Slutet

De två fjolårskalvarna håller sig till kullen. Vi ser dem varje dag. Till synes orädda. Har man inte haft ont av människor ännu så behöver man ju såklart inte darra. Inte ännu. Snart fattar de vilka avskyvärda rovdjur vi är. Men skogarna är stora här, det finns hopp för två vilsna fjolingar ännu. Borde inhandla en påse äpplen åt dem. Eller två.

Gör Gävle på tisdagen. Underbart vackert väder. Jag får sushi. Tolv bitar. Fantastiskt. Men staden omfamnar mig inte som den brukar. Det är rörigt och högljutt. Jag längtar bort. Hör inte dit. Inte ens lite. Blir liten och ensam och utanför. Det känns så fast jag vandrar lite efter minnenas alle’ där jag har trivts mycket bra under några år.

Men mest sjukhus såklart. Alla är så vänliga. Det är verkligen ett varmt välkomnande från alla håll. Ja och jag är tydligen redo för operationen. Hjärtat låter “mem-fis” (skall låta så i stetoskopet) och lungorna varken piper eller sörplar. Proverna är bra. EKG kurvan som den skall. Två timmar avsatta för op. Jag får skjuts dit med taxi den här gången också. Tjugo mil. Sicken lyx. Man blir bortskämd. Men ser fram emot det här. Vägen mot en kanske skapligt fungerande axel. Wow liksom.

Träffar M från JB i stora hallen. Hon är där med sina barn. Men vi som jobbade där på JB kom varandra verkligt nära. Blev kompisar för livet. Det var speciellt. Så det känns som vi fortfarande känner varandra. Eller som M uttryckte det. “man tillbringade hela dagarna med sina vänner då. Nu försöker man få tid till det under ledig tid men hinner oftast inte umgås.” Ja och jag kan bara hålla med.

Trött när jag åker tillbaks mot Hälsingland. Somnar på tåget. Sover gott en stund. Vaknar till liv bortåt Bollnäs. Upplever det vackra landskapet fram mot Järvsö. Men allt det där tar abrupt slut när man åker in på stationen i Järvsö. Det är så fult. Så mycket NORRLAND att man kan kräkas. Varför måste det vara så fult. Ja jag tror faktiskt det börjar där i Järvsö. Alla de där fulstationerna som man åker förbi om man åker norrut. Var och en av dem får en att längta långt långt bort från de där hållplatserna som bara andas nedgång och förfall. Tycker det är konstigt att inte Järvsö gjort något åt sin station. Dom som brukar vara rätt mycket i farten annars. Brukar fatta. Men kanske är just det här stället som är Järvsös baksida. Alla platser måste ha en baksida för jämviktens skull.

Men lägga mig tänker jag göra nu. Det har varit för lite sömn i någon dag nu. Man tummar på gammelgubbeorken som i sig rean är uttunnad.. Men känner fortfarande en sådan oerhörd glädje över att kunna knappa åtminstone skapligt igen att det är svårt att hålla igen. Det finns att glädjas åt alltså. Värmens återkomst inte minst. Man får tacka och tacka och tacka. För att den snurrar på den här jorden fast vi plågar den så. En del håller kanske på att lära sig läxan nu men är de tillräckligt många?

Ibland

Ibland när det är lunch, man är sådär riktigt hungrig, går upp, lassar på, bär ner, äter, gluffsar i sig, och innan man har kommit i närheten av en lugnande mättnadskänsla så är maten slut. Men man står på sig. Nöjer sig. Sätter på kaffe. Såklart gör man det eftersom världen inte väntar på en endaste en och det finns saker att göra idag med.

Det är kall i Los idag. Vindarna doftar ishav, isbjörn och ryska ubåtar. Japp, man vet var de kommer ifrån. De två älgkalvarna som vi känner från förra året när de rörde sig häromkring med sin mor kommer på besök här på morgonen. K och jag står en lång stund och tittar på dem från fönstret. Vilsna stackar. Bortkörda från sin mor som de är. Det är brutalt avslut på den moderliga omvårdnaden där. Men rönnarna och slyn här ute låter sig väl smaka. Nordanvindarna verkar inte störa heller. Japp, fredade här så länge de låter bli eken, plommonträdet och lite annat. Dealen. Tyvärr går skogens konung inte alltid att helt lita på. Men jag har berättat att jag känner en jägare…

Det är inte så dumt att leva. Nope. Icke. Imorgon till Gävle. Blir en lååååång dag. Mycket väntan. Men jag brukar roa mig med att iaktta människorna. Ett nöje jag aldrig tröttnar på. Kanske har jag några historier med mig hem hit till bloggen som de berättar för mig och Gävleborna nu är på det humöret under morgondagen.

Men nu så. Jag har inte tid att skriva mer. Det finns kod som är oskriven fortfarande. Helt otroligt med tanke på hur många som sitter hela dagarna och knappar in sådan.

Dom borde få öl

Lördag. Jag sover mest. Eller i alla fall mycket. Det finns sovtid att hämta igen. Vilotid. Som varje lördag. Fast det inte går säger vissa som forskat på saken. Men det har fungerat ett helt liv för mig. Kanske är vi olika, kanske har forskarna fel, kanske lurar jag mig bara själv. Men en lögn som fungerar är en bra lögn. Så det får var som det vill med det där. Jag är redo för en ny vecka.

Resten av dan är ute. Uteliv i lätta kläder. Underbart. Lämpligt också eftersom jag mest kommenderar vad som skall göras och så gör fru och ung son det praktiska. Vilsamt liksom. Som att gräva för fiber. Enarmingar behöver bara se på. Hur praktiskt är inte det. Jag borde kyssa min ortopeds fötter.

Tar bort innanfönster på låtsaskontoret också. Flyttar ut mina tanter, pelargonerna alltså. Just där trivs dom bäst. Det vet jag ju. Så det är alltid skönt att få göra det där. Aldrig dricker pelargoner som nu. Så fina som dom brukar bli så borde dom få öl istället för näringsberikat vatten egentligen. Åtminstone ofta, men jag vet inte hur dom ställer sig till det. Skall fråga.

Livet rör sig onekligen framåt ändå. Men man får fler chanser att undra över hur de tär att vara olevandes i min ålder. Men allt det där är väl bara träning för det där slutliga läkarbesöket när läkaren säger åt en att “gå hem och se till så att dina affärer är i ordning”. Men onekligen känns det inte så fruktansvärt längre med det där som det gjorde förr. Gå liksom att acceptera. Visserligen älskar jag livet och skulle verkligen behöva tjugo produktiva år till men hur ofta får man det precis som man vill. I de där frågorna får man åka med.

Veckan har varit skrämmande produktiv. Hade jag inte låtsasjobbat så skulle man stundtals kunnat tro att jag jobbat på riktigt. Ja nu är jag ju dessutom en sjukskriven person, visserligen utan sjukpenning, men ändå.

Men de där veckorna när det bara flyter älskar jag. Normalt hade jag nog bara kört på över helgen. Men har lugnat mig lite där. Gör lite annat på helgerna. Umgås. Tror alla mår bra av det. Familjen och inte minst jag själv.

Hoppas på samma känsla den kommande veckan också men först preop i Gävle på tisdag. Tar en hel dag, är rätt segt, men en bra grej. Lugnar. Man vet att hjärta och annat är i ordning innan knivarna kommer fram. Men resten av veckan blir förhoppningsvis i kodandets tecken. Borde väl egentligen förbereda bokslut också… hmm… men så roligt känns väl inte det kanske. Speciellt inte i dessa låtsasarbetande tider. Borde kunna vänta till nästa vecka, åtminstone. Svårt är det inte. Lite kasching för min revisor. mest.

Fast nu så. Mat, soffa, film, sova. Man förtar sig icke som synes.

Kompostens andetag

Kompostbehållarna förvånar faktiskt och har gjort det ända sedan de fick sina temperatursensorer. Alla andra sensorer här följer utetemperaturen eller Hulkens humör. Utetemperaturen som ser ut såhär för inatt

Komposten skiter i det och behåller en i det närmaste helt perfekt sinuskurva över dygnet istället. Antagligen innehåller just den kurvan något slags meddelande från mikroberna som bryter ner vårt hushållsavfall. Deras livsrytm kanske? Eller “HJÄLP”? Eller “Tjäna hur är läget?”. Man får helt enkelt lyssna vidare och fundera på saken.

Den andra komposten har en annan livsföring

Sinuskurvan är där nu också men svängningarna är mindre. Hmmmm… liksom. Fortfarande är också den okorrelerad med dygnstemperaturerna som synes.

Intressanta saker finns där man minst anar att de finns.

Dag för dag

Jag överöses – japp så känns det – av sjukhuspapper just nu. Är det inte det ena så är det annat. Men det är inget annat att göra än att rangordna och ta vart och ett i den ordning det kommer. Så nu först på tisdag preop. i Gävle. Kryper in i Åkes värld istället för att oroa mig.

Livet som en-arming går vidare således. En Amaryllis jag har haft stående här nere på kontoret blommar och tröstar. Det sker mest på slump det där blommandet. Det har inget med mina gröna fingrar att göra. Fast några av de gamla julinköpen blommar alltid någon gång på året. Jag bär upp dem till lägenheten opch spiselkransen när de blommar. Som en liten uppmuntran till den vackra efter att de stått och haft det tråkigt här nere hos mig i flera månader. Alla behöver beundras och suckas över i hänförelse åtminstone en stund i sitt liv och lagt på det då och då om de har tur.

Det som förr var studio har nu blivit kindergarten för plantor. Passar ju bra eftersom det en gång också var riktigt dagis i de där lokalerna. Bara andra saker som växer och anpassas till livet. Växtkraft. Fantastiskt. Det är mycket växter som skall pratas med här nu, inte bara pelargoner. Ja och gurka och tomater är lite mer barnsligare än vad pelargonerna är som man ju kan prata som folk med. Men man får såklart respektera och anpassa sig.

Utan axellås kan jag faktiskt låtsasjobba lite. Under korta stunder är allt förvånansvärt ungefär som vanligt. Det liksom rullar på. Man tror man tar sig framåt. Men oftast gör det ont och man får retirera. Vila höger och de många fingarnas väg och istället plåga vänster pekfinger. Att vänstern flyttar högern mellan mus och tangentbord har blivit en del av mig sen många år. Man vänjer sig vid det mesta.

Fast min dag är egentligen över. Steg upp tidigt i morse till full fågelsång. Det märker man av efter ett halvdygn + några timmar. Rutinen säger läsa en stund och så blir det väl ikväll med. Kina går resan till. Pre kommunism, in i kommunism, och vidare in i ett helvete. Det fungerar inget vidare. En bra tanke kommunismen, men en som kräver mogna människor. Hur många sådana har man träffat i sitt liv? Open Source är väl det närmaste vi vi kommit den osjälviskhet som krävs. Förr hyllade vetenskapsmännen de där principerna också, sanningen först, målet är viktigare än den egna personen, men nu är de förlorade till pengarna. Allihop. Så tyvärr. Sorgligt nog finns det inga andra alternativ som är så förbannat bra heller. Att bejaka girigheten som det kapitalistiska systemet gör är väl ändå att sänka människan till botten av de levande varelserna. Fast folk går ju framåt åtminstone. Men världen går åt helvete i rovdriften.

Fast skit samma just nu. Jag ger mig för idag. Jag har gjort mitt. Fast finns det någon enda som tror att det är så?

Den rullar

Klockan rullar iväg och det är strax dags att ge sig. Låtsajobb har också gå-hem-tider. Fast kanske inte heller. Allt det här är bara en evig färd ut i oändligheten. En resa man följer med på, bara kan påverka då och då och då i det lilla, lilla, pyttelilla. Universum har inget slut. I vilken riktning du än far så kommer du ändå aldrig fram. Eller gör man det?

Fast resor. Flykt. Man kan aldrig fly från sig själv. Det är därför jag aldrig far härifrån. Bara för att den insikten finns där. Men längtan såklart, självbedrägeriet, längtan till havet, till det andra. Allt det där lämnar en ändå inte. Det finns en vilja inom en att sitta under ett apelsinträd man nyss plockat en solmogen apelsin från och glupskt äta upp den. Fast kanske smakar den ändå bäst som den är i den där drömmen.

Såg en kvinna vinna 100K i månaden i tio år idag. K och jag frågade oss vad vi skulle gjort om det hänt oss. Jo en fungerande bil såklart. Inge vräkigt. Något normalt. Sen finns det väl en del att renovera på huset. Normalrenovering. Ja och resor. Normalresor. Men det mesta skulle man inte vilja förändra. Antagligen skulle de där stålarna, om de kom, förstöra mer än de gav. Eller inte. Vad vet man. Men nog räcker det man har ganska långt också ändå. Mer än nog egentligen. Koltrastsång. Hav. Ett sommarregn. En Jordgubbe. Fingrejerna kostar inte så mycket när man funderar över det.

Kanske är det just det som är mitt problem. Förnöjsamheten. Vardagsgillandet. Man borde varit girigare.

Kvinnan i tidningen har fått sitt kall från han/hon/det/gud. Han/hon/det/gud talar till henne. Vad säger psykiatrikern om det. Det finns väl medicin att få för dem som hör röster. Fick vi en bättre värld om fler tog en daglig tablett när rösterna kallar? Eller en sämre? Vad är sjukt och friskt liksom.

Själv tror jag på den annorlunda. Flocken bryr jag mig inte om . De sanna varelserna finns aldrig i samlingarna. Fast galningar finns det i alla läger också såklart. Genier med. Sen alla som tror de är det ena men är det andra. Sätter man dem i en varsin vågskål så väger de nog jämt ungefär. Fast de flesta av oss skiter såklart i intelligenstesterna. Varför skulle vi bry oss. Vi är ändå alltid medelmåttor. I alla fall tills någon höjer oss till att vara annat. Av egen kraft tar man sig ingenstans.

Men bok och sova nu. Att lägga ett huvud mot en kudde utan oro är värt en hel del det också. Man måste bädda för det också. Inte trixa för mycket. Som man bäddar får man ligga…

liksom.