Pratar

Vi sitter och pratar mest hela dan. K och jag. Om ditt och datt. Vi gör det rätt ofta. Fortfarande. Med nöje. Efter trettiosju år tillsammans. Det är konstigt. Egentligen. Allt borde redan vara sagt. Och mer därtill. För länge sedan. Men är inte det. Man skall vara tacksam över dylikt. Antar jag.

Sommarsverige snurrar vilt runt omkring oss. Det händer saker var än man tittar. Som om vi satt mitt i karusellen och alla andra glada snurrade runt. Här inne dock stillhet. På kullen. Lugn. Skatorna och vi. Båda äter vi oss mätta på körsbär. De som avtar. Jodå. I torkan. Hackspett och allehanda andra fåglar förser sig också.  Den gamla damen. Körsbärsträdet. Är till glädje för oss alla. Jag skall aldrig igen bo på en plats där det inte finns ett körsbärsträd. Aldrig. Det är inte ett värdigt liv. Plantera körsbärsträd på ålderdomshemmens gårdar vänner. Blommor också. Mängder. Borde vi inte det. Så att folk fick dö ute under träden, bland blommorna, om man ville det. Åtminstone jag skulle vilja ha det så. Fast kanske inte på vintern. Kanske.

Tjugofem grader där ute. Varmt. Landet saknar inte olyckskorpar. Inte undergångsskyltbärare heller. Lyssna inte på lorten. Men ta tag i problemen ändå. De finns där.

Pratar med en vän en stund på telefon. Musik avhandlas. Han är nästan proffs. Vi borde stå på samma scen åtminstone en gång innan vi dör. Men vågar vi det?

PÅ måndag laga bil. Hjullager. Sen hoppas jag att vi blir mobila igen. Havet drar nämligen. Suger. Vill ha mig dit. Vi har ett kärleksförhållande havet och jag. Äldre än mänskligheten är det. Längtar.

Men först lördagskväll i slöhetens tecken och en söndag i frågeteckents tecken.

 

Älskar, Älskar inte…

Kan man älska människorna men inte mentaliteten. Så är det för mig. Att bo här. Att finnas här. I Los. I Hälsingland.   Jag gillar verkligen människorna här, ja och skogarna, bergen, sjöarna. Men mentaliteten. Den som säger att räddningen alltid kommer utifrån, som gör att man alltid ropar “kom och hjälp oss” istället för att hjälpa sig själva. Japp. Det där hatar jag.

Jodå. Nog hjälper man sig själv här också. Men bara SIG SJÄLV. Fast det är fel också. Det finns en fin hjälpa varandra mentalitet här också. Som överallt annars på landsbygden. Men inte den där by-andan. Att hjälpa OSS själva som kollektiv. Att det finns ett “OSS”. Det verkar som byarna har förlorat det där. Åtminstone de flesta. Los definitivt.

Men kanske räcker det med att älska människorna och platsen där man bor. Kanske skall man försöka låta bli att gripa efter det där “OSS”. Ja, bara fortsätta. Som om det fanns. Åt helvete – som en del älskar att påstå – går det i alla fall inte. Allt blir bättre. Också ute på landet.

Jag hör att startuperna skrika efter utbildad personal. Högt skriker man. Men jag ser dem gör väldigt lite själv för att råda bot på det där problemet. Man brukar säga att bönder gnäller jämt. Men startuper (alla dragna över en kam här då) är tamefan värre än värst.  De bidrar jäkligt lite till samhället (förluster) men kräver mycket. Är det där ett problem – lös det. Idioter!

Fast skit i samma. Uppnäsor…

Eller avundsjuka… härifrån…

Hur som helt skall jag ta det lite lugnt snart. Men from tisdag, inte idag, som det var tänkt. Ja lugnt. “Kan man ta lugnare än vad jag gör” säger du. Nä, så kan man ju också se det. Men ändå. Liksom. Ännu lugnare då.

Annars är det varmt. Torrt också. Tre droppar regn igår. Vi gick rakt igenom en åskcell uppdelad i två delar. Vi i mitten. Skyfall på båda delarna på sidorna. Dåligt med bevattning.

Men skönt. Man är iof ovan. Men vilken sommar. Tack, tack, tack.

Nu annat. Låtsasjobb rent utav.

Blå himmel

Planen mot Amerika forsar fram över mitt huvud. De är ganska många varje dag. Destination Chicago, New York, Miami, Los Angeles osv. Min farfars farfars systrar fick ta båten härifrån Los, Hässjaberg, till Gävle, till Liverpool, till New York. I sina vildaste drömmar kunde de inte tro att man en dag skulle kunna göra resan på under tio timmar. Då, 1881, fanns “Vilda Västern” på riktigt. Idag finns Trump.

Jag tror att de där planen far fram över mitt huvud för att påminna mig om att jag är en del av världen. Retas lite också gör de såklart. Men framförallt som en påminnelse finns de där. Det är ingen konst att dra iväg om man vill.

Jag sätter på kaffe. I den franska bryggaren. javisst. Non-standard filter. Man får klippa till. Men lite bättre smakar ändå kaffet från den än från den gamla. Inte för att den är flärdfullt fransk, nej den där apparaten är säkert tillverkad i Kina den med som alla andra, men av andra anledningar. Okända för mig.

Så många människor förundras aldrig längre. Det gör mig sorgsen. Man bör gapa av förundran minst en gång varje dag. Japp. Eller byta liv.

Fåglarna har tystnat nu. Det har blivit lite mörkare där vid tolvtiden när man slår igen låtsaskontoret och lägger sig. Man vet åt vilket håll det barkar. Men ingen oro. Inte än. Efter skolstarten kan ångesten över det där få träffa en. Den jag egentligen inte heller känner. Hösten är också en klar favorit. Kanske favoriten. Det är bara på äldre dar som sommaren varit den verkliga och självklara höjdpunkten. Man är höstbarn.

Frölagret på Svalbard läcker in vatten. Lagring som var tänkt att fungera i några tusen år. Vi har alltid så svårt att försöka förutse vad som händer. Man tänker såklart på lagring av nukleärt material. Där man pratar i multiplar av tiotusenårsperspektiv. Det är inte lättare att förutse vad som händer i de perspektiven.

Men oftast blir det bättre än vad man tror. Problemet är bara att det finns allt för många som inte vill se att det är så.

Igår ett genombrott. Alla de där Debian reglerna för ett paket är uppfyllda och processen ramlar igenom. Jodå, jag gav mig fan på att fixa det den här gången. Avsatte tid. Var systematisk. Efter sommaren skall jag leta en sponsor så att VSCP ramlar in i Debians rullor. Just det är inte alltid helt lätt heller efter vad jag förstår. Det är ett byråkratiskt åbäke det där. Debian. Ja och för er som inte vet är en sponsor i de här sammanhanget en person som har rätt att ladda upp filer i Debian’s system. Det får inte vi dödliga. Såklart.

Men glad blir jag. Jag har försökt och gett upp det där så många gånger. Men har ingen att dela den glädjen med såklart. Men van vid det. Säger “OK” och går vidare. Gokänslan i magen finns där och det tar ett par dagar för den att klinga av.

Paketering, flytta manualer, skriva manualer, det tar sådan tid. Inget av det där man egentligen vill göra är det heller. Jag vill sitta med hårdvarunära system. Inte där uppe jag befinner mig nu. Men som vanligt, ingen annan gör det. Då måste man göra det själv. Det är fakta inte känslor där. I höst skall jag sätta av tid till Bluetooth mesh i alla fall. Prioriterar det och wifi mesh just nu.

Operationer väntar jag fortfarande på. Det tar sin tid och är inte heller någon brådska iof. Men det verkar som om hösten kan bli förstörd av det där nu då. Det visar sig. Skönt skall det i alla fall bli när det är gjort och klart.

Men nu. In i Åkes värld. Man gör det man gör. Vill det. Trivs med det. Varför försöker man undvika att fråga sig över huvud taget.

Varning

Här bord man då såklart slå på larmet eller åtminstone skicka ett SMS…

Den övre dörren på kylskåpet står lite på glänt från 21:10 tills jag kommer upp och vill ha min frukost 7:10 nästa dag.

Kanske skal man  känna av båda tempsensorerna i styrningen. Eller bara den nedre istället för den övre. Men bak är “bak” lik för banat liksom.

Snus

Det är tisdag den sista veckan. Eller det kan vara den första veckan.  Vad vet ocoola gubbar om sådant. En hel del kanske. Möjligen är det bara jag som är bortkopplad.

Jag ägnar dagar åt att sitta och försöka förstå. Men förstår gör jag icke. The Debian project må vara väldokumenterat men att hitta det man söker och behöver och avgöra vad som är deprecierat eller inte är definitivt inte lätt. Ögonen blöder. Hjärnan blöder. Jag lider.  Ja och jag önskar man kunde räcka över alltsammans till någon och säga “hjälp”. Men det kan man då inte.

Så jag kämpar på.

En kamrat från förr söker upp mig på nätet. Skall till Los och fiska i helgen. Vill träffas. Japp, det är semestertider. Man återses då. Men tjugo års mellanrum. Betar av några gala vänner varje år om förirrar sig åt det här hållet. Glad att de mins mig.

Men de flesta kamrater från förr är väl ute och spelar. För musiker ser ju en sommar ut på det viset. Jag ser deras namn och bilder här och var på affischer och i tidningar. Känner det där suget ibland.  Det där suget som kan få mina ögon att tåras på en konsert. Eller på nästan varje konsert. Om sanningen nu skall fram. Vill ju också. Egentligen. Men väljer. Man måste välja.  Men ibland vaknar syndaren för sent. Alldeles för sent.

Det är faktiskt underbart härlig, skön, njutbar sommar där ute. Men det är lite som jag inte kan ta in det. Men nästa vecka kanske. Då. Men många ser såklart bara kris. Precis som de bara ser grisars elände till jul och sillars olyckliga öde till Midsommar. Det skall helst has dåligt samvete. Joho. Men jag tror nog det är bättre att njuta lite av det sköna stunderna och sprida ut det där dåliga samvetet över resten av årets dagar istället. Ät julskinka men skit i bacon och kassler och allt det där andra så räddar du fler grisar från skitliv. Japp, själv är jag vegetarian. Men utan pekpinnar. Alla hittar sin väg. Men alla måste också stå för den väg de väljer. Man kan inte blunda konstant. Skylla på andra. Och du, världen blir inte ett dugg bättre för att man hävdar dess undergång. Inte ett skit faktiskt.

Snusar gör jag inte. Har bara tagit en prilla en gång. Tretton kanske. Spydde. Har dock nyttjat tuggtobak. När jag slutade röka. Gick väl upp en tjugo kilo under den tiden. Men lyckades sluta med cigg. En av mina stora livskamper. En dag skall jag ta tag i de där tjugo också. Kanske.

Det där om snus kom med bara för att rubriken nu stod där.

Jodå.

Nu skall jag dyka ner i Debian dyngan igen. Försöka skapa sikt.