Tomtens dagbok del 16

Sextonde December

Dan för dan före dan före dan före dan före dan före dan.

Hej tomten här.

Vi håller på att baka pepparkakor jag och nissarna. Ja inte allihop bara tio stycken. Nissar alltså. Alla skulle naturligtvis inte få plats i stugan. Tomtemor är i verkstaden och lagar en motor som gått sönder på julmustfabriken. Det var visst någon pump som pumpade in bubblorna eller vad det var som gått sönder nu när det är som mest bråttom. Typiskt. Förstår mig inte riktigt på sånt där jag. Turligt nog är Tomtemor en rackare på att laga motorer också. Javisst ja det vet ni ju! Apropå bubblor så har det faktiskt varit riktigt svårt att få tag på dem i år. Priset för ett kilo bubblor har gått upp jättemycket. Jag tror de är dubbelt så dyra i år. Men vi hittade en kille i Kina som kände en tjej i Australien som visste om en farbror i Korea som hade ett helt lager fullt med bubblor så vi köpte allt han kunde sälja och fick ett ganska bra pris. Så nog tror jag det skall bubbla och hoppa i munnen när ni dricker julmust i år också. I alla fall om Tomtemor lyckas laga motorn. Men det är jag säker på att hon gör till slut. Det gör hon alltid. Vi hoppas att det blir fler bubblor till salu nästa år så att priset går ner. Annars får vi bygga en egen fabrik som kan tillverka bubblor då.

Men vi håller alltså på att baka pepparkakor. Inte “pepparkakor” utan PEPPAR-kakor. Pepparkakor har vi stora fabriker som tillverkar både dag och natt men PEPPAR-kakor det behövs det inte mer än några burkar av så dem tillverkar vi här i köket. Pepparkakor är ju söta och goda men PEPPAR-kakor de smakar förskräckligt mycket av peppar och en jättestark krydda som heter chili. Jag provsmakade en gång och förutom att det började ryka ur min mun så jag var tvungen att dricka en hel hink med mjölk efteråt för att få det att sluta ryka och bränna i halsen, men då småpyste det ändå en hel vecka efteråt ur ena näsborren och ett öra. Törs aldrig testa igen, de kan jag lova. Men det är nämligen så att trollen älskar de här starka pepparkakorna till jul. De är liksom inte som oss andra på det sättet. Ja, de är olika på en massa andra sätt också såklart. Allt de äter skall vara starkt, jättestarkt eller hårt, jättehårt. När det är som bäst börjar det ryka om håret på dem. Ja, det ser ganska mysigt ut faktiskt och vi är ju vana vid det. Där sitter trollen och knaprar och så ryker det lite fint och hemtrevligt från deras rufsiga svarta trollhår. Sen äter de ju såklart sina stenar också. Ju hårdare ju godare. Undrar förresten om drakarna också tycker om starka pepparkakor? Det skall jag fråga dem nästa gång jag träffar dem eller också skall jag fråga ekorrarna om de vet. Vore kul om vi kunde få hit drakarna när vi har vårt årliga julbord. Det vi har på kulfesten efter att alla klappar har delats ut och jag och renarna är tillbaks.

Fabrikerna går bra just nu. Det är full fart. Köttbullar, prinskorvar tillverkas i massor och jag tror att vi har tillräckligt med julskinkor så att alla skall få en varsin i år också. Problemen med den salta chokladen löste vi igår och nu smakar den sött, kladdigt och gott igen. En av nissarna kom på att vi skulle smälta ner den salta chokladen och blanda den med riktigt mycket lakrits så att vi fick salt lakritschokladgodis. Hittar du salt lakritschokladgodis i godispåsen så vet du varför det finns så mycket sånt i år. Jag har smakat och det är faktiskt riktigt gott. Bra tänkt där av nissen tycker jag. Vi gillar inte att kasta bort saker. Vi försöker att låta bli det så mycket som möjligt. Allt används igen eller på något annat sätt. Inget går till spillo. När det gäller chokladen så hade vi ju också kunnat tillsätta jätte mycket peppar och chili så skulle det blivit godis till trollen men problemet är att de redan har sådana stora magar att det nog är bäst att de bara håller sig till starka pepparkakor, lite tomtegröt och sina godisstenar.

Ostgruvorna i Holland har fina ostar i år. Alla vet inte att ost egentligen kommer från ostgruvor och att julostarna bara finns i ostgruvor i Holland. Det är bara i de gruvorna som man kan hitta den runda goda röda sorten. Jodå, de har andra sorter där också. Sådana som man får hacka loss med osthackor där i de långa ostgruvgångarna som vindlar sig mil efter mil långt där nere i jorden. Det finns mögliga ostar, smuliga ostar, feta ostar, rinniga ostar, starka ostar, milda, svaga ostar, herrgårdsostar och prästostar där i ostgruvgångarna. Ostar med hål i och ostar utan hål i. Bubblan som sitter i de med hål skickar man till julmustfabrikerna och läskfabrikerna. Osten behöver ju bara ha hålet kvar. Just de runda röda julostarna sitter mitt bland all annan ost när man hackar och därför får man hacka fram all ost försiktigt. Man vill ju inte förstöra de fina julostarna med hackan. De runda julostarna tar man hand om speciellt varsamt och sparar i stora kylrum uppe i Arktis till jul. Lager som vaktas av isbjörnar så att ingen knycker en julost innan man får äta dem. Men det är alltså bara i de Holländska ostgruvorna som man kan hitta runda röda julostar. I alla andra ostgruvor – och det finns många sådana i världen – är det andra ostar som man hackar fram.

Ett annat problem som nissarna i ostgruvorna har är alla möss som försöker få jobb där. Möss gillar ju ost. De gillar ost jättemycket. Så vad gör de. Jo de klär ut sig till nissar och sen försöker de få jobb ner i ostgruvorna. Men oftast kommer vi på dem. Numera brukar vi lämna alla som vill jobba i ostgruvorna ensamma i ett rum fullt med ost samtidigt som vi kikar genom dörrhålet. Hittills har det inte funnits en mus som inte kunnat låta bli att provsmaka lite på de goda härliga ostarna i rummet och då springer vi in och säger “aha!”. Då brukar de erkänna att de är möss och inte nissar fast det har ju hänt att en och annan nisse också varit tvungen att efter att ha provsmakat lite en sådan gång på heder och samvete varit tvungen att intyga att han eller hon inte är en mus. Nissar gillar också ost såklart. Fast inte lika mycket som möss. Det är ett som är säkert.

Nä, men titta nu börjar de blir klara de starka pepparkakorna i ugnen. Bäst jag tar hand om dem på en gång. Vi får höras imorgon igen.

Anna i Täby måste lägga sig ordentligt ikväll. Oskar i Borås också. Lina i Kiruna likaså. Alla som inte äter upp maten som ni skall. Skärpning! Vill ni inte ha några julklappar!? Våra spioner ser er. En spindel rapporterar om en pojke som hällde ut soppan genom fönstret när mamma och pappa inte såg och sa att han ätit upp. Spindeln såg dig! Skärpning!

-1.6 grader under snön (Finvärme för sorkar.). -2.4 i luften (det snöar lite fint). Tillverkningen av julklappar och julgodis har komma igång med full fart. Fortsätt att hålla en tumme för att vi skall hinna med allt. Nissarna börjar bli sugna på att åka pulka men det får allt vänta till efter julafton.

Alla avsnitt på olika format finns samlade här, fritt och gratis i en tid när det mesta annat inte är det.

Bästdan, nickelmonument och stjärnhimlar.

This slideshow requires JavaScript.

Jag fyller pellets. Undrar vem som är herre och vem som är slav egentligen. Besvarar inte frågan. Det är bäst så ibland. Stannar istället upp och tittar ut över byn. Där nere det upplysta Niklemonumentet. Där uppe miljarder stjärnor. Ingen komet.

Nikelmonumentet är vackert. Stjärnorna likaså. Det är tyst över byn. Tror att det bara är jag som står såhär här i natten. Dom andra sover i sofforna framför sina TV apparater. Men jag skall inte stå här så länge jag heller. Trött. Vill sova och kanske drömma jag med. Vakna om några timmar igen och stå där i österfönstret och fundera en stund igen. Eller kanske inte. Sova en hel natt för en gång skull. Det har hänt. Inte många gånger. Men nån enstaka gång har själen varit någon annanstans hela natten. Vaknat förvånad vid sju eller åtta och undrat vad som hänt.

Filmen ikväll var dålig. Vi kom båda på att vi sett den förut. Ingen av oss orkade byta. Så kan det också vara en fredag. Såg klart på den mest för att ha en ursäkt att få gå och lägga oss. Eller fylla pellets då.

Imorgon är det Lördag. En stor tugga av helgen är redan tuggad. Bästdan är liksom Fredagen när alla dagar fortfarande ligger framför en. Men för mig gör det väl egentligen inte så mycket längre. Jag försöker bara spela med. Inte förslappas också på det planet. Låtsasjobbar mina dagar gör jag ju. För att inte tappa fotfästet helt. Men jag klarar sinnet tror jag. Genom att skriva, skriva, skriva. Det är på kroppen det syns. Det är den som avslöjar att allt inte är så bra egentligen. Men jag har inget att klaga på. Jag har utvägar. Det finns andra som inga sådana har. Som den trettonåriga flickan som kastade sig framför tåget. Det är då det blir sorgligt och man blir förbannad på dom som borde funnits runt omkring och på det onda såklart. Motsatsen till det goda. Jämvikten.

Blondinbella

blondinbella_900x500_2

Också idag vinner Blindbella. Hennes favoritkavajinlägg ger 21 gilla och 55 kommentarer. Jag har 39 besökare på min blogg och är nöjd med det. Vi som skriver strunt kan ju inte räkna med att få så mycket läsare som dom som skriver om saker som berör. Hur skulle världen se ut om det var så egentligen!? Herre Gud! Dessutom kan hon stava. Och är moderat.

Återstår egentligen inget annat än att fylla pellets och gå och lägga sig. De(t) coola ute i stora världen har ännu en dag vunnit över en o-cool gubbe i Los.

Ge dig hän här http://blondinbella.se/

Katter, Mars och vår.

ful-katt

Ja jag gillar vår. Verkligen gillar. Snart slipper man pelletshantering och det är ljust igen. OK jag har en släng av pollenallergi men den hindrar mig inte från att njuta till fullo. Det är bara en sak som inte är helt perfekt. Katter, Mars och vår. Det går liksom inte ihop med hemmiljö. Katter blir liksom lite för till sig såhär i Mars. Det spelar liksom ingen roll att dom är kastrerade. Det skall markeras och det skall göras lite här och där. Det luktar alltså f:n helt enkelt. I hela huset. Har man dessutom som oss frigång för katterna händer det ibland att någon katt utifrån smyger sig in eftersom våra kattflickor är intressanta parningsobjekt. Den skall naturligtvis också markera. Okastrerad oftast också såklart och då stinker det ännu mer. Dom här speciella gästerna plockar fram sin mest goluktande förförande markeringsdoft såklart. En markering som våra egna katter – som naturligtvis inte vill visa sig sämre – måste kompensera för. Fattas bara annat. Vem är egentligen herre här i huset. Ja, inte är det jag. I alla fall inte när det gäller markering.

Så Mars genomlever vi i ett doftinferno här i det stora gula huset på höjden. Ja det svabbas med citron och allt annat starkt parfymerat men det hjälper föga. Katterna är liksom segrarna den här tiden. Urk liksom.

lill-babs-1_300dpi

Barbro Svensson aka Lill-Babs fyller 75-år idag. Som evigt ung är hon alltid kopplad till Järvsö och Hälsingland. Hon har alltid bjussat på sig själv. Alltid! Gjort det på ett sätt som väckt beundran från dom av oss som varit unga likväl från dom som varit gamla här i landskapet. Många har som jag växt upp med henne och tyckt oss känna henne. Det kanske är svårt att förstå för någon som inte är Hälsing. Jag vet inte.

Visst finns det dom som är misskundsamma och avundsjuka runt henne här också såklart. Dom finns alltid. Runt alla som syns. Dom där som vill förstöra, smutsa ner, plåga och ha sönder det fina och oförstörda. Jag vet att man inte alltid kan bortse från dom här människorna – särskilt inte om man är deras mål – men just idag är det vi som vill väl och tänker gott som har kontrollen och låter dom där misskundsamma fara åt h:e när vi firar denne ikon.

Barbro berättade en gång att hon såg alla som en potentiell ängel. Kom det fram en trashank så kunde det vara en ängel som testade människan så det var bäst att alltid försöka göra gott. Därför försökte hon se alla. Hjälpa till efter bästa förmåga. Ta sig tid att lyssna. Men det är såklart så att alla vill ses av någon som Barbro. Eller snarare ses av kändisen Lill-Babs. Den leende. Det är inte lätt alltid att vara “apan”. Den som har alla kraven på sig och den som alla runt omkring suger näring ur. Idag hoppas jag den strömmen är vänd åt andra hållet. Idag, en dag av alla andra dagar strålande tillbaks till henne från oss beundrare med vårfloders kraft som en liten, liten kompensation för det vi fått.

Som Hälsingar har vi lärt oss känna stolthet över vårt landskap tack vare Barbro Svensson och andra som henne. Man behöver få det bekräftat utifrån att det man lever mitt uppe i, verkligen är så vackert och underbart som man själv tycker. Då först blir det riktigt sant och verkligt. Man kan slappna av och njuta till slut. Ingen har som Barbro hyllat det landskap som vi Hälsingar älskar så mycket. Speciellt sitt älskade Järvsö då såklart. Värdet går aldrig att mäta i pengar. Kan någon endaste någon åka förbi Järvsö utan att tänka Lill-Babs. Knappats. Hälsingland har samma sammankoppling. Hälsingarnas kollektiva skuld till Barbro är stor. Hon som nämner Hälsingland mer än någon annan och gör det med innerlig och tydlig kärlek för det landskap som vi andra så ofta bara tar för givet.

Jag är hårdrockare i själen. Ändå har jag och andra bandmedlemmar alltid känt respekt för denna kvinna. Inte bara för att hon alltid varit vackrast och sexigast utan för att hon verkligen är och har varit en kvinna som är värd att beundra för sin gärning. Just för den hon är. Jag har aldrig hört någon som varit nära henne fälla ett ont ord om henne. Om hur många kan man säga det? Det är också i det ljuset man måste se min tribut EP till Lill-Babs. Som o-cool gubbe i Los finns det inget annat sätt att visa sin respekt på för denna kvinna. Det handlar om respekt inte om att profitera. Det är viktigt! Jag försökte få andra musiker att hänga med på det här projektet. Det hade varit roligare. Om proffsen kom med hade vi fått se fler fantastiska tolkningar. Men min röst räcker inte till för att få till något sådant, jag är för liten för det och folk har inte tid heller nu för tiden. Så det blev bara mitt material till slut. Hur som helst är det med kärlek och beundran dom fyra låtarna framförs. Sen må den kärleken och den beundran skramla och dista alldeles förskräckligt. Men vad kan man annat förvänta sig av en gammal o-cool gubbe i Los. Hjärtat är där. Lyssna efter det.

Grattis Barbro på 75-års dan. Evigt ung.

lillbabs
A (Punk-)Rockers tribute to Lill-Babs finns att lyssna på här http://open.spotify.com/album/0g62Yrq8LyUnuCFpeMNkDX för den som orkar med lite skrammel såhär på Lördagen.

Jag är programmerare!

Gamla o-coola gubbar från Los är uppe den här tiden. Vaken. Japp. Har dessutom fyllt pellets. Det blir kallt i natt. Har faktiskt inte ens somnat på soffan ikväll. Vad sägs om det!? Men trött nu såklart. Det är den tid när unga börjar komma igång. Man minns fortfarande hur det var men man kan liksom inte längre uppbåda varken kraften eller entusiasmen. Men startar man dagen med en tårtbit till den födelsedagsfyllande sonens ära och sedan låter sig plågas av en sjukgymnast en timme senare så tar det på krafterna för en i (övre) medelåldern. Förresten är det tveksamt vad man skall skriva där eftersom medelåldern verkar förflytta sig framför mig och alla 50-talister med 40-talisterna. Förr var man riktigt gammal vid den här åldern. Nu är man nästan ung. Allt tack vare 40-talisterna som aldrig kommer att acceptera att bli ansedda som gamla. Bara blir yngre och hela tiden och upptäcker nya sätt att förverkliga sig på. Det är bara att tacka och ta emot för oss andra. Men nästa år har dom gått i teknisk pension hela bunten. Det kan dom inte komma ifrån. Är man pensionär är man defakto gammal. Jovisst man kan vara ung inuti. Det är nästan alla. Morsan var 20 ända till slutet. Det är som bäst när man är intakt och nöjd med den där inuti. I alla fall om man är någotsånär hel där inne eller i alla fall omplåstrad och blåst och kramad på.

Jag gillar människor. Att se människor utvecklas. Att putta på människor så att deras jordskred sätter igång. Mitt yrkesval är därför rätt konstigt. Programmerare. Men egentligen handlar nog sånt där om att kompensera. Man är en komplex person. Fast man finns på fejjan. Det är jämvikt det handlar om. Gräver man ner sig i teknik så uppstår behov av känslor och mänskliga interaktioner. Tvärt om också såklart. Psykologer gräver antagligen rätt mycket eller gör andra sådana saker. Eller möjligen programmerar dom drivrutiner på fritiden.

Den andra delen av mig har ett stort behov av att vara ensam. Sanningen är nog den att just känslan av att vara ensam är den största inom mig. Den är alltid nära. Det spelar liksom ingen roll vad sammanhanget är. Det slutar alltid med att jag känner mig ensam och som inte med i gruppen. Utanför. Varför har jag frågat mig själv. Fans det en tvilling där i livmodern som jag tappade taget om. Vad söker jag där egentligen? Jag vet inte. Men jag vill ju också vara ensam. Jag måste det när jag programmerar, skriver, gör musik, vandrar. Jag är kompis med mig själv. Trivs och är trygg där. Men ändå finns den där känslan där. Någon sa i kväll på TV att på en öde ö och som ende människa finns det ingen anledning att måla tavlor, göra musik eller skriva dikter. Så är det inte för mig. Jag måste göra det där för att fyllas av kicken och känslorna och för att jag faktiskt måste. Kalla det tvångstankar om du vill se det sjuka i det. Kalla det kreativitetens spöke om du vill se det mer positivt. Presentationsfasen påverkar inte det där. Det är två olika saker. Gillar någon min musik, texter, programkodsrader eller vad det nu är så har det inte så mycket koppling till den första delen alls. Egentligen spelar det ingen roll alls. Man måste lära sig att bry sig lika lite om beröm som om negativa ord. Åsikter. Det man gör måste man göra ändå.

Jag vet att jag är en bra programmerare, problemlösare, systemerare och arkitekt. Där ligger min yrkesstolthet. Som arbetslös är det ändå där som mitt liv bombarderas och får smäll efter smäll just nu. Är det 200 eller 300 som ratat mig vid det här laget. Dom som inte ens kollat upp vad jag kan. Inte ens velat träffa mig. Visst är det lika med musiken och med det jag skriver. Ingen bryr sig om det heller men programmeringen är min identitet. Jag ÄR inte musiker eller skribent men jag ÄR programmerare. En som inte behövs längre tydligen det är sant. Men jag är fortfarande programmeraren och jag är fortfarande jävligt bra på att programmera. Känner fortfarande “fuck you” för varje nej eller uteblivit svar och så länge jag gör det så är allt bra. När jag inte gör det. Då blir det värre. Då klarar man sig inte ensam längre. Jag som alltid känner mig så. Bävar för den dan.

Jag ÄR också företagare men inte beredd att ta samma chanser som förut. Därför är jag arbetslös för första gången i mitt liv med företaget vilande (vilande märk väl). Jag har slutat skämmas för det. Men egna misslyckanden beror inte enbart på en själv. Man måste ha bra människor omkring sig för att lyckas. Steve Jobs var ingen utan Woz. Vi behöver alla vår Steve eller om det nu är Woz. Vi behöver alla bankmän som tror på oss, andra som tror på oss och som stöttar och pushar på. Vissa av oss lyckas aldrig hitta just den där kopplingen och kanske är det just där ensamhetens kärna är. Jag vet inte. Just nu skiter jag i det också för min bok ligger där upp och väntar på att jag skall gå upp och läsa några sidor i den…

Jobbsök

löp_toppkrafter

När jobbsökarnejen blir för många och man känner sig för ratad får man plocka fram klipplådan. Den tröstar kanske inte heller men man har såklart glömt det mesta som skrevs en gång och en del minnen vaknar till liv. Visst sant och annat osant såklart. Ingenting finns de av värde där till slut ändå.

Pratade med HR på Spotify i veckan. Dom söker toppkrafter för några projekt. Man snackar om att man söker nästa rockstjärna (men menar programmerare) och pratar om jobbet som nästa gig. Som varandes supernörd själv kan jag inte göra annat än att småle lite för mig själv. Deras applikation som strömmar musik på min dator suger i sig 92M av minnet i burken. Ja man skall nog vara rockstjärna och inte programmerare för att lyckas med det… Å andra sidan är det väl bra i förhållande till vad andra lyckas konstruera. Google Drive suger i sig allt minne på min burk och 100% av processorresurserna om det blir mycket filer att synka. Man skall visst vara stjärna för att jobba där också.

Jag söker som personlig assistent numera (hugger på det mesta). Men ingen verkar vilja ha mig som det heller. Man är gammal… 😉

ps Eftersom det där lätt förbannat bittert så måste jag tillägga att den o-coole gubben från Los varken känner sig o-cool, gammal eller ens bitter. Med det är ju en annan historia det. ds

Fredagskväll

ScanImage522

Stänger av pirat TV’n. Varken den eller nätalternativen har som vanligt mycket att kittla sinnet med en fredagskväll i medelåldern. Ja det blir ofta den och soffan på fredagskvällarna. Soffan man somnar i, eller ibland faktiskt lyckas hålla sig vaken i. Man är trött efter en hel veckas låtsasjobb. Man hade liksom ingen aning att låtsasjobb kunde vara så tröttande!? Förr var man trött för att man hade ett gäng timmars sömnskuld att hämta ikapp efter veckan just idag. Nu bara för att man är just en så där o-cool gubbe som man skulle ha skrattat år när man inte var en gammal o-cool gubbe. Så det kan bli. Men man är dem man är. Ledsen kan man ju inte vara för det Det lönar sig liksom inte i längden och livet är en berg och dalbana och det är en härligt och spännande tur ändå. Bjuder som avslutning på dagens intensiva statusuppdaterande alla fredagsvakna på en Rallarros som en godnatthälsning såhär på fredagskvällen. När vi ser dom nästa gång skall skolorna snart börja och man känner lite att man skulle vilja rymma iväg. Natti, natti!

32-år

ros_74044022

Trettiotvå år är en lång tid. Men det är precis så länge sedan idag – eller snarare ikväll – då hon satt där med sina tjejkompisar på golvet i det gemensamma korridorrummet på Kantorn i Uppsala. Korridorfest. Hög musik. Kvinnorna valde. Aldrig jag. Hon frågade om vi skulle dansa och ja det var ju sant, jag dansar ju inte. Inte helt sanningsöverstämmande såklart. Var ju tvungen den där gången när vi måste ställa upp på gammaldanskursen för att få ha replokalen kvar. Kanske blev jag upptvingad någon mer gång också. Helt säkert är det i alla fall att det var som en väldigt ovillig dansare i så fall. Musiker dansar inte! Inte ens dom som just då get upp musiken och pluggade fysik. Så jag sa nej. “Jag dansar inte”. Jag vet inte vad som hände sen. Det poffade liksom till på något sätt. Kanske dansade vi innan själva “poffen” men i alla fall inte efter. Hur om helst så har vi nu kämpat på vid varandras sida sedan dess. Hon blev min fru Karin Hedman Marner efter några år. Vi fick två söner. Har gjort en jäkla massa tillsammans. Eller i alla fall måste vi ju ha gjort det. För på tre decennier borde man ju hinna med en del. Men tiden går fort och detaljer bleknar. Det är synd men likväl är det så.

Att det är trettiotvå år sedan är och förblir hur som helst helt ofattbart för en enkel själ som mig.

Studiohelg!

mixerbord

Det kom fram lite asfalt här i Los idag. Sånt glädjer den här tiden. Hörde att ungarna i skolskjutsen hade jublat när dom hörde ljudet av dubbdäck mot asfalt. Inte bara jag alltså som längtar och hoppas att vintern skall ta slut. Men det är Vasalopp nästa söndag. Mentalt vänder det då. Skidåkare i tusental. Dom inbitna vinterfiskarna ger sig ut på isarna. Jag ut på vägarna. Det ljusnar. Helvete vad det ljusnar och satan vad jag gillar att det ljusnar och gud vad gött det skall bli med en värld utan kyla och snö vad det lider.

Studiohelg. Japp! En sån när ev. besökare kastas ut. Men risken är liten för att det skulle behövas såklart. Dom potentiella besökarna är inte mätbara ändå. Så jag kan nog finnas där i min bubbla i lugn och ro. Det är låt fyra av fyra som skall fixas. Alla fyra skrikare än någonsin. Det var liksom meningen från början. En specialare skall det bli som man kanske skulle kunna kalla en EP som man gjorde i gamla tider. Ja, inget som går till historien. Så lugn. Inte ens jag tror det. Men jag har lite roligt. OK?

I studion skjuter blodet fart ibland. Jag lever. Annars är det inte så mycket bevänt med det nu för tiden. Det liksom hackar fram mest just nu. Men det ändras nog igen det där när man kan röra sig ute. När man ser dom första snödropparna där vid väggen. När påskliljorna dyker upp. Dom vi själva satt och dom som Nisse, grannen som är död sedan många år, kastade på sin komposthög och nu bildar en gul matta av påskliljor varje vår. Måste komma ihåg att ta en bukett till Nisses och Nannys grav i år. När väl påskliljorna har blommat över är det inte långt till första Sädesärlan. Hon som liksom hälsar genom att komma nära den första tiden. För att sedan försvinna tills det blir höst och dags för ungarna att leker chicken race framför bilen. Sen Svalorna. Dom som dyker ner mot en när dom kommer. Flyger runt huset. Hälsar. Verkar glada att vara här igen. Sen Midsommar. Ut och leta trollskatter… Hav… Ja, det blir nog bra vad det lider…