Namedropping

Sorry, det finns inga namn att stolt droppa framför dräglande munnar idag heller. Jag har inte mött en enda människa utanför familjen. Än mindre någon som du, käre läsare, känner och ser upp till. Sorry!

Men annars en utmärkt dag som inleddes med snöskottning. Skyffel, skjut på med höger ben, lyft sedan med vänster arm, minimera användning av höger arm så mycket det går. Jodå det fungerar. Skapligt. Jag har utvecklat tekniker för både skottning och bärande av pelletssäckar som inte behöver mycket högerarm alls. Det ser säkert löjligt ut. Men det skiter såklart jag i för det behövs egentligen inte ens skottning för det.

Resten av dagen är riktigt koncentrerad. Det går inte att önska sig mer. Ändå går det så förbaskat sakta alltsammans. Men är man en person så kan man inte göra mer låtssajobb än max tre personer. Om man är ung. I min ålder närmar man sig nog som mest en hel persons dagsverke. Bra dar. Snart en halv följt av en fjärdedel och sen ingenting. Det går utför. Nämligen.

Men det går inte göra annat än att sega på. Bit för bit ta sig framåt mot något slags mål är ju det man låtsasjobbar för. Väl framme kör man igång igen. Ja och ibland tycker man det är kul till och med.

Fast ändå är det det här jag vill. Jag frågar mig ständigt VARFÖR!? Ja och har inget vettigt svar på det. Jag får inte ut ett ett dugg av det här. Kommer antagligen heller aldrig at göra det. Men ändå… känns det som det är värt alltsammans. Jag gillar det jag gör. Alla timmar, allt som försakats till trots. Finns det parasiter som ger den där symptomen kanske? Någon slags open source slemgrej som kryper in genom av av näsborrarna och tar sig vidare upp i hjärnan och driver oss nördar ner i avgrunden för att själv växa och ta över världen.

Nåja…

Det skulle varit skönt och sitta och titta på också. När andra jobbar alltså, ja till och med kolla när de låtsasjobbar. Se saker gå framåt. Heja på när det kärvar. Fast det skulle ju kräva att folk vill gå samma väg som en annan. Faller som ett flygplan utan bränsle på 10000 meter alltså. Troligen.

Så knappa på. Det är det som gäller. Bit för bit. Tugga för tugga. Tills det inte känns roligt längre. Eller ÄR klart. Skrämmande tanke. Men det finns andra saker man kan göra. Det vet jag med. Det här är inget Talibannäste. VSCP är bara en ide som behöver testas. Det finns många fler ideer.

Nämligen!

Fast nu. Upp för trappor. Ja ner först såklart. Hulkfylla. Några säckar. Ger varmt hus imorgon. Måste nog förresten beställa mer pellets imorgon. Som alltså skall bäras in. Pust! Fast först sova alltså. Läsa en stund. Gostunden. Ett kapitel. Dansk dysfunktionell värld. Jodå skaplig läsning. Ja och sen hoppas på en morgondag. I bäste fall kommer den. Sen ner hit igen. Glädjen att få komma hit och sätta igång igen. Som “Macken”. Gokänsla i magen. Det är bra konstigt ändå…


Koncentrerat

Koncentrerat igen. Halloj och hurra liksom.

Ute snöar det. Elva grader kallt. Eländig vinterperiod pågående en dryg månad till. “Hej mars” ropar jag här i min ensamhet. “Heja”. “Möt mig snart med ett leende”. Men det hjälper såklart föga. Men man ropar ändå. Skriker. Högt! Men dagarna måste gå. Rulla på. En efter en efter en. Avverkas. Sega sig fram mot sommar och koltrastsång. Som jag längtar. Jag hör inte hemma i det här kalla.

Jag har varit ill Färila på morgonen. För skojs skull. Nästan. Fast överlämnat K till arbetskamrat också. MIK konferens skall dom på. Jag vågar inte ens fråga vad det är. Släpper bara av och åker hem igen.

Gladast är jag att bilen startar vid minus femton. Hurra liksom. Borde egentligen köpt ett nytt batteri till den i höstas. Men… ja ni fattar. Man chansar och köper ost för pengarna. En chansning som alltså gått hem såhär långt. Men det ser dessvärre ut som om det bli kallare framåt. Det här är alltså inget “hej” innan bäcken har passerats. Bäcken i det här fallet är alltså Vasaloppssöndagen. Då det vänder. Då hoppet kommer åter. Då man kan tro och kanske utbrista “jo fan”, någonstans, där borta, kommer det nog en sommar i år också.

I år blir det väl en regnsommar. Alla kommer väl prata o undergången i alla fall. Sandwichmän och kvinnor. Predikanter. Troende. Pessimister.

Tamefan om jag inte skall hämta min nybryggda kopp kaffe och sen knappa lite. Jo, så gör jag. Det är inte så pjåkigt livet ändå. Man behöver inte ens tänka efter för att kunna konstatera det.

Håglös

Jag står där i fönstret och tittar ut över byn idag. Jag måste röra på mig. Kan inte bara sitta där stilla framför skärmarna. Fast allt i mig säger “sov din djävel”. Jag känner igen det där så väl. Före förkylningstillståndet. Eller före sjukdomen mer generellt. Eller pre-death kanske en dag. Man vet inte, inte förrän man är framme. När det som är på gång verkligen drabbar en. Men det brukar börja sådär. Det vet man i alla fall. Trött. Håglös. Oinspirerad.

Urgängad alltså.

Min utsikt är affären och rörelserna där nere. Folket i byn som kommer och går. Bilarna som hastigt bromsar in och som åker iväg. Där lämnas spelkuponger in med förhoppningar om frihet och lyckliga dagar i resten av ett liv. Här köps hundmat i storburk till kamraten som kan betyda mer än de som finns tillgängliga i mänsklig form, där köper man falukorv och pinfärsk sirapslimpa till frukostmål och lunch som lastas in med en mellanöl och en halvtimmes lunchvila på en hård soffa – drömlös mätt dvala innan man tar itu med saker som ändå måste göras.

Här känner de flesta varandra såklart. Själva definitionen på en by. De har lekt med varandra som barn, gått i skolan med varandra och sedan levt liv i varandras närhet. En gemenskap man såklart aldrig riktigt kan komma in i som utböling. Bara nästan. Komma nära. Förstå den. Kanske längta efter den. Om man vill. Eller sky den. Om man är som jag, en som drar sig undan som en skabbig räv som ändå aldrig kan hitta “hemma” hur han än letar efter just det som han förstått sedan länge är det han egentligen söker. Är själva meningen med att leva ett liv. Hitta en plats och kalla den “hemma”.

Så jag står där. Följer rörelserna. Jodå jag väljer det solitära före världen där utanför. Det ÄR ett val. Därför att jag har saker som jag vill göra. Det går inte att finnas i båda världarna. Tiden räcker inte till för det. Så har det varit i hela mitt liv. Priset är att stå där ensam i ett fönster och se på “de andras” liv en dag som den här när man är trött och håglös,

Men ingen kan stå i ett fönster och se ut på världen där utanför en hel dag. I alla fall inte om man ännu inte passerat den där gränsen av aningslöshet och mörker som alla kallar galenskap. Ingen vet med säkerhet att man nått ända farm dit i alla fall, så kanske ändå. Så jag vandrar runt lite i lokalerna. Det finns ytor att vandra på här. Sätter mig igen framför skärmarna. Hoppas. Men “Aftonbladet”, “Hela Hälsingland”, “Twitter”, mailkorgen listor och spam, bjuder bara på samma saker som de bjöd på innan jag sist resten mig i leda. Så upp igen. Hälsporre. Höger. Den gör ont. Men runt, runt, runt. Fast jag borde gå uppför trapporna. Slänga mig på soffan. Den gröna från IKEA. Dra ett täcke över mig. Somna där. Glömma allt för en stund. Hämta kraft.

Men har svårt för det där. Har svårt för att på bästa låtsasarbetstid bara sätta mig. Ja eller lägga mig. Som om det spelade någon roll alls egentligen. Det gör det naturligtvis inte. Det finns inte en endaste en i hela stora världen som skulle bry sig om jag nu gjorde det. Har aldrig funnits.

Så jag tragglar på. Kommer väl en bit framåt ändå. Korta bitar räknas ju de med. Fram tills kvällsmaten håller det. Långsamma “knappningar” är det. K har Skrivare i Hälsingland på besök. Jag lagar mat, äter själv, hon får en tallrik att värma som fram till hemkomsten får vila i kylskåpet. De läser sina bästa texter för varandra där på biblioteket. En gång för flera år sedan trodde jag faktiskt att jag hörde hemma där bland dem. Det gjorde jag såklart inte. Skickade aldrig in min medlemsansökan. Mitt hemma står inte att söka i sällskapen och föreningarna. Mina ord behöver inget annat forum än det här eller en folder på en hårddisk. Fast jag förstår självklart de som finner nöje och får kraft från öppna scener. Naturligtvis gör jag det. Men för en del är berömmet som kryptonit för en stålman. Man måste förstå att det kan vara så också. Alla växer inte av applåderna.

Så nu då. Nu när det är kväll och jag egentligen borde knappa febrilt för framtida segrar som måste hinnas med innan man blir för trött. Ja nu skriver jag det här. Trött nämligen. Tidsfördriv allt medan termometern hastigt sjunker där utanför väggar och fönster. Inte förvånande såklart, det är ju ändå vinter. Men så mycket mer blir det inte gjort här idag. Om jag nu inte hittar fram till all den där kraften som uteblivit under dagen precis nu eller åtminstone ganska då. Om den inte anfaller mig som en tiger. Får fart på mig. Men förhoppningarna om det är inte så höga Det är en ny dag imorgon. Nya tag. Man får hoppas på den dagen. Som man hoppats förut.

Humlor

Jag drömmer om humlor. Sommar och humlor och ljumma vindar. Inte illa när det är sex sju grader kallt ute och blåser 15 m/s i byarna. Ja jag gillar humlor. Jag gillar sommar. Så tillsammans ger det där såklart en gokänsla i kropp och sinne. Ja och så vaknar jag. Med den där gokänslan kvar i magen. Kommer på att det är måndag. Gokänslan tilltar. När det är måndag finns det flera dagar att göra storverk på innan veckan är slut. Det gillar jag alldeles extra mycket.

Så veckan startar bra. Jo, jo, jo det där med storverk. De är bara mina. Betyder inget för någon annan. Men mig gör det inget att det är så. Jo jag vet att det stör en del andra. Ibland mycket till och med. Men det är deras problem. Helt och hållet deras. Jag gör det jag gör och stör väl ingen egentligen när jag gör det.

Fast humlor. Vem kan inte tycka om humlor? Ja säkert någon såklart. Mer än en. Vi lever i rädslornas tid. På de störda själarnas planet.

Jag skall inte bli humla i nästa liv dock. Sedan länge står fjäril på önskelistan där. Men samma sommardag och samma ljumma vindar kan jag tänka mig när jag vinglar omkring på vackra vingar i den fjärilsdans jag aldrig mäktade med som människa. Nästan längtar dit. För jag kommer att vara vackrast av dem alla.

Min dag börjar alltså på bästa möjliga sätt. Till och med kaffet smakar utmärkt när jag sätter mig i den knarrande stolen i mitt låtsaskontor. Ändå är jag blå i sinnet. Men kan som vanligt inte låta bli att njuta lite av att vara det. Jag är en blå som person. Det är bara så. Jag kan inte bara gå runt och flabba åt världen hela tiden som andra kan. Jag måste få ha den där eftertankens rum nära mig. Det är bara så.

Så i det sätter jag igång både min dag och min vecka. Jag tor den blir en bra vecka. Vad tror du?

Inget

Tar ner julbelysningen på bron. Definitivt julslut. Men Knut också såklart så det är dags. Ingen sentimentalitet här inte. Bara skönt.

Försöker koda några rader under eftermiddagen och kvällen. Som vanligt. Går sådär. Väldigt oinspirerat. Jag måste lära mig att bryta och göra annat när inspirationen tryter. Men gamla hundar och så vidare. Jag är en envis jävel. Har alltid varit.

Helgen har bara varitvila. Absolut noll annat. Det är väl hemskt egentligen. Men skönt också såklart. Skulle jag gjort annorlunda om saker varit annorlunda? Nope, icke. Vill ha det såhär. Just i den här delen av livet i alla fall.

Fast på eftermiddagen går jag ner. Ja och så upp igen till sju.

Efter nyheterna rusar lillkatten före mig ner till låtsaskontoret i full fart. Hon vet vart jag skall. Sover här nere lika mycket som där uppe. Men det är kanske ändå lite omväxling att sova på rött packbord istället för i grön IKEA soffa. Själv har jag bara provat att sova på den ena, men kan ju gissa.

Tänker faktiskt ge mig. Bok finnes. Fyller jag bara upp Hulkens nattamat så skall man nog kunna ligga och läsa en stund i lugn och ro och sen sova sin skönhetssömn. Behövs mycket sådan sömn i min ålder. Hjälper väl ändå inte så mycket kan man tycka när man på morgonen studerar sig själv i spegeln. Men det gör inget säger K. Och det är ju ändå huvudsaken kan man tycka.

godnatt alla bloggläsare som ännu inte knoppat in inför en härlig ny vecka med nya spännande möjligheter. Själv tänker jag förändra världen lite lite gran den här veckan också. Så-det-så.


Oprogrammerat

Den är kanske femhundra meter lång den där korridoren. Ja egentligen är det två. För i mitten finns huvudingången med kafeteria och information. Men går man mellan de två ändpunkterna i korridorerna fram och tillbaks upplever man den som en enda. I ena änden sitter Sjukhusfysikerna och bredvid dom de dyra NMR maskinerna som kräver kalibrering och annat ständigt underhåll av kvalificerad personal. I den andra delen av korridoren finns mammografin och bröstmottagningen och dietister. Den delen är också den gamla delen av bygget, Med marmorkolonner och marmortrappor uppåt, uppåt, upp mot andra för mig hemliga våningar. NMR maskinerna står i gipsvägslokaler, de som är av modernare snitt precis som sitt innehåll men knappast vackrare.

Jag är nere på Gävle sjukhus för preop. Det skall tas blodprov och EKG och jag skall träffa läkare, sjuksköterska och narkosläkare. En hel dag är avsatt till det här. Bra kan man tycka. Samlat och vettigt och lugnande.

Det är snöstorm den här dan. Klass två varning. Såklart är det det. Jag startar halv sex från Los för att hinna med X-tåg mot Gävle. Går upp en timme före utan att ha sovit speciellt mycket. Halvfyra kör en plog med trasigt skärblad nere på vägen och natten dundrar och vibrerar och håller mig valken. Innan det har jag knappt hunnit somnat orolig för att inte vakna av klockan som jag är. Men allt det där, det löser sig, som det brukar, nio är jag i Gävle. En kvart senare uppe på sjukhuset. En stund senare har jag tagit prover och gjort EKG. Det är som ett löpande band på Volvo.

Provtagningen är effektiv. De flesta brukar säga att de har svårt att hitta mina vener. Jag brukar låta dem ta i handen efter några försök. När jag märker att sköterskorna blir nervösa. De känns lite mer där såklart. Det blir mer blod under huden. Brukar bli en stor blå blaffa över handryggen i en vecka. Men för sådant är jag inte känslig. Men inte här alltså. Stick sen är allt klart på någon minut. Sköterskan är äldre och både vänlig och trevlig och tydligen ett riktigt proffs på de här.

Jag går till EKG direkt eftersom jag inte har annat för mig. Sköterskans bror har köpt hus i Los. Jag berättar om björnar och sjöar. Blir klar på några minuter. Hinner inte ens sätta mig tillrätta i väntsalen ens.

Sen står jag alltså där. Klockan är tio. Mötet med operationsteamet är inte förrän vid ett. Ute blöt tung horisontell snöstorm. Inget promenadväder. Jag har hur som helst för lite pengar för att ge mig ut på stan. Det blir till att vandra i sjukhuskorridorer. Jag lovar, det bli många vändor under tre timmar.

Fast jag lyssnar såklart på människornas diskussioner där jag går eller sitter. Studerar alla andra som finns där på sjukhuset. Det är ändå min kanske största hobby det där. Som när jag sätter mig ner och äter en medhavd smörgås med överblivna veganska jul*öttbullar. Två kvinnor. En i den övre medelåldern och en i den yngre medelåldern. Den ena skall till kvinnokliniken den andra har varit på cellprov. Hon skrattar gott åt det eftersom hon “fått plocka ut allt där inne redan”, “skall det liksom behövas?” och den andra kvinnan spär på med avlägsnade äggstockar och så vidare och andra grejer som nu skall plockas bort. Ja sådant som folk normalt gråter åt men båda de här kvinnorna skrattar glatt och gott. Jag sitter där och blir rent av imponerad hur man kan vara så positiv åt eländet. Men det kan man tydligen. Dom kvinnorna är helt enkelt mina övermän.

Men efter inmundigande av macka vandrar jag på. Vid tolvtiden kommer två bastanta damer ut från sjukhusfysikernas rum. De pratar ryska med varandra. Ja vad annars tänker man och går vidare. Jo man funderade väl åt det hållet också en stund. Sjukhusfysik alltså. Att kunna göra nytta. Men det var alltså före datorerna. Kanske lika bra tycker man nu. Min ryska är inget vidare.

Varje varv jag går går alltså genom huvudentrén och kafeterian. Det doftar kaffe och till slut klarar mitt veka sinne inte av den spara-pengar-målsättning jag satt för mig själv och det blir en kaffe och en bulle för fyrtiosju spänn. Märk väl att det fanns semlor. Lite karaktär har jag nu tydligen ändå kvar där djupt inom mig.

Men tre timmar går till slut. Sekund för sekund tar jag mig igenom dom. Faktiskt. Fast det sitter långt inne. Små är tidstuggorna. Tiden som nästan aldrig annars räcker till har här sträckts ut i ett seghetens kolahavsuniversum Träffar läkare som inte har en aning om vad som skall hända eller vad som skall göras. Men det är som vanligt. Briefar varandra gör man inte i läkarkretsar. I journalerna står dessutom inget alls så även om han läst på där före så hade han inte hittat något användbart. Men jag drar historien. Som jag gör varje gång. Hur som helst 100 minuter operation är planerad. Överläkare ett från Hudiksvall och Överläkare två från Gävle skall utföra den. EKG är bra. Proverna är OK. Blodtryck och lungor OK. “Hejdå”

Sen sjuksköterska. Den vanliga informationen. Hem efter ett dygn om allt går bra. Sist blev det tio dygn eller var det tolv?. Den stora stötestenen hur man kommer ner till Gävle klockan åtta operationsdagen löses. Sjuktaxi. Lugnar mig. Operationsdusch före resa och kvällen före. Ja, det blir ju nästan samma tid. Vegetarisk mat. Frukostval kryssas i. Sal med tre andra. Jodå det går väl. Förra gången hade jag en åldrig tant bredvid mig som svor högt och ljudligt som en borstbindare nätterna igenom. Jag har nog aldrig hört så mycket svordomar. Men japp, “klara så?” “Frågor på det?” “Nope!” “Hej då”

Så narkosläkare. Stressad yngre kvinna. Gapa. Frågor om lösa grejer i munnen. Jo en brygga som sitter lite löst. Fattigmansmun. “Böj huvudet bakåt”. “Bra”. “Ta inte den där medicinen på morgonen före operation”. “Jodå resten kan du ta”. “Men det står ju här…” “Skit i det”, “Hejdå!”

Så är jag klar. Klockan har blivit tre. Hemåt i snöstormen. I princip redo…


Ekorre

Ekorren, han som sitter och smaskar vid fågelbordet, och jag tittar förvånat på varandra. Det drar nämligen till i träden ovanför oss. Sådär riktigt shhhhhhhhhhwooooofffff. Men bara en kort stund. Han (som som mycket väl kan vara en “hon”) är hungrig och jag vänder och väntar med fågelmatsfyllningen tills ekorrars hunger för stunden är stillad.

Istället går jag in igen och sätter jag på en kanna kaffe, startar datorer… nåja slår på skärmar. Här vilar de aldrig. De brummar dygnet runt, året om. Sen är det det där vanliga då. Mail såklart, det rinner alltid in lite under natten, en koll på Aftonbladet, Hela Hälsingland och Twitter. Men först såklart starta utvecklingsmiljöer och annat som man kommer att behöva under dan. Jodå, jag trivs i det där. Jag kunde ha legat i sängen och dragit mig en stund till, för gudarna skall veta att jag är trött, men den där viljan att realisera det jag tror är rätt känns viktigare och får mig att gå upp. Det är samma känsla som får mig att ta stegen ner till låtsaskontor på kvällar också fast varje del av mig skriker “VILA för HELVETE!”. Den har alltid funnits inom mig. En god kamrat numera. Fast kanske självaste dräparen egentligen.

Stormandet skall tillta under dagen.Redan nu rister hela huset till ibland. Man får spara sina “jobb” ofta och sen hoppas på det bästa. När vi flyttade hit i slutet av 80-talet var det strömavbrott minst en gång i månaden under vintern. Numera händer det sällan. Det har investerats i ledningar och nät. Just det kan man vara tacksam för.

Ändå vet man såklart inte vad som händer när oväder drar in. Men bor man på landet är det ganska långt till kris. Vedspis finns att tillgripa för uppvärmning av mat vid behov. Öppna spisar, hur ineffektiva de nu än är, kan värma åtminstone ett rum till. Det finns sovsäckar, fotogenlampor och vilja.

Jag har såklart börjat drömma om semlor. Naturligtvis har jag inte kommit så långt fram som till ett inköp ännu. Men dagen D närmar sig. Moffa i sig dagen. Himmelska fröjders dag. Den är värd att vänta på. Rätt vad det är liksom. Men inte idag.

Drömmen om en skön grön IKEA-soffa hägrar såklart redan. Det finns sömnbrist att ta igen. “På Spåret” är ett perfekt tillfälle för en del av det. Sen en film kanske. Eller ett missat (läs sparat) serieavsnitt. Eller om det nu blir strömavbrott kan man lika gärna gå och lägga sig där och då. Skönt låter det som. Sen lördags-morgon-sova-ut. En lyx man får unna sig. Knycka av livet.

Fast nu fredag först. En bra sådan hoppas jag.

Härlig måndag

En helt vanlig måndag. Ingen kan väl underskatta glädjen med en helt vanlig måndag. Eller hur? Underbart! Äntligen börjar oxdragarveckorna på riktigt.

Jorden har också börjat resan mot ljuset för oss nordbor. Vad sägs om

  • 7/1 Soluppgång 9:13
  • 14/1 Soluppgång 9:03
  • 21/1 Soluppgång 8:50
  • 28/1 Soluppgång 8:34

Det går så fort så snart börjar vi faktiskt märka av att det händer. Ja och man skall antagligen vara vampyr för att klaga på det där.

Annars är det kolsvart där ute alltså. Det kan man dock bli nedstämd över. Men LED lampor är frälsaren. Ju fler ju bättre i denna tid. Sen hjälper det också om man kan tända det där ljuset som lugnar där på skrivbordet. Ja och det gör man såklart.

Jaha ja. Jag dricker kaffe. Älskar min termosmugg. För övrigt skall det väl bli som vanligt idag. Låtsasjobb alltså. En del gråter säkert över det eftersom de oroar sig över det mesta. Jag tuggar på. Kan nämligen inte annat.

Tror det här blir ett bra år.


.