Jag som inte ens visste att det var en tävling!?

Grannen skall ha hjälp med att lyfta in dammsugaren i bilen. Flyttstädning på gång. Hon rädd om operationsärr. Jodå, jag hjälper till såklart. Axel klarar av sånt. I alla fall om vänstern får göra grovjobbet. Själva lyftandet. Styra duger högern till ännu.

Får höra att annan gubbe har ont i axeln han också. Han den hjälpsamme. “Han har ondare än mig”. Men underförstått att han skottar på och lyfter på som vanligt ändå. En riktig karl. Ja precis som han den andre som började köra bil igen en vecka efter axeloperationen. Jag försöker med att “det är olika”. Men det går liksom inte hem. Jag är en mes. Ondast, nej det har jag inte. Här blir det inga förstaplatser. Förvånad går jag hem igen. Jag som inte ens visste att det var en tävling.

Tvivlaren

Det är sju grader varmt ute när det borde vara sju iskalla novembergrader. Är man troende så får man belägg för undergången, är man en tvivlare så famlar man efter jetströmmar. Jodå, som ligger där, sveper upp varm luft från kontinenten upp till en kall nord. Fast “normalt” är det ju inte. Man har inte varit med om det här. Tror man i alla fall. Men en kort tid har man levat. En kort tid har alla man känner och minns levat. Väder har det varit jämt.

Men en disclamer då. Man kan röra sig mot att göra så liten miljöpåverkans som möjligt utan att tro på undergången, ja utan att tro. Det är DET som är det viktiga. Vad man gör. Det hjälper inte ett skit att tro att det går år helvete.

Jag är nu en tvivlare av naturen. Kanske också lite av djävulens advokat.

Ordnar man olika saker i samhället idag så kommer det oftast väldigt lite folk. Inte alltid, men ofta. Musikarrangörer och andra kulturarrangörer är hårt drabbade av det där. Man får det svårt att gå ihop ekonomiskt och också svårt att känna att den arbetsinsats man lägger ner verkligen är värd ansträngningen.  Ja folket är upptagna. Det är stressiga tider. Fejjan, Instagram, Twitter, Idol, “Paradise hotel”, “Bonde söker fru”, det där, det som tar stora tuggor av “tiden till förfogande”. Där kan vi snacka om undergång. Hur lättmanipulerade blir inte ett människosläkte som hela tiden finns i det där? Eller också är det faktiskt därifrån vi tar oss vidare mot stjärnorna… För att vi måste bort från skiten. Nej, jag varken fördömer eller har svaren. Noterar bara hur set ser ut från min vrå.

Men låt nu denna värmerekordmorgon dra igång och bli dag. Själv skall jag städa. Storverken får vänta till efter det.

 

Spänningen

En vecka som håller på att ta slut. De rusar på som illerungar och livet rusar på med dem i samma hastighet. Jag hinner inte riktigt med. Tröghetslagarna håller mig hårdhänt kvar i tangentens riktning. Mer tid, längre veckor, ropar jag, ber jag nere på bara knän,  men ingen lyssnar. Vardagscirklarnas snöre håller på att gå av.

Fast ändå gör jag såklart en del. Har varit väldigt låtsasproduktiv ett tag. Fast hårdvarumässigt, inte mjukvarumässigt. Älskar flussrök. Är inte säker på att lungorna gör detsamma. Eller organ där i ryggen som hettar och gör ont heller för den delen. Fast kanske är det bara arbetsställningar. Eller avsaknad av desamma.

Ljuset brinner här bredvid mig. Såklart. Det lugnar. Bränner oro som vill äta upp gubbar. Vad vore man utan sitt ljus?

Sotarens besök och en Ljusdalstripp är veckans händelser. Mer spänning finns det inte i mitt liv. +3.3V, +5V och +12V, mitt livs spänningar. Mest DC måste man konstatera. Lite rippel på det. Det som kittlar.

De flesta utifrån nämner två saker när man pratar med dem. Att det är långt till Los. Jävligt långt. Sen kommer Tyra Persén upp på bordet. Det stora lurendrejeriet. Alltid de där två. Historien om Tyra har verkligen satt sig i folksjälen. Dokusåpa. Pengar, kärlek och bedrägeri. Sådant fastnar alltid i hjärnan hos mänskligheten. Sitter kvar där som taggar och sprängsplitter.

Men långt hit är det ju. En timmes bilåkande för mycket. Det tycker jag själv. Ja alla jag känner. Fast det är närmare åt andra hållet. Mystisk. Men det håller precis alla med om. Konsensus råder. En dag flyttar jag. Just bara för den där jävla timmen.

Svartaste fredagen på länge nu på fredag. Alla kan köpa sig lycka. Ingen garanti lämnas dock för att den är bestående. Men nya tag om en månad. Kort lycka är också lycka. Mammons tempelsånger åt alla. Själv tänker jag inte delta. Eftersom den fattige saknar sked när det regnar manna… osv. Men ibland känns det liksom lika bra att det är så. Tänk hur vist det universella är inrättat ändå. Ja och suck och hoppla. Liksom.

Nu skall jag låtsaslöda…

 

Det där sista

Vinterförberedelser. Hämta mossa till ljusstakar, lingonris till kransar, flytta kompost från de små behållarna till den stora, allt det där fixar vi den här helgen. Vi hade nog tänkt oss att få ner vitlöken, skydda lite träd och buskar och fixa lite andra saker också, men vila har sin tid, och det blir lite mer vila än det var tänkt under både lördag och söndag. Det blir antagligen helg nästa vecka också. Som det brukar. Tydligen också den utan snö, så det finns tid för sådant kvar innan vinter.

Det är ljuvligt skönt att vara ute. Visst det regnar, men inte värre än att man kan njuta av det. Gråväder skapar en alldeles speciell tystnad när man är ute i skogen. Inte ett ljud hörs. Åtminstone inte innan en flock på kanske trettio orrar lyfter. Då låter det som om en vind rytande tar tag i träden. Ljuvligt. Vi inser att vi är ut hit alldeles för sällan. All den här skogen. All den här tystnaden. Närheten till djuren. Spåren. Men man kommer inte ut för att man löjligt nog behöver en anledning att ta siug ut. Vi bestämmer oss för att inhandla varsin bra kamera så fort vi har råd. Skapa en anledning. Bättra oss och ge oss ut också utan anledning däremellan.

Vi har en provprenumeration på DN för tillfället. Den lyfter. Vi läser. Lär oss. Njuter. Förfasas. Lyfts igen. Närmare staden kommer man. Men slut snart nu. Turligt nog kom Svenskan med ett likadant erbjudande. Så några veckor till kan vi var med i allt det där. Får vi någonsin resurser igen till att prenumerera på en stor dagstidning så är det en självklarhet att stoppa en påse pengar där. Den där fördjupande journalistiken ni vet. Den som inte är snuttifiering.

Men nu då. Veckan har börjat. Jag längtar hit till projekte(t/n) men njuter till fullo av vilan och samvaron fram till punkten då jag vandrar ner hit till låtsaskontoret och sätter igång. Båda är gott liv.

Jag befinner mig i en bra fas av livet just nu. Jag gör min grej. Bryr mig inte så mycket om vad andra tycker om det eller om mig som person. Behöver liksom inte det. Behöver liksom inte de där ovationerna. Negativa omdömen rinner av mig som vatten på en gås just nu. Det kan alltså inte bli så mycket bättre. Visserligen är priset en stor dos ensamhet. Jag har inte kontakt med så många längre. Men det finns ett pris man betalar för allt. Ja, och jag är beredd att reglera den fakturan. Sitter där lycklig här under korkeken. Kan man begära mer?

Så nu med ljuset tänt, mörker utanför fönstret låter vi saker hända. Det som inte behöver någons godkännande.

Ytligheten, kan man tro på den?

Kaffe. Fredag. Gråvädret har lyft. För grått har det varit nu några dagar. Lite som att bo i ett moln har det varit. Bra programmerarväder. Idag får man väl kämpa med persienner igen för att utestänga älskad och efterlängtad sol. Men gillar båda. Däremot gillar jag inte att utestänga solen.

Jag orkar inte med sociala medier. Jag mår tamefan dåligt av det där snuttifierandet av allt.. Det finns så många fel och så få rätta sätt där i det där.  Som klimatdiskussionerna i sociala medier. “Klimatförnekare” är bara snäppte mindre värre att vara än en pedofil. Definitivt värre är det att ifrågasätta någon slutsats där än att vara t.ex. mördare. Klimatförnekare är man om man inte tror. Den som tror mest är bäst. Att handla i klimatfrågan, att ta sitt ansvar, har inte lika stort värde som att tro på saken. Har FN’s klimatpanel eller “forskarna” kommit fram till “det” så är det så. TRO. Tror du inte är du en klimatförnekare. Smuts på en lins som måste torkas bort. Man skall tro. Ifrågasätt icke och inget. Då tror du inte. Det är de dåliga som inte tror. De som hädar han/hon/det/gud.. förlåt fel,  “forskarna”.

Som vetenskapligt skolad, ja om man nu är det i någon grad efter fyra års fysikstudier på ett universitet – kändisskap eller många följare på social medier väger ju tungt – så känns det här i mångt och mycket igen från när vetenskapen fick kämpa mot kyrkans ordning. Tro, ifrågasätter du så tror du inte tillräckligt. Så sa man. Inkvisitionen fick ta hand om dem som ramlade utanför det där. De flesta de tog hand om behövde inte tro mer.  Aldrig mer.

Gråzoner. Att allt inte behöver vara sant för att en del är det gäller inte längre. Att de vetenskapliga principerna kräver att det man kommer fram till ifrågasätts. Något som i allra högsta grad gäller om det man kommer fram till är rena gissningar.

Fast som sagt, jag orkar inte med sociala medier. Knappt människorna heller. Världen har blivit alldeles för svart/vit för sådana som jag som rör sig i gråzonerna och alltid kommer att göra det. Ja antagligen befinner sig alla människor där i gråzonerna utan att veta om det.

De som är fullständigt säkra på sin sak är ALLTID de som vet minst. Det är just det man lär sig på universiteten oh högskolorna. Att ju mer man förstår desto mer inser man att man inte vet så mycket. I bästa fall är en examen bara ett kvitto på att man fått den insikten. Tyvärr är det inte alla med uppnådd examen som når dit.

Men skit i det där. Det är fredag. En bra dag. IKEA-soffa väntar efter dagen slut. Grön och lite sliten väntar den på en urtrött gubbe. Jag har nämligen sovit dåligt den här veckan. Förbannat dåligt. Helg är återhämtning för trötta gubbar.

Träffar en man som undrar “hur det går med musiken?” Jag blir lite förvånad eftersom jag inte hade någon aning om att just han visste att jag höll på med musik. Jag ser på honom att lite löjligt är det allt att en man i min ålder håller på med det där. Försöker bli stor stjärna liksom. Men jag orkar inte förklara glädjen jag har i det där bara som vara en vanlig gubbe som håller på. Att det bara är den som är drivkraften. Jag svarar något svävande om att jag sällan hinner sitta där i “studion” men att ibland rinner det till. Vi lämnar ämnet. Han är egentligen inte intresserad i alla fall. Det är konversation. Jag skulle ge tusen spänn för att veta hur han fått nys om saken. Men gissar att någon sagt: “Har du hört någon av Hedmans skitlåtar, vilken jävla dynga…”, ja, eller nått sådant. Det är ju så vi lyfter varandra.

Man få önska mänskligheten en trevlig helg. I all enkelhet liksom.

En “hinnadag”

Jodå, ibland, till och med för mig, är det sådana där dagar när man hinner en jäkla massa saker. Det liksom bara flödar på. Egentligen händer allt det där utan flow dessutom. Det är lite som om varje kvart en sådan här dag är som en hel timme i sig själv. Det är lugnt. Man bara låtsasjobbar på. Jag står nästan bredvid och ser alltsammans hända. Njuter. Räknar in resultat.

Japp, en sådan dag idag. Jag kommer inte ens iväg på lilla promenaden. Skjuter den framför mig tills det defacto är kväll och natt och spöken och otäckheter och då vågar ju ingen gå ut på någon promenad. Men lika bra det. Inne fortsätter man bara. Man måste.

Fast jag måste erkänna att jag tar mig tid att utnyttja ICA’s extrapris på VIC’s blå idag. Jag menar två påsar för tjugo spänn. Finns det någon endaste en som klarar att motstå ett sådant erbjudandet? Årets fynd.

Fast egentligen har jag slutat med Vic’s blå.  Men har liksom ingen karaktär.

Nu skäller råbocken här ute. Ett jäkla skällande. Kanske betyder det att jag får gå och lägga mig. Ja, att han tar över vakten. Jo så är det nog.

Godnatt!

 

Bra Ovanåkersord att känna till

  1. chalur, schalur = fundersam
  2. döven = hängig
  3. glåma = stirra häpet, förvirrat
  4. gnussa = gnida
  5. ilag = tillsammans
  6. jänta = flicka
  7. knöven = känna sig dålig, sjuk
  8. kurka = inte orka med
  9. lamä = intill
  10. läre = måste
  11. loggig = dammig, skräpig
  12. mängta = knåda, blanda
  13. na = hon/henne
  14. rämja = skrika, ropa
  15. slög = konstig,rolig, komisk
  16. stinta = flicka
  17. uslas = det krånglar till sig
  18. öcken = vem?

30-års medel

Hundratals ljus i natten.

En kyrkogård. Hundratals ljus i natten. Fler människor än vi som går till någons grav, tänder ett ljus, står där en stund, minns. Det finns så många döda. Fler än oss levande faktiskt. Så är det för var och en av oss. Alla de där namnen man försöker minnas. Nej, jag försöker inte ens längre hämta upp dem alla nu när jag står där. Som jag gjorde förr. Säker som jag numera är att jag kommer att glömma någon. Någon som inte förtjänar att bli glömd. Tänker på “alla” istället. Klumpen av dem som levde förr.

Så mycket sorg en kyrkogård representerar. Så mycket kärlek. Så många tårar. Så många ord som borde ha sagts medans folk levde. Så många kramar som aldrig han kramas. Det där med han/hon/det/gud det skiter jag i. Himmel och helvetet. Synd. Struntet. Här ligger människor, inte gudar, och de som besöker gravarna är också människor, precis som man själv är.

Så länge det finns någon som minns en så är man inte helt död.  Det är så jag tänker. Därför försöker jag året om hämta upp de där namnen upp till ytan av minnet i alla fall någon gång per år. Nu ställer vi ljuset vid Nisses och Nannys grav, Goda grannar en gång i tiden. Vi brukar lämna en blomma där också ibland. Påskliljorna som Nisse kastade, men som nu spridit sig på kullen och finns här i överflöd. De kommer att vara hans så länge vi minns att han och hon som bodde där fanns.

Var man ställer minnesljuset spelar såklart ingen roll. Man kan tända ett ljus inne på köksbordet lika gärna. Det är symbolhandlingen som betyder något. Att man minns dem som varit en kär, som älskade. Att man inte glömmer. Att man gör det här för någon annan. Att allt inte bara handlar om en själv.

I min ålder finns det kamrater också bland de döda såklart.Sjukdomar och olyckor som rykt bort folk från livet. Ofattbar död eftersom man själv står där på en kyrkogård och minns, ja alltså lever. Har man förtjänat det? Livet? Antagligen inte. Inte mer än någon annan som ju också såklart har fått den gåvan utan att tänka så mycket på det.. Det är bara tur eller otur som avgör vem som tänder ljusen och vem som de tänds för. Ja kaos alltså och ålder. Men vad syftar fysisk ålder till annat än att återföra våra kroppar ut i kaos igen. Sammanfallande molekyler. Frihet i mikrokosmos.

Det är en kort tur från Los kyrkogård och hem. De flesta av de mina ligger i Ovanåker. K har sina i Katrineholm. Det blir för långt. Ljuset från våra ljus kanske inte når så långt bort men våra tankar gör det. De når till universums gräns om den finns och om det behövs.

Hemma står vår pumpa och lyser. Många i min ålder ojjar sig över kommersialismen i Halloween. Allhelgonahelgen är det “riktiga firandet”. Själv tycker jag bara att det är roligt med något nytt. Godis och skoj. Döden och sorgen. Lite som sötsur sås blir det av alltsammans. Åtminstone jag anammar båda de där känslorna. Vill inte välja.

Det finns tårta. Man får ta sig en bit med lite kaffe. Leva.