“Nästan klar”

Jo man sitter här. Tycker man är nära. Nära ett avslut. Men det är fasiken så mycket det är kvar att göra när man “nästan är klar”. Ja det där borde man ju varit medveten om redan tidigare. Såklart. Man har varit här förut. Och “KLAR” förresten. En del inbillar sig att man kan bli “klar”. Men jag har varit med ett tag. “Klar” blir man aldrig. Allt man släpper ifrån sig är ofärdigt. Det närmaste man kan komma “klar” är att inte vara fullständigt missnöjd över det man åstadkommit. Är man ute efter “klar” är man ute efter evigheten.

Fast det finns kanske olika åsikter om det där också. Det brukar ju göra det och alla slutar det med att jag har fel.

Fast har man varit med ett tag så är det ingen fara med sådant heller. Jag kan leva med att ha fl just nu. Bara jag får rätt senare. I evigheten. Skulle jag ha en gravsten så kunde det stått “Han ansågs ha fel under hela sitt leverne men fick rätt tills slut”. Fast nu skall jag alltså inte ha någon.

Varma fläcken börjar framträda igen. Det är lite fascinerade ändå det där “fenomenet”. Pockar liksom på ens medvetande om att här finns det något viktigt att veta. Men som vanligt lyssnar man inte. Inte om man är en på sin höjd normalbegåvad person som jag. Ja varken “normal” och “begåvad” klibbar liksom fast vid min person om man skall vara ärlig. Man får använda andra epitet. “Kuf”, “luffare” och sådant. Men det där pickandet på medvetandet kvarstår lik förbaskat. Det kan inte hjälpas. Ett och annat korn av sanning kan väl vi som inte är lika smarta som er andra hitta också. På ren tur då alltså. Liksom. Fan vad jag älskar “liksom” förresten.

“Nästan klar” läget är plågsamt. De där listorna som man har fylls ofta på istället för att minska i det där läget. Man får spänna hjärncellerna. Ja för det är en anspänning. Skall man orka en gång till? Ja så att man får äta en där kanelbullen och ta ett glas saft och sen börja om igen. Festen. Den vid skrivbordet. Ja man kan uttala “hurra” i ett lugnt och viskande tonfall också innan man biter i den där bullen. Ja alla mina fester ser ut sådär. Jag och en bulle vid skrivbordet. Klackarna i taket. Liksom.

Apropå fest så har K födelsedag idag. Gratulanterna står på kö såklart. Presenter i drivor. Det hurras och sjungs för fullt här ute i trapphuset. Nåja, en smula överdrev jag kanske där. Men en himla fest är det. Dock utan kanelbullar.

Alldeles för lite sovande den här veckan så jag antar att grön IKEA-soffa slukar mig med hull och hår ikväll.  Ja ungefär som vanligt. Med lite tur kan jag sova av mig under Rapport och återgå till fredagsmys efteråt. Har man otur ligger man där och undrar vin elva tolv var fredagsmyset tog vägen. Ja, det visar sig. Liksom.

Fast äta, det kanske man skall slå till med att göra nu. Lunch alltså. Det som hette “middag” hemma på “min tid”. ja man åt “kvällsmat” på kvällen. Nu har man anpassat sig. För att slippa bli korrigerad varenda gång man försöker sig på det där. Det är tydligen viktigt.

Trevlig helg på er! Ja eller dig om det nu är bara en som läser. ja eller…

A must see!

Det här med att ha ansvar för det man utvecklar. Samma sak som världens ledande fysiker diskuterade i början av förre århundradet. Det är inte bara “kul”.

https://www.idg.se/2.1085/1.692698/ai-styrda-vapen?utm_source=dmdelivery&utm_medium=email&utm_campaign=IDG%20Senaste%20nytt%20Kv%C3%A4ll%202017%202017-11-16%2015%3A28%3A52

Kaffe och pengar till inköp av kaffe

Hulken

Sitter här och väntar på Kaffe. Ja det är jag och Petite´ som väntar här på låtsaskontoret, men bara jag som väntar just på kaffe. Jodå här får man sätta på kaffe själv. Betjäning saknas liksom andra arbetskamrater än katt och spöken. Ja ingen stor sak såklart. Att sätta på kaffet själv. Inte ens på ett låtsaskontor. Men riktigt kaffe är det. Inget låtsaskaffe. Något riktigt måste man ju ha för att hålla sig fast i verkligheten någotsånär även här i min låtsasvärld.

Låtsaskontoret är på +200 m2 Ja skall man vara ärlig så är det nog närmare trehundra. Mycket för en gubbe och en katt som bara låtsasarbetar kan man tycka  Ja kanske. Men nu finns det där. Det går liksom inte att trolla bort. Ibland önskar man det. Jodu…

Läser El-appen Eliq plockar in 30 miljoner – öppnar i London och förundras, nej, nej, inte så att jag missunnar dem pengarna, de är de säkert värda, men just det där att det är så olika. Själv sitter jag här och blir glad om jag sponsras med tusen spänn lite då och då. Ja det är dit ner jag kommit. Sjunkit ner. Jag menar en lön som dimper ner varje månad för samma sak som jag låtsasjobbar med nu. Wow liksom. En total utopi. Ändå är det folk som får betalt för sånt här. En del bra betalt till och med.

Som företagare är det livsfarligt att hamna i det där att man inte är värd något, att det man gör inte är värt något. Det blir liksom svårt att ta betalt. Man vill ju inte lura folk, sälja på dem något som inte är något att ha. Ändå vet jag att det jag gör kommer att förändra världen. Ja det kanske inte är mitt namn bakom den världsförrändringen, men däremot tekniken. Nej det är inte JSON utbytande och Javascript brummande enheter som kommer att hantera världen i framtiden heller. Inte Java eller C# heller, jo javisst i sitt segment, ja och det pratas i pressen jävligt mycket om det segmentet, men där under. Miljarder enheter. Enheter som inte har råd med JSON och högnivålarv. Dit VSCP skalar fint. Jovisst fan, VSCP pratar JSON/XML och högnivå också. Men skalar dit nerifrån för att det är byggt för små system från början. Inte omvänt.

Usch vad tröttsam jag blir när jag ramlar in på det där spåret… Eller hur… ? Men det kan inte hjälpas. Det är därför jag så sällan orkar argumentera för VSCP’s förträfflighet. Orkar inte med alla gäspande människor.

Ja och varför skall man hålla på och läsa en massa böcker egentligen. För programmeraren har ju Stackoverflow alla svaren. Man behöver inte tänka, bara kopiera och köra på.  Vem fan har tid till annat.

Jaha nu hann jag dricka upp min kopp kaffe. Klockan är två. Det är långt till midnatt. Låtsasarbetarens dag slutar då. Ja och det finns låtsasarbete kvar att göra. Tänk om man ändå stannat kvar på fabriken…

Löjligt

Det är fyra grader kallt ute. Ja jag ser det på min dator. Ja och det är VSCP. Oerhört onödigt komplicerat såklart. Tre datorer behövs för att leverera den där mätningen. Jodå en av dem levererar lite annan data också och en annan tänder och släcker lampor här i huset vid solnedgång och soluppgång. Men det är fortfarande lite löjligt. Ja till och med om jag fyller på med en hög med annan funktionalitet så kvarstår det där fåniga. Ja och jag försöker försvara mig med att det handlar om utveckling det här, att det hade räckt med en av de där datorerna egentligen för alltihop. Resten sitter där för test. Min fru är inte imponerad. Som vanligt har hon helt rätt.

Men det är det där med inbäddad elektronik. Man kan få en utgång att gå från låg till hög nivå. För en del människor är det inte mer. Noll volt blir tre volt, ja eller fem volt. Men för andra, embedded-skrået, så startar en hiss, en bil, en bro öppnas, ja möjligheterna är hur många som helst, när den där signalen går hög.

Visionärt tänkande. Det är viktigt vad man egentligen ser efter att ögonen tagit in informationen och den processats i huvudet.

Ja och det är väl så man får se min setup här också. Allt det där som repporteras och switchas kunde vara andra saker. Det är stabilitet och andra faktorer som blir intressanta. Ja och använder man inte sina egna grejer kan man lika gärna sluta. Man kommer aldrig fatta hur de borde fungera då.

Men enkelhet. Det är den jag är ute efter. Hela VSCP bygger på det. Enkelhet för användaren. Stoppa dit en apparat, den talar om att den finns och vad den kan göra, koppla ihop den med andra, tala om vad den skall göra. Färdigt.

Apropå enkelhet. Vi kör ett självcirkulerande vattenburet värmesystem här i huset  just nu. Också det en test. Som frys, kyl, elpatron som fixats för att det är för dyrt att lösa på annat sätt. Ja cirkulationspumpen har lagt av. En ny kostar trettontusen till den här kåken. Inga enkla pengar att få fram för en skuldsanerande person. För fatta mig rätt här. Jag skulle också vilja köpa en ny frysbox när den gamla läger av istället för att bygga om den “trasiga” till en uppkopplad variant. SÅ jävla roligt är det inte. Det finns annat att göra liksom.

Men åter till självcirkulationen. Det fungerar så bra det är skrämmande. Just nu har jag ingen aning varför det har suttit en cirkulationspump där över huvud taget. Men tänket är ett annat. Man får styra med shunten istället på varje element. Alla element i huset fullt på alltså.  Det ger iof mindre möjlighet till individuell reglering men det är knappast ett problem här. Det handlar om en i värsta två grader skillnad över lag.

Att vattnet cirkulerar så förbaskat bra av sig själv som det gör förvånar mig. Nu är iof det här värmesystemet byggt för självcirkulation en gång i tiden, alltså tjocka rör och lutning på returerna, men det är fantastiskt hur bra det fungerar. Det får en också att fundera i en tid när det främsta argumentet för en cirkulationspump över en annan är att den sparar några hundralappar el varje år.

Bra alltså. Imponerande rent utav.

Niclas Björsell gillar det akademiska. En annan gammal kamrat från förr dyker upp.  Mer kavaj och kostym där än mina smutsiga fingrar. Det är förresten rätt skönt att alla har börjat prata AI nu så att man får låtsasjobba på i lugn och ro.

Ja och sen bilen då. 334602 kilometer. Den behöver hålla åtminstone fyra år till. Att bygga om den låter jobbigt. Men kunde farsan bygga sig en egen bil så borde väl iof jag kunna.

Vi får se hur saker och ting utvecklar sig. Stilla står det i alla fall inte livet. Tur det…

Flytta?

Jag tittar på vårt gamla hus när jag har tagit mig upp för backarna efter promenaden och undrar om det är här jag vill dö. Ja man kan alltså vända på det där. “Är det här man vill leva” ja och lägga till “tills man dör”. Men min utgångspunkt är nästan alltid döden. Därför att det är dit och inte längre. Det påminner en om vikten av att leva helt enkelt.  Så därför min vinkling av frågeställningen. Det är inte bara ett ständigt närvarande Strindbergskt svartmod alltså.

Hursomhelst är det inte en lätt att ge ett svar på den där frågan Jag har en hatkärlek till den här bygden. Visst älskar jag Hälsingland. Folket, skogarna, sjöarna, åarna, bäckarna och floderna och allt det andra. Men visst hatar jag trångsyntheten mer än allt annat, “vi-vet-allt-om-världen-fast-vi aldrig-bott-någon-annanstans-än-i-den-här-byn“-mentaliteten är också svår att leva med, den som det finns gott om här, navelskådandet, tröttheten i att hänga med i en föränderlig värld ja och allt det där andra småstadstänket äter liksom på ens hjärna här ute. Om man vill annat än resa monument över det förgångna.

Fast det är klart. Det är alltid enklast att färdas i den riktning man redan färdas. Det är väl därför vi blivit kvar här i trettio år. Tänka sig egentligen. Vem hade trott det när vi flyttade upp hit 1987 från Täby.

Men det finns bra saker här. Såklart gör det det.  Man kan lita på folk. De flesta i alla fall. De som man inte kan lita på är inte fler än att man utan förlust kan be dem dra åt pipsvängen. De är dessutom lätta att upptäcka. Allt går runt här. Kommer tillbaks till slut. Sladdrar man och sviker förtroenden så vet snart alla om det.

Men det bästa med att bo här är nog att man är den man är här. Jovisst mäts man kanske av en viss avvaktande attityd initialt. Men inte avvisande. Definitivt inte. Men det finns en puckel att ta sig över innan man blir Hälsing på riktigt (ha fast man föddes som en också). När man väl är den där puckeln så är det ingen skillnad om man är Mick Jagger, Bill Gates eller en sådan som jag eller bygdens störtse skogsägare. Du blir behandlad efter hur du behandlar andra. Inte efter vem du är eller hur mycket pengar du har eller hur ofta du syns på tv. Skönt. Japp. Urskönt.

Ja vi får väl se helt enkelt. Kanske blir vi kvar. Kanske slänger vi in en tändsticka genom husets öppna dörr och drar. En sak är i alla fall säker. Sig själv flyr man aldrig ifrån. Så hitta hem där, inne i huvudet, är det första man måste göra. Sen kanske man kan dra till Portugal eller Spanien eller till något annat varmt ställe. Ja eller inte dra då. Stanna här och frysa sig igenom fler vintrar.