Tårta

ICA bjuder ju på tårta i alla butiker idag. Ja och jag älskar tårta. MYCKET!!! Så…

  • Först äta tårta i Los
  • …sen i Färila
  • …sen i Järvsö
  • …sen i Delsbo
  • …sen i Bergsjö
  • …sen i Hudiksvall (två stopp)
  • …sen i Söderhamn
  • …sen i Bollnäs
  • …sen i Alfta
  • …sen i Edsbyn
  • Sen hem igen. Mätt och nöjd.

Va!? Eller hur!? Vilken dag! Gratis är gott!

1530

1530 dagar kvar.  Alltså blir det fest nästa månad.

Jag får en skål godis. Det hjälper mot tröttheten i exakt en timme. Sen är den där igen. Ja och värre. Men det får man ta. Jag har varit med förut.

Människor bedöms utifrån sina drömmar. Har de inga ja då är det synd om människan. Japp, så ser jag det. Pengar och annat spelar ingen roll. Har du drömmar kan du ta dig vart som helst.

Det finns väl jobb här för ungefär trettio personer. Men de där trettio gör väl annat. Antagligen. Här är de inte. Men jag låtsasjobbar på så gott jag kan. Men trettio manår gjorda av en det går såklart inte. I alla fall inte i min ålder. Det får man ta. Men jä’vlar vilka grejer det skulle gått att göra…

Alla tidningar (nästan) har betalvägg idag. Men borde åtminstone inte de som har presstöd ha en öppen del. Tycker det vore rimligt. Men jag fattar iof inte över huvudtaget hur man tänker. Vi gamla kanske kan fårs att gi in genom de där betalväggarna men hur har man tänkt sig med nästa generation? Har man bara gett upp? “Vi kör så länge det gå…” liksom. Kortsynt. Bort med presstödet. Det hamnar bara i fickor som inte har gjort sig förtjänta av de där pengarna numera.

Men trött nu alltså. Trötthet och förvåning över att det redan är fredag är känslan för dagen liksom. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Hur det nu än blir så skall det vilas ikväll. Trotts att jag velat att veckan var tretton plus en dag längre än den är.

Nu skall jag göra det som skall göras klart. För att jag vill och för att jag måste. Trevlig helg på er!

ps På Times square är det lugnt ds

Allt är på låtsas

Jag fryser. Ingen är väl förvånad över det. Allra minst jag. Ja det är inget fel på inomhustemperaturen. Den ligger där den skall.  Men jag är en fryslort och fryser alltså lik förbannat. Liksom bara för att. Men varmare väder är visst på ingång. Ukraina hade +28 grader idag, tydligen, den luften är på väg hitåt. Tackar. Kan man säga annat?

Annars tuffar livet på. Möjligen bara lite för trött just nu. Kunde liksom inte avsluta min gärning i tid igår och gå och lägga mig. Men sådant händer. Japp, tydligen också i min ålder. Betalar alltså priset idag.

Godissugen! Hmmmm…. Men inget att göra åt. Man får härda sig och suga på ramarna. Finns det inget godis så finns det inget godis. En av livets lärdomar.

Verkar som om jag kan få upp musiken på Spotify och Itunes etc. igen. Känns bra om det nu fungerar. Lite legacy över det där. Ja och **bara** det. Hellre låtarna kvar där än en ståtlig gravsten liksom. Ja och koden på Github då såklart. Bloggen är väl en del av det där också. Att överleva med sin gärning fast man är borta själv. Ja, fast man jobbar för “NU” i varje sekund. Men är man död bryr man sig kanske inte. Eller “kanske” är väl ett svagt ord i sammanhanget. Fast man hoppas ju på att få vara kvar ett tag till…

Ja alltid något alltså.

Men “the work”, nja man kan ju nu inte kalla det det egentligen, men ändå, fortsätter. Allt är på låtsas.

 

“ja jävlar, det hände”

Minusgrader ute och usch. Det är inte mycket sommar kvar. Hatar. Varför jag inte gör som Sädesärlan och drar iväg vet jag inte. Kan en så liten fågel ta sig till Afrika så borde väl jag kunna ta mig till södra Europa. Hålla mig undan. Tills vitsipporna lyser i backarna. Komma tillbaka då. Det vore enklare. Säker är jag på det.

Men här sitter jag alltså. Det vackra folket kontrollerar världen. Ja och vi andra låter dem. Hjälper dem. När vi ber om hjälp eller behöver den få finns de inte för oss. Det vackra folket har nog med sig själva. Men man skall såklart inte glömma att det där är det vackra folkets enda uppgift. Att tänka på sig själv. Det enda jag är avundsjuk på dem för är hur enkelt de tar det som de anser är deras.

Jag sätter på kaffe. Morgonkaffe. Dumt bara det. Men jag har aldrig krävt att bli ansedd som ett geni. Jag är glad om jag får finnas. Det finns inte ens ett krav att det “finnandet” skall vara i andras ögon. Det räcker om jag själv känner och tror så. Det borde hur som helst inte vara för mycket begärt att få finnas. I alla fall om man sitter själv som jag gör och åtminstone fysiskt sällan stör någon.

Jag har en livestream från Times Square uppe fortfarande. På något underligt sätt så lugnar den. Människorna, staden och pulsen på enda sidan. Skogen på ena sidan.  Ja även om den representeras av en livestream i det ena fallet.  Man behöver båda och just nu saknar jag människorna. Skulle behöva en stor dos storstad rakt in i kroppen. Prag eller Warszawa skulle sitta bra. Skjuta in den där efter att ha hittat en bra ven och sen leva den tills man vill spy upp alla intryck. Skogen och berget brukar kännas bra och okej och självklart  hemma efter några dagar. Det råder liksom aldrig någon tvekan om var basen ligger ens i de sämsta stunderna.

Men höst. Jag gillar egentligen den. När det lugnar ner sig finns det tid att göra saker. Men det är det där med dåligt med pengar och eldningssäsong som är så jobbigt. Det är ett halvår som är en strid med kniven på strupen.  Varenda liten sak som händer kan stjälpa en. Men man har det såklart som man förtjänar. Vartenda fängelse är fullt av oskyldiga. Detsamma gäller konkursade företagare. Du hitta inte många skyldiga.  Omständigheter och “andra” är ofta de som hängs ut.  Själv är jag  definitivt skyldig till det liv jag lever. Dåligt som bra. Också beslut, om de harmlösa som får oväntade konsekvenser, får man stå för. Ibland är ens handlingar och beslut helt enkelt livsavgörande även om de till synes är triviala när de sker. Ja och då får man ta dem därifrån. Köra på ändå. Det tjänar liksom ingenting till att sitta och grina.

Lantmäteriet skippar kartorna nästa år. Tjugo år senare verkar alltså papper bli ocoolare och ocoolare som något att ha information skrivet på. Det papperslösa kontore som skulle tjoffa in med en smäll smyger sig på istället. Snart står vi där och inser “ja jävlar, det hände”.

Ett TV team står på Times square och filmar ett inslag just nu. Lokal tid 02:46, temperatur 22 grader. De tycker att folket i London är lite underlägsna. Småstadsbor. Ja och i London tycker du ju såklart att de är coola. Mycket coolare än småstadsmänniskorna i Stockholm. Men Stockholmare är ju jävligt mycket coolare än de där bönderna som befolkar Gävle. Ja om du frågar dem alltså. Ja och Gävleborna sätter inte Ljusdal högt på coola, tuffa himlen. Ja och man kan såklart vara helt säker på att det inte finns en enda Ljusdalsbo som tycker att Los är ett coolt ställe. Ja och här på en kulle sitter alltså jag. Också här finns det coola och ocoola. Ja och sen dragspelaren gick bort finns det inte många coola kvar på den här kullen. I New York vet förresten inte en jävel att Los existerar. Än mindre att jag gör det.

Men vem som helst inser ju det absurda och barnsliga i allt det där. Det är så fånigt. Ändå genomsyrar det där samhället. Synen på människor. Var pengar satsas osv. Kan man annat än att sucka åt sådant?

Reportern på Times Square har förresten röd kappa. De två medhjäparna svarta jackor. De väntar på något. På vad blir morgonens drama. Har jag ett liv eller har jag ett liv?

Annars kodas de på. Sten på sten dag igår. Men jag staplar (stapplar bitvis också) på. En sten läggs på en annan på det som skall byggas. Hoppas på mer eufori idag. Men hittar grejer som jag måste göra om när jag skall fixa det som egentligen skall göras. Det är alltså lite som ett offentligt byggprojekt. Det går mer tid än beräknat. Kostar mer. Nåja, kostar…. Möjligen kostar på. Fast alltsammans håller mig i alla fall sysselsatt.  Kunde kanske ha blivit en terrorist eller aktiemäklare om det inte varit så. Hemska tanke.

Hälsningar från vischan.

ps 03:13 så stack TV teamet ds

Nåja

Såja, det får räcka, en dag är slut. Igen. Men jag nöjd. Ganska. Förr skulle jag inte gått och lagt mig nu. Kört på. Eftersom det flyter. Ibland kunde det gå två dygn. Ja och lite till.  Inget ovanligt såklart i mitt skrå. Deadline och flyt och nattjobb. Det fungerade så. Och även om jag aldrig älskat tiden mellan 03 och 06, hundvakten,  så har resten varit eufori i mångt och mycket. Men nu vid sextio tröttare. Skulle kanske orka det där nu också. Men vet att det kör slut på en gammal gubbe. Det tar längre tid att komma igen numera. Som efter de mycket sällsynta berusningarna. Så man kan lika gärna ta det lite lugnare. Köra på i maklig takt. Sega på.

Utanför fönstret regnar det. Kallregn. Termometern är nere på sex. Sjunkande. På onsdag pratar man om snöblandat i Härjedalen. Brukar betyda här också. Det är höjden tror jag. Höjden som binder fast oss med Härjedalsvädret. Ja den och en passage ut mot  Norge och Atlanten. En krigsgubbe, grönman med guldaxlar,  sa en gång att den där passagen var strategiskt intressant för kryssningsmissiler mot öst. Men inte fan vet jag om det var sant. De där gubbarna har så mycket konstigheter för sig. Ett år på Chefen för kustflottan i storm och fint väder lärde mig det. Inte många med hjärncellerna i behåll där. Skrämmer. Ja hur som helst, väder kommer det in den där vägen.  Atlantvindar och Atlantfukt.

Men sängen alltså. Bok om träd och deras liv ligger där och väntar. Lite tyskflummig sådär. Men det passar ju mig. Sen köper jag kanske inte alla ord som skogvaktaren skriver. Men öppnar sinnet, läser, och ser vad som händer.

Godnatt!

Om “flow” igen.

Alla som har ett kreativt jobb känner till den där kreativa processen. Den som utmynnar i “flow” eller att befinna sig i “zonen” som en kompis benämner det. Jag har varit där en vecka nu. Det är underbart. Det är förtärande, förgörande – som att bränna sitt ljus i båda ändarna – upphöjande, sänkande, exploderande, imploderande och allt annat man kan tänka sig samtidigt. Det händer helt enkelt saker under de här perioderna. Mycket saker. Det blir också som bäst det som skapas under en sådan period.

Jag har ingen aning om det vetenskapliga stödet för existensen av det här “flowet”. Ledare och chefer får i alla fall aldrig lära sig om det på chefskurserna. Jo en chef har jag faktiskt haft som förstod. Stockholm, Täby, 80-tal. Men där fanns den totala tilliten. Bara det blev gjort så…

Som allt annat så har “flow” en motsats. Långa perioder där man bara lägger sten på sten. Perioder när man hellre skulle göra annat egentligen. Perioder som sållar bort de svagsinta. De som inte litar på att det kommer en ny period av full fart igen någonstans där framme.

En psykiatriker ser såklart direkt likheten med den manodepressivs svängningar. Ja och nog finns det många likheter. Men här handlar det mer om en kontrollerad uppenivå/nerenivå. Men gränserna är såklart hårfina. Själv tror jag att det helt enkelt handlar om att man hamnar i det här tillståndet när alla kunskap och insikten om vad som skall göras helt plötsligt befinner sig på rätt plats. Det behövs inte funderas så mycket. Man behöver bara göra. Köra på. Levererar.

I det där lägga sten på sten tillståndet finns ju också den där informationsinhämtningen. Den pågår iof ständigt men för projekt fungerar i alla fall jag så att jag bara matar på och matar på sen får hjärnan ordna till allt det där så bra det går. När den gjort det då är jag i “flowet”. Japp, det där fungerade inför tentor och annat också. Det var bara att hoppas att tentadatum och genombrott sammanföll.

Men jag vet att det är förgörande det här också. Speciellt om tiden mellan “flow” och “ickeflow” drar ut på tiden. Det är då man kan fuska med sprit och droger. Tvinga sig över, ja eller vänta som alternativ då. Inte alltid lätt om en värld kräver av dig att leverera. Oavsett så bränner man sitt ljus i båda ändarna. Det är förgörande. Det går inte att komma ifrån. Men att få ynnesten att tappa av universums ström av samlad gemensam kunskap måste väl vara det. Vår samlade kunskap tillgänglig under en period att fritt använda till att skapa annat med är såklart egentligen för stor att handskas med för en som bara är en dödlig.

MEN…

försök berätta om det här för någon som aldrig varit där. Det fungerar inte. Det finns inte en chans att få en sådan människa att förstå. Jag måste dra en liknelse för att klargöra.

Min farsa visade mig en gång hur man går med slagruta när han skulle gräva en brunn. Tälj en videkvist till en klyka, ta den med korsade hände och gå fram och tillbaks över marken. Ja och se, helt plötsligt så böjer den sig ur ens hände med en kraft man inte fattar. Jag skall låta det vara osagt om det finns vatten just där eller vad som händer. Men har man känt det där så vet man vad det handlar om. K förnimmer det där också. Men hennes bror kan vandra fram och tillbaks hur mycket som helst utan att något händer. Det är såklart lönlöst att försöka förklara. Han kommer aldrig att tro på vad man säger. Ja alltså det som en ickeblind skulle råka ut för i en värld av blinda. Så är det med “flow” också. Kreativitet går inte förklara.

Så därför tillbaks till min värld av kod i flow.

I boken jag läser  (som är självutgiven) är tackordet till “Inte en jävel”. Skall man tacka en gång så kunde man ta efter det. K och jag. Inte fan finns det någon annan att tacka. “Inte en jävel”.

En dag till, snälla

För mig har fredagen alltid den där känslan “åhhhhh om veckan ändå hade en dag till”, ja eller två om man nu ändå håller på att önska. Det finns saker att göra. Det finns saker som måste bli gjorda. Det finns ingen annan som gör dom. Ja och det är en ynnest att tänka så. Självklart är det det. Jag är bortskämd eftersom jag tänkt sådär större delen av mitt liv. Jag vet det.

Men fredagar är också sömnskuld. Jag lägger mig för sent. Tar sällan sovmorgon. Det blir för få sömntimmar. På helgerna skall det där hämtas igen. I grön IKEA soffa och i säng. Visst det går att köra några veckor utan den där återhämtningen. Men det slår tillbaks till slut. Den där skulden skall betalas. Som alla skulder. För hälsan finns ingen skuldsanering. Bara sammanbrottet. Där har jag aldrig varit. Bara nära, så nära det nu går. Slak lina över helvetet.

Jag sätter på den där livefeeden från Times Square. Den gör mig inte mindre ensam på ett låtsaskontor ute i skogen. Man kan aldrig känna sig mer ensam än i en stor stad med massor av människor. Men det känns gott att ha den rullande. Det finns något annat att fästa blicken på. Det händer saker. Japp också nu en kvart över två på natten. Andra tycker säkert det där är fånigt. Ni som möter människor under dagarna kan ju inte förstå. Men man skall tänka på att jag sällan ser en enda person om dagarna. Jag höll nästan på att skriva “levande person”. För defakto lever de ju de där personerna på skärmen. Men “på skärmen”, jag bakom den och långt borta, är nyckelfraser är. Fast det känns ju som om det är mitt kontorsfönster.

En dag skall jag åka dit. Ta K med mig. New York för mig är bara några timmars väntan på Kennedy. Ja och film och TV. Borde vara mer. Då skall jag vinka till alla andra konstiga typer i andra delar av världen som har den här feeden igång. Moona kanske. Så de sätter kaffet i vrångstrupen. Men stå en stund  just där vid den där delen av Times Square som nu nästan blivit mitt.

Fast det är långt dit. Hur skulle man kunna åka över Atlanten nu? Men det är ingen brådska såklart. Drömmar fungerar när de “bara” är drömmar också. Farsan skulle till Island. Kom aldrig dit. Men man är redan död när man har slut på drömmar. Så man får hålla dem vid liv och föda nya.

Men jag kan inte svamla bort en bra fredag såhär. Den kan användas bättre. Mycket bättre. Så varför inte använda den så då?

Mannen med säcken

Klockan är väl halv sju sisådär. En ung svart man med en säck över axeln går långsamt fram och sätter sig på den svarta avsatsen på Times Square. Trött, det syns tydligt, som om han gjort en lång resa hit. Han sitter där och ser bortkommen ut. Han hör egentligen inte hemma här. Han har ingen väska med sig. Jag tror han har sina kläder i säcken. De är inte många. Sina finaste kläder har han på sig.

Han tar upp en tidning ur säcken. Läser. Men har svårt att koncentrera sig på innehållet. Otålig. Orolig. Utlämnad. Viggar en cigarett av en medelålders herre. Ser sig omkring. Jag tror han kom hit med morgonbussen från en annan landsända. Alabama om jag nu får gissa. En lång resa. Som kostade honom hans sista pengar.  Han skall möta någon här som inte dyker upp som utlovat. Han tappar två tidningsdelar på marken. Låter dem ligga.

Två timmar senare sitter han fortfarande där. Viggar en cigarett av en ung tjej. Vankar otåligt fram och tillbaks när han suttit en stund. Sätter sig sen igen. En äldre svart man går fram till honom och frågar något. Men det är inte honom han väntar på. De har inget gemensamt annat än hudfärg. Den andre mannen går vidare med snabba steg.

Ingen kommer honom till mötes. Åtta minuter i nio ger han upp och går därifrån med säcken över axeln. Vart vet han bara själv. Kvar är hans tidning och en stor besvikelse som liksom svävar i luften där han satt. En städare rensar snart bort tidningen och lämnar bara kvar besvikelsen som sakta diffunderar bort i New York luften.