Stämningen

Magnus Lindberg såklart, säger det så bra


Ingen såg dig när du kom
ingen bryr sig när du går.
Har du alltid varit sån
en som ingen kan förstå
ingen bryr sig vad du tänker
dina ögon fylls av skuld
för det fanns en som ville skänka
dig ett hjärta av guld.

det där vi känner. Musik som tar oss med, sätter stämningen. När sekunderna försvinner heter låten. Alltid med i någon spellista här. Sann – inte falsk – musik. Det finns en skillnad.

Fredag här i Mellansverige. Semmelsug mullrar där inne men ingen semla finnes inom armlängds avstånd. Det får gå ändå. Solen går nog upp imorgon också även utan. Värsta karaktären kan man tänka. Eller inte. Allt fungerar om man inte tänker.

En hel dag på låtsaskontoret. Trötter nu. Första hela dan på ett tag. På “kurs med Kurt”. Passar på att läsa in lite av det där man inte hinner med annars. Känns synnerligen bra. Också som vänsterknappare.

På måndag provtagning. På torsdag återbesök i Hudiksvall med röntgen. Vad som händer sen vet jag inte, men förhoppningsvis kan två överläkare komma överens om ett datum ganska snart för ny operation i Gävle. Protes in igen. “Höga herrarna” som en sköterska kallade dem. Det är mycket “över” och “under” inom sjukvården. Uteslutande språk också. Jag kan bara hoppas att “innan sommaren” verkligen blir innan sommaren. Behöver komma igång igen med riktigt liv.

Men sikte inställt på grön IKEA soffa. Vilja uppbådas för att hålla sig vaken, men av erfarenhet vet jag att just det inte alltid håller. Men det blir som det blir. Allt är som det är.

Sista pelletsleveransen idag. Hoppas man. Blir maj svinkallt kan man få ändra sig. Men nog är det ett vårtecken som heter duga det med tycker jag. Värt att fira nästan. Med ett russin kanske.

Men nu då. Ge sig. Inte ge upp.

Försöker

Jodå. Man sitter här. Försöker. Piggare. Mycket piggare men långt, LÅNGT, ifrån normalläge. Ja och just nu är det inte “gammeln” som det handlar om. Inte denna gång. Nästa gång.

Vänsterhandsknappar. Långsamt går det. Värdelöst rent utav. Svårt att göra något nyttigt. Svårt att känna sig nyttig, vara behövd, vara producerande. Om man nu någonsin har det som låtsasarbetande. Antagligen inte. Men man trodde det. Inbillade sig. Ville vara det.

Men glad ändå. Att ha rest sig från soffan är ändå ett lyft. Att åtminstone få sitta på låtsaskontoret. Här nere. Lillkatten och jag. Droppandet från taket där utanför. Våren. Hulk-sövaren.

Ljusdals kommun behöver spara 75 mille. Men ingen vill bli “bortbesparad”. “Jävla kostymnissar skriker ena sidan”, “Förbannade bakåtsträvare och stoppklossar ropar den andra”. Fartyget, ja det tuffar på mot grund. “Full fart framåt kamrater!”, “Hej vad det går!”

Jag saknar visionerna för egen del. Var tog de vägen egentligen? Finns det någon som vågar komma med annat än undergångsprofetior?

Men alla inblandade i det här försöker säkert göra “bra” de också.

Hoppas man.

Det finns så få rent onda eller rent goda. Grått är vanligare.

Men vad vet jag. En gubbe. Ingenting såklart. Har aldrig gjort. Har inte ens Facebook. Vad det nu har med någonting alls att göra.

“I rest my case”

Mina högerarmsövningar.

  • Knyt handen så ofta som möjligt.
  • Pumpa armbågen ofta.

Ett träningsprogram i min smak.

Liksom.

Fast ny. Musik. För vem kan leva utan?


Grattis!

Sol.

Droppandet.

Jag inne.

Axellåst och försiktig.

Tisdag.

Nära.

Till något.

Oklart vad.

Brorsan fyller sjuttio idag. Tamefan. Farsan blev inte äldre än så. Kändes ganska gammal ändå. Ganska. Viktigt. Han hade många goda år kvar som han inte fick. Men brorsan? Redan! Grå och gubbe på riktigt. Blir säkert hundra.

När han fyllde femtio tyckte jag han blivit gammal, brorsan. Jag var ju “bara” fyrtiotre. Men de gick så jävla fort de där åren. Tjoff så var man där själv. Hann man ens blinka? Sen dess har ju inte tiden saktat ner precis. Man förstår såklart att rätt vad det är så är man själv där brorsan är idag också. Om man överlever. Lever. Ja och det vill man ju. Om man är frisk. Det finns så mycket kvar som man brinner för.

Så man får väl höja kaffekoppen mot Kvarnbergstorp och salutera sin bror. Vi har aldrig stått varandra speciellt nära. Det är synd såklart. Men inget att gnälla över heller. Tjugo år i terapi hade säkert löst upp den knuten om man velat. Det mesta är bara som det är. Tiden rör sig framåt och man lever sitt liv i den så gott det går. Det räcker. Det vet jag. Tamefan!

Grattis på dig brorsan.

Väntan

Snödämp. En redig en. Nattens väder. Men mig berör den inte mycket. N & K och snäll traktorförare tar hand om det som faller ner. Lägger upp i högar som snart skall smälta bort och sen porlande och forsande starta sin resa ut mot världshaven och kanske en stormig natt bli till sjumetersvågor som slår in mot en främmande stränder. Varje molekyl del i samma kretslopp som vi alla är en del av.

Torpederna som närmar sig stabsfatyget Visborg. Tre stycken. Jag minns dem igår. En passerar tio meter akteröver, missar målet, men två slår in i fartygssidan med ett “donk”. Oladdade såklart. Svensk fredstid och kallt krig handlar det ändå om och det är stor övning utanför Göteborg. Hade de varit laddade fanns jag inte nu. Men det är såklart inte ett minne värt att dela med någon annan. Ingenting. Japp ingenting är det. Man har kommit in i den ålder när alla ens upplevelser bara är luft och ingenting för den som man i en svag stund tror är en intresserad lyssnare. Så man tystnar mer och mer för varje år. Sväljer sina upplevelser. Packar undan idéerna. Blir en avskärmad ö bland andra öar. Överlåter nutiden till Facebooksnuttarna.

Människorna… Jag blir avundsjuk när helgen, ja troligtvis hela veckan, är räddad när någon tar en medalj i skidskytte. Jag vill också känna sådär. Glädjen när rätt låt vinner i Melodifestivalen. Euforin när favoritlaget i fotboll vinner kuppen. Stoltheten i att få ta en selfie med Bill Gates. Men det räcker liksom inte för mig. Lite såklart. Jag kan också glädjas över en skidskyttemedalj. Men det räcker liksom inte med att bara vara åskådare för mig. Har aldrig gjort. Bara arenor där jag är en aktiv deltagare kan ge mig full tillfredsställelse. Jag önskar att det inte var så. Att det räckte ändå. Fyllde en.

En motståndssats från Kina. Postnord vill ha 220 spänn plus moms för att förtulla. Tullen vill ha fjorton spänn på det. Motstånden kostar femtio spänn. Sjukt. Signalen till Makers i Sverige. Lägg ner! Ändå är det här ingenjören börjar sin resa. Ja i Sverige, gjorde…

Fast nu längtar jag efter koltrastsång. Det vackraste som finns. Men jag nöjer mig såklart med talgoxar, domherrar och alla andra vänners vårglädje så länge. Men där borta finns mjukt grönt gräs under bara fötter, ljumma vindar, enkelhet, grilldoft och dag som aldrig riktigt blir till natt. Det värsta med vintern är över. En pelletsbeställning till så är vi hemma det här året. Sen välförtjänt vila för Hulken. De flesta fröna är nere i pottar och lådor. Också det ombesörjde K & N. Sommarglädje på både tallrikar och i ögon och insugna i girigt sniffande näsborrar. Färgexplosioner. Smaksensationer. Sommarfyrverkeri utan knall. Härliga tider. Här fortare än man tror.

Allt är bra

En ny dag. För mig är de alla ganska lika. Numera. Trött nämligen, evigt trött, alltid lite illamående går jag här med en ständig bismak i munnen som gör att allt smakar plast. Kryddar jag lite extra som man såklart vill som konsekvens av det där då brinner den illröda tungan som eld. Man låter alltså bli det också. Men allt biverkningar av penicillinkuren. Antagligen. Troligen. Tre tabletter, tre ggr om dan. Sexveckorskuren tar slut på lördag. Man hoppas att den åstadkommit vad den skulle. Man hoppas slippa genomleva den igen någonsin i sitt liv. Fast hälften, minst, är kvar av det här såklart. Fler engångsskalpeller. Mer sjukhus. Mer av allt.

Men allt är bra här. Det finns verkligen inget att klaga på. Jodå, trött på axellås också. Såklart. Men det är överlevnadsbart. Dagarna går dessutom. Faktiskt. Fast ibland undrar man såklart. Vart, åt vilket håll, det riktiga livet tog vägen?

Ute är det efter-vasalopps-väder på riktigt. Kalla nätter, fin fina dagar. Ut längtar jag men vågar mig inte riktigt dit ut. Halkan skrämmer mig. Behöver mer grus och asfalt innan jag ger mig iväg på stärkande vårpromenader. Men det måste bli snart nu. Det här livet kan inte vara bra och nyttigt på något enda sätt.

På nätterna hinner man tänka och fundera och att läsa några sidor. Men bättre och bättre dag för dag där också. Halleluja nästan för det.

En liten uppblossande VSCP diskussion piggar upp lite i helgen och idag. Inget speciellt avancerat. CAN basics som man känner att man lämnat flera år sedan. Men ändå. Helt plötsligt finns man igen. Något lite åtminstone. Som stoppkloss. Säger “det går inte”. Hoppas arr unga gör i alla fall. Men säger såklart inte det. Något måste man ändå räkna ut själv. Annars är väl lärdomen av veckor av sjukskrivning på riktigt (nope inga bidrag) att den dag man dör och är helt borta från arenan så tar det inte ens två veckor innan man är helt bortglömd och förpassad ut i voiden. Fast jag kan leva med det. Behöver ingen stenbumling som bevis på att jag levat. Inte ens på natten när vargtimmen nafsar en i hälarna känns det där jobbigt.

Fast nu är det väl dags att vandra upp, greppa en bok, och vila en stund igen. K förser mig med en ständig ström av de där pappersbuntarna. Det är så det alltid varit. K köper eller lånar och jag läser. Det är väldigt få böcker jag väljer själv. Kanske skulle jag det såklart. Men det går inte klaga på det här upplägget heller. Det mesta är mer än utmärkt.

Fast kanske först lite musik. För att stilla musikabstinensen. Åtminstone lite. Ja så får det nog bli.


Fettisdagen

Jag sitter här i ett liv som bara handlar om att få tiden att gå, en försmak av ålderdomshem, timmar tickar på, dagar vandrar på, veckor klampar iväg och av allt det där blir det månader. De som känner mig vet att det här livet inte är jag. Inte ens i närheten av den jag är. Därför är den här väntan på att få köra igång igen den tortyr som träffar precis rätt, rakt, precis mitt i prick, på akilleshälen. Försöker döda ocool gubbe.

Men sova länge, inte göra något, är det inte det som är semester och att ha ledigt? Japp, så kan det såklart också vara. Så vad är jag för bortskämd surgubbe som klagar.

Liksom!

Semeldag idag. Men det får vara, frossandet, för min del. De går ju att inhandla andra dagar också hela vägen fram till påsk och därmed finnes ännu tid för frossande av godingarna.

Hoppas jag…

Men vänsterhandsskrivande. Det tröttar ut mer än det glädjer. Man gnetar på med bokstav för bokstav. Allt det där som dyker upp i huvudet under de sömnlösa nätterna orkar man helt enkelt inte skriva ner här under stipulerad vakentid. Tick, tick, tick, tick, inte ens en bokstav i sekunden blir det, trollar bort allt som fanns där i huvudet när det första anslaget gjordes. Diffunderar ut inspiration till värk i arm som är frisk och kry och inte alls behöver något av det där.

Men ute härlighetens sol. Inatt minus tio. Idag dropp från taket och talgoxar som piper ut vårlig kåthet. Man inspireras eftersom det ändå låter vackrare det där än brunstvrålen från killarna på krogen. Ändå kanske man kan tänka sig att någon någonstans uppskattar mänsklighetens köttsliga utrop som det vackraste om finns. Som sätter sig där och lyssnar och njuter. Ungefär som vi gör när koltrasten sjunger sin morgontrudelutt. “Vackert” ligger i betraktarens öga. Detsamma lär gälla alla sinnesintryck.

Mitt medicinalarm-för-att-inte-glömma-penecelin-intag ljuder här nere så jag skall väl röra mig upp för trapporna och matta in de där tre bumlingarna för andra gången i dag. Man kan såklart inte låta bli att tänka på Strängnäs och Reefat El-Saied. Ja och antibiotikaresistens. Blir en del av det där.

Man borde egentligen sparat avföring som återfördes igen efter en sådan här kur. Svälj med gulp liksom. Genom det återställa en fungerande bakterieflora i tarmen efter kuren. Forskning visar att vi påverkas på många olika områden om den kommer i obalans. Penicillin slår ut mycket av de goda bakterierna också tyvärr. Jag har skrivit om det där förr här. Men man får väl äta syrakulturer i alla dess former efter någon vecka så fort man kommer åt och stoppa in en nypa jord också där i gapet när ingen ser.