

Jag är trettio kilo lättare idag. Konstigt. Ja och det känns som det är i bröstet och i huvudet jag förlorat de där trettio kilona. Ja lite som en heliumballong (utan den uppblåsta känslan)  känns kroppen. Nästan som om den vill lyfta lite från marken faktiskt. Ja, som om den vill sväva iväg en decimeter över marken i en segertur över byn. Underligt.

En människa med hopp med fem år framför plogen har et lättare än en människa som inte har det. Tänk vad hopp är viktigt. För alla. Att ha något gott att se fram emot. Tycker “HOPP till alla” skall skrivas in i grundlagen. Hopplöshet går bort, vad än lagar och annat säger.

Fast fem år är en lång tid såklart. Fast har man gjort tjuofem år för som varit värre så känns det ändå inte så farligt. Hur skulle det kunna göra det?

Men trettio år borta från arenan i spelbart skick blir det totalt för mig. Ett liv är det. När det gäller entreprenörer är det vansinne såklart. Därför att de som inte bara låter pratet vid kaffeborden stanna där är inte så många. Vill vi ha jobb och välstånd så måste så många som möjligt befinna sig på banan istället för i utvisningsbåset. Allt annat är galenskap. Som mannen här i byn. Hans företag med tolv anställda går i konkurs. Han har inget annat val än att jobba på annan ort. Skulder skall betalas. När han kommer tillbaks igen efter tjugo år (20 år!!!) så får tio personer arbete. Kan man räkna till tre så inser vem som helst att det skulle ha varit en god ide för samhället att betala hans skulder och sätta honom på banan direkt. Ja antagligen skulle man fått tillbaks dem på mindre än ett år efter att han är igång igen. Dumt! Urdumt.

I mitt fall var det bara fem anställda. Plus mig själv då. När jag kommer ut ur det här, och om jag lever är jag sextiofem. En äkta pensionär. Är jag frisk låter jag såklart inte det hindra mig. Men i den åldern tar man kanske inte så stora risker, ja man tar inte stora risker igen alls efter det jag varit med om.

Vad skulle jag gjort annorlunda själv då. Ja, först och främst skulle jag se om mitt eget hus först. Jag hade 700 tusen insatt i min firma när jag ansökte om konkurs, de pengarna skulle jag ha plockat ut först. Sen skulle jag skitit i skatterna mot slutet. Betalt leverantörer istället. Japp, precis som alla andra gör och gör med något slags gillande av samhället. Det finns ingen som sitter inburad för att d gör det där, det finns ingen som har näringsförbud för att de gör det där. Fel, det tycker jag i alla fall, men så är det.

När jag ansökte om konkurs för mitt företag fanns inte en krona i skulder till staten. Det var självklart att inte sko sig själv före mina leverantörer. Jag hade aldrig en tanke på att plocka ut pengar till mig själv först. Att “göra rätt för sig”. Men tänk att läxan blir att det där “att göra rätta för sig” bara är naivt nonsens. Eftersom det bara är dumskallar som jag som tänker så. Ja och vad fan har man för det. Ingenting.

Men antagligen skulle jag inte gjort annorlunda idag heller. Ja om sanningen skall fram. Jag försökte vända skutan ett halvår innan jag gav upp. Ett riktigt kämpigt halvår. Den där sista veckan när Kronofogden ringde och sa att dom skulle komma upp gav jag upp. Livrädd för något så hemskt som Kronofogden. Men det hade såklart inte hänt ett dugg då. De hade kommit upp och sett att det som fanns behövdes i verksamheten och sen åkt igen. Efter det fanns det förhandlingsutrymme. Leverantörer hade och tjänade pengar. Ingen vann på att företaget sattes i konkurs.  Så varför gjorde jag inte det? Ja, helt enkelt för att jag skämdes så förbannat för att Kronofogden skulle komma. De var det största nederlaget för mig. Resultat. Jag fick leva med dem i tjugofem år. Dumt alltså.

Men tittar man tillbaks. Kan man ångra något? Ja det kan man såklart. Det jag beskrev ovan. Men annars. Noop. Jag står för det jag gjort. Folk har mist pengar på den där konkursen. Det tycker jag är synd. Men det ingår i att göra affärer. Jag har mist pengar i andras konkurser också. Det ingår i spelet helt enkelt. Ja och en del kanske kan se de som att ett liv gick till spillo men jag kan försäkra att jag har levt fullt ut. Visst, jag har rört mig genom världen med båda händerna bakbundna och med nakna fötter men gått där med gott mod. Det tror jag alla vet som känner mig. Inte fan har jag surat. Inte har jag gett upp heller. Nej och gett upp har jag inte ännu.

Nu skall jag städa.

ps Egentligen skulle jag ha skrivit en bok om allt det här. Men då blir man den där personen. Den konkursade. “Synd om” personen. Den som sitter i TV sofforna och ojjar sig och skapar tårar. Jag har kommit fram till att jag måste vidare. Vill inte vara den där personen. Därför blir det ingen bok om eländet. Den får någon annan skriva. ds

Grod-produkter

20161116_131332

Postade på den engelska bloggen nyss men kan lika gärna lägga detta här också.

Grodans produkter kan alltså inte inhandlas från Grodans Paradis AB just nu eftersom företaget är vilande. De får ligga på hyllorna här och samla damm så länge. Men jag kommer att fortsätta att utveckla nya produkter i privat regi, speciellt den trådlösa serien, och naturligtvis kommer jag att underhålla de gamla. Ja i mån av tid då såklart. Jag vet så lite om framtiden just nu.

Produktsidan finns kvar för referens för den som har köpt någon av modulerna eller som bygger en egen. Kod, ritningar, bom’s etc finns såklart på Github som förut och kommer att finnas kvar där.

Så allt är som förut, utom att jag inte kan hämta hem några pengar av många års utveckling. Ingen stor skillnad just i det avseendet heller för mig heller alltså om sanningen skall fram.

Men ge upp! Icke sa Nicke! Här hoppar inga halta grodor… 😉