Så…

 

Så stänger vi igen butiken. Japp. Med stora lås. Spikar igen dörren. Ställer ett synnerligen tomt men likafullt jättetungt kassaskåp framför samma dörr. Larmar på med den största sirenen. Kallar in vakthundar och vargar.  Det är över för idag. Avbrott för sömn och vila och pelletsfyllande.

Imorgon, ja då är det en ny dag igen. Man hoppas i alla fall.

Jag älskar det.

Jag plockar bort de där include-filerna i toppen av filen. Kör sen allt genom kompilatorn. +5000 fel. Inget oväntat. Jag har gjort det här på ett tiotal filer redan. Ja och jag har ett sjuttiotal kvar att ta mig igenom. Men härifrån, bit för bit, gäller det att ändra så att de där felen försvinner. Det är en fördel om man förstår koden. Att man skrivit den själv hjälper inte alltid i det låtsasarbetet. Vissa saker är är det sjutton år sedan jag skrev. Visserligen finns det kommentarer, jag är bra på det, men att de finns där betyder inte alltid att man förstår dem. Tiden blurrar till saker.

Jag fyller en textfil med noteringar på sidan om. De där “se-upp” ställena och TODO’s hamnar där. Här finns ingen möjlighet att testa förrän allt är igenomgånget. Men det där är “sen”. Man tar en bit i taget. “Skall man äta en elefant får man ta en tugga i taget”. Här måste det verkligen vara så.

Egentligen hade jag tänkt mig Bluetooth Mesh under hösten. Men kommer inte dit nu. Det här känns viktigare. Visst tusen gånger tråkigare. Men jag är nu en sådan som tar det tråkiga före det som känns skoj.

Min Indiske vän skickade en gång en länk om mannen som varje dag tog hacka och spade och gav sig upp på berget och hackade. Han hade gett sig fan på att göra en passage där. En passage som gör det snabbare och mindre farligt att ta sig till nästa by. Ingen fattade vad han håller på med. Men han fixade det till slut. Bit för bit. Fast det tog ett helt liv att bli klar. Jag tänker ofta på den mannen. Som en inspiration. Kan han så kan jag. Att ingen fattar är en annan fråga. De flesta behöver kunna gå genom passet innan de förstår att det finns där. Andra blir trötta bara av att tänka på hacka och en spade.

Så jag låtsasjobbar på. För nej, riktigt jobb är det inte. Det finns ingen ekonomisk vinning eller annan vinning att förvänta i det här. Inga pengar, inga medaljer. Möjligen är den enda tillgången vänner över hela världen och att man upprätthåller kompetensen som YAP – Yet Another Programmer. Den titel jag alltid fyller i när sådan efterfrågas.

Att det där att “jobba”, ja och “låtsasjobba” är fel väg att gå lärde jag mig tidigt. Laborationer på universitetet t.e.x där kompisen som alltid stod och pratade med läraren blev professor till slut och jag som jobbade och gjorde klara de gemensamma laborationerna hamnade ute i skogen som en annan skogsmulle. Vill man uppåt skall man veta var man skall lägga krutet liksom.

Men jag älskar det. Ja då i labbet, ja och nu på låtsaskontoret. Ville inte bli stjärna och professor då och vill det inte nu. Jag vill bara göra det där jag är bra på och det JAG tror på.

 

Kallvatten

Jag vaknar klockan fem, pigg som ett traktordäck. Ingen människa vid sina sinnes fulla bruk går upp vid den tiden så det gäller att somna om. Av erfarenhet vet jag att det är svårt. Men han/hon/det/gud är med mig i morgonen arla stund. Lillkatten kryper nämligen under täcket och lägger sig nära. Det finns ingen, I N G E N, som inte somnar efter att det sker. Jag lovar.

Så somnar gör jag. Vid sju brakar klockan, den som är med sin tid och numera är telefon också, igång med ett förbaskat oväsen. Prekär situation uppstår. Vänsterarmen sover nämligen fortfarande sin sköna katt-under-täcket-sömn och är inte mycket att ha. Ja högern, den fixar inte en sådan där uppgift sedan länge med sin defekta axel. Så man får vackert vänta tills vänsterarm vaknar. Vilket tar en stund. K hinner vakna mumlandes hon med av allt skramlandet.

Nu, här vid sju, är jag av någon anledning inte alls så pigg som där vid fem. Hur kommer det där sig egentligen? Helst vill jag somna om. Försöker ett tag. Åtminstone vänder jag mig på sida och sluter ögonen. Men vet ju. Han på axel Piskaren. Här ligger man inte och gonar sig om morgonen. Det finns saker att göra. Så upp kommer jag även om det sker med stor möda och maximal övertalning från den del av mig som känner ansvar.

Det första jag noterar är att elementet  i sovrummet är kallt. Hulken har alltså stannat. Resultat en timmes meckande i pannrummet innan frukost och ingen dusch den här morgonen. Nåja det där är vi tämligen vana vid. Hulken känner jag bättre än min egen kropp och kan nog fixa allt som händer där utom möjligen få fram pengar på direkten till en livsnödvändig reservdel. Men temporära lösningar fungerar ett tag de också. Det är det som gör dem temporära nämligen. De finns där som en lösning tills man har råd att inhandla och byta ut trasig del. Det är då man nått en permanent lösning. Ja utifall någon undrar alltså.

Nu sitter jag här och väntar på att kaffebryggaren skall släppa igenom sina fyra koppar kaffe. De fyra koppar vars tre sen hamnar i min mugg och en får stå där och skämmas å mina vägnar kvar i kannan. Becka till sig. Men den här “nya metoden” fungerar faktiskt. Det smakar bättre nu än när jag bryggde tre. Funderar på att skaffa en större mugg, en sådan där termosmugg kanske, för att  inte kasta fullt drickbart kaffe. Man kanske får önska sig en sådan av tomten. Om han nu finns. Ja “han” förresten. Rätt vad det är är “han” en “hon”. Bäst att säga “hen”. För säkerhets skull.

Här är det många bollar i luften. wxWidgets åker ut. Det är en nervkittlande övning. Några antal tusen rader får skrivas om. Kände att det var dags nu. Att jag är modig nog att ta tag i det där. Vi får se om det var ett misstag som jag får lida länge för. De som vill mig illa hoppas säkert det. Japp, se där, en julklapp från mig till dem. Om det finns några sådana.Det vet jag inte. Men säkert. De brukar inte vara svårt att hitta. Mig stör det inte. Låtsasjobb är också nästan jobb. Kan man få till det där, kalla det “klart”, innan februari är slut tro!?

Lika bra att börja. Kaffet är nämligen klart nu.

Ingen tvekan

Så dimper den ner den första blöta snön. Tung och blöt som en lastbil faller den. Det blir ljusare. Det är bra. Ja och det är vackert. Men där tar de positiva omdömena slut. Jag föredrar gröna gräsmattor. Okyla och osnö är mina ledord.

Men mörkret suger i sig allt nu trotts snön. Det märks verkligen att vi är i den mörkaste tiden. Först den 21’a är det dags för den traditionell båtvändning. Sen skall man bara överleva till Vasaloppssöndagen. Då när hoppet återvänder. Efter att den förste löparen är i mål så är världen återigen en enklare plats att leva och verka i.

Jaha och idag då? Jo jag jag fortsätter bara. Det finns ingen som helst tvekan om den saken. Men först en mugg kaffe.

Den gröna pricken

Jag brukar ha mobilen med mig när jag vandrar. Alltid finns det något att förundras över i naturen här. Men på just den här bilden från förra veckan så blir jag mest förvånad över den gröna pricken mitt i bild. Underligt. En utomjording. Tror jag. I födande. Ja, jag är i princip säker på den saken.

Annars sker bara tre saker här idag.

  1. Slöa med god bok på soffan. Grön IKEA ni vet.
  2. Byta C++ bibliotek i känslig kod. Hemskt! Ja det skall bytas överallt egentligen. Men en sak i taget. Kära nån!
  3. Dricka glögg. Härligt. Blossa, 2018 års-glögg. Gott!

Ja på punkt ett bör kanske tilläggas att jag somnar en stund också.

Ut det är jag inte idag. Sticker inte ens ut näsan genom dörren. Möjligen borde jag ha gjort det. Åtminstone en liten stund. För att insupa frisk nollgradig luft. Känna doften av bergen och höjden över havet här som jag förundrades så över när vi flyttade hit. Halvvägs till fjällen. På Hälsinglands tak.

Någon inbjudan till Novellfesten har det inte kommit ännu. Kan inte riktigt förstå varför. Jag menar… Nåja. än finns det tid.

Fast det där akademiska har förresten äldsten tagit över. Jag är liksom inte gjord för frack. Knappt kostym. Nope. T-shirt och jeans. Så är det bara. Kan iof sätta på mig min propellerhatt vid finare tillställningar.

Vintern försvann den här helgen. Men om SMHI har rätt kommer den tillbaks imorgon. Jag måste alltså ut och gräva ner den där “under snön temperatursensorn” imorgon.  En viktig en det där. Men ny fin borr införskaffad så det skall nog lösa sig.

Jodå.

Det får räcka för idag. Min bok har ett underbart språk. Utspelar sig i Indien. Men också i universum. Gilla mycket.

Vi avslutar med

If the world’s population was reduced to exactly 100 people, 51 would be female, 49 male, 50% of the money would be held by 6 people.

En av livets stora gåtor är att det finns människor som tycker att det där är rätt men inte tillhör “de sex”,

Alltid

Förändring är viktig när man blir äldre. Därför skulle jag väl inte sätta upp den där ljusslingan nu till advent. Men jag gör det ändå. Som jag gjort i så många år nu. Ja, som jag kommer att göra tills jag inte orkar sätta upp den eller helt enkelt ger fan i det.

Jag låtsasjobbar.  Uppe i lägenheten bakas pepparkakor. Doften sprider sig som en slingrande anakonda genom huset. Det är trevligt att finnas till. Ja och jo, ljuset, rött för dagen, brinner här på skrivbordet. Lugnar sinnen som vill dra iväg på picknick i blomstrande backar.

Här är det varmt och skönt. Icke så i Ryssland

Det finns alltid något att vara glad för.

Det händer igen.

Först revisorn. Jag har en pärm liggande där som jag borde hämta för länge sedan. Han känner såklart mina siffror. Han vet att jag skuldsanerar. Men frågar hur det går. Ja och går gör det ju. Jag känner det där “förlorare” mellan oss som inte sägs. Men vi vet båda också att jag gör det jag älskar. Vi vet också att han fixar papper åt andra förlorare liksom mig. Fast kanske kan man älska det också. Jag har aldrig ställt frågan. Han är hur som helst den bäste revisor jag någonsin haft. Jag kräver inte kärlek av en revisor. Inte att de ser mig som vinnare heller. Det räcker om de fixar mina papper en gång per år och finns där vid problem.

Men återigen, det där att inte vara herre på täppan. Det stör mig alltså inte längre. Jag blir lite förvånad. Något har hänt. Ett lugn har kommit över mig. Lite “skit på er” mentalitet som inte funnits förr. Vart tog det där “älska mig” vägen?

Ja och sen träffar jag “ägaren”. En av dem i ett företag som jag jobbat i. Nu är det sålt och man har plockat hem några hundra mille. Välförtjänta pengar dessutom. Man har fått jobba för dem. Återigen. Jag berättar min historia när det obligatoriska “jaha, vad gör du nu då” kommer upp. “Jaså, skuldsanerar…” minsann. Det kommer något medlidsamt i blicken och så hänger den där skylten “förlorare” över ens huvud igen. Men nu igen, Det gör mig inte ett skit.

Vad är det som sker egentligen?

Förvånad.

Fri.

Bra eller dåligt?

Vet inte.

Men troligen bra.

Eller bara “gett upp”.

Kanske.

Men det känns bra.

Osårbart på något sätt.

Man får sova på saken.

Godnatt!