Klämdag

Klämdag. Japp. Fint väder. Det skall åkas till Bollnäs idag. Besiktning av bil. Fjärde försöket. En felindikering i spjällhuset. Ger felkod men märks inte på annat sätt. Japp, Fransk bil. Hoppas väl att den håller sig släckt idag den där felkoden och att inspektörerna inte hittar andra fel. Full besiktning denna gång igen. Sen har man bara en vecka på sig att fixa. Försök att hitta en verkstadstid på en vecka den som kan… Men man får väl hoppas att allt går väl.

Bunkras skall det hur som helst. Den måntaliga bunkringsturen. Utan den skulle vi inte kunna bo här. Jo det skulle vi såklart men allt skulle vara kämpigare. Bara det där att få komma bort en gång i månaden, om så bara till Bollnäs, är en utloppsventil. Vi brukar fika eller äta ute de där gångerna också, uträtta lite andra ärenden, så det blir alltid heldagar. Energitömda men nöjda när vi kommer hem.

Ser att gräsmattan kommer att behöva klippas i helgen. Tänka sig att vi är där nu. Varken hägg, syren, björkar eller något annat har slagit ut. Jo björkarna är på väg. Lönnarna likaså. Det blir superexplosion i år. Allt på samma gång.  En vacker tid framöver. Man får ta in och njuta av det som bjuds.

Alltså händer inte så mycket här uppe just nu. Ibland är livet som bäst just när det inte händer så mycket. Jovisst, man kunde såklart räkna ett nedramlat innertak, kanske en axeloperation också, men på det stora hela är det bara ett stort lugn här på kullen. Postlådan är osedvanligt tom. Varje dag. Räkningskorgen likaså. Ja plånboken med såklart. Men det går att leva med om räkningslådan samstämmer i tomhet. Ser fram emot sommaren. Skall verkligen försöka vara ledig. Åtminstone de dagar då det är fint och skönt väder om nu sådana dagar har för avsikt att komma.

Låt klämdagen ta fart.

Två hål i axeln

Två hål i axeln är det nya. Alltså inte i väggen. Titthålskirurgins under. Ja jävlar. Tar stygnen på måndag sen hoppas jag att vi kan glömma det där. Fast fan trot’. Värktabletterna ligger orörda på apoteket. Får ligga kvar där. Men receptet gäller till 2018. Om morfinbehov uppstår innan dess kan de kanske koma till nytta.

Solen liksom bombarderar mina fönster här på kontoret just nu. Jag morgonkisar lite sådär. För att se något på skärmarna då såklart. Det är väl inte den senaste kontrastrika tekniken som används i mina skärmar. Båda inköpta på Tradera för några hundringar. Fast åt mig duger de. Utmärkt till och med. Ja har inga problem med solen heller. Älskar den tamefan!

I boken jag läste i helgen om notch så funderar han en kväll sådär spontant på att köpa en klocka för 80 tusen. Bara för att han kan liksom. För mig är det helt, JA HELT, obegripligt att man ens kan tänka den tanken. En klocka är en klocka liksom. En bil är en bil. Hade jag känt för att göra av med 80 tusen sådär spontant hade jag hellre gått ned till närmaste ICA affär och skänkt dem till kassörskan/kassören eller varför inte till någon man mötte på vägen. Kanske hade de där pengarna i alla fall gjort skillnad då. En klockjävel … ja vad fan skall man med en dyr sådan för? Man kan få en för en hundring på närmaste mack som gör sitt jobb perfekt.

Kaffe i koppen här bredvid mig. Jojo. Ny dum morgonrutin. Men rätt fast där nu. Men skall bryta den igen. Snart. Behöver inte det där för att vakna. Vill att kaffekoppen skall smaka sådär underbart som den brukade göra när jag inte drack en kopp på morgonen. Att hålla igen är grejen ganska ofta, less is more.

Ser en björktrast ta en mask här ute på gräsmattan. Den halar in den. Bit för bit. Det tar några minuter. Masken är lång. Håller sig fast där i jorden. Vill inte bli uppäten. Men Björktrasten ger sig såklart inte. Halar in. Får upp den till slut. Sväljer den. Behöver energi nu till intensiva ungmatartider. Man kan vara Björktrasten och man kan vara masken. Det är så livet ser ut. Det släcks och uppstår och den starkaste tar för sig. Liv är en sak som det slösas med. Det är lustigt då att man tillskriver sitt eget liv sådant värde. Men jag antar masken som halades upp gjorde det också. Men lärdomen av att titta på det där är nog att man inte skall känna sig så jävla märkvärdig.

Läser en artikel igår där en forskare skriver att man skall belöna sig själv oftare. Just därför att det är så hjärnan fungerar. Är man klar med ett delmoment, ja och man skall dela upp allt i mindre bitar, så kan man t.ex. sträcka armarna upp i luften och säga till själv “bra jobbat”. Dopamin frigörs. Man får energi. Kan ta tag i nästa del. En bra metod tror jag. Skall man äta en elefant får man ta en tugga i taget. Däremellan tuggorna kan man gott sträcka armarna i vädret och säga “bravo” till sig själv. Man skall liksom inte vara så jävla rädd för att berömma sig själv. Liksom.

Bill, han Gates, tipsar om sommarböcker. Det har han gjort några år nu. Japp gillar det. Vi har gått sida vid sida han och jag i många år nu. Ju rikare han blir ju fattigare har jag blivit. Eftersom jag tror på jämvikt så väntar jag på tillfället när rollerna skall bli de omvända. Ja väntar och väntar och väntar och väntar… skulle man kunna säga. Men det var inte det jag ville ha sagt. Det är böckerna. Ingen fiktion där inte. Nope, bara seriösa grejer. Inget tjafs. Typiska Ingenjörsval. Teknikerval. Ja om de inte säger “jag har läst en roman i mitt liv och det var i skolan, därför att jag var tvungen”. Ja och med en stolt undermening att här skall minsann inte läsas en till.  Själv tror jag att skall man bygga de vackraste broarna, skapa de mest innovativa prylarna, så måste man förstå människorna. Förstår människorna gör man bäste genom att läsa just romaner. Fast ja, ja, ja, gode Bill har ju klarat sig rätt skapligt ändå såklart. Gjort en del sjyssta grejer han med. Men även en blind höna hittar ju då och då ett korn liksom…

Fast nu jävlar…

 

En död mygga

Så måndag snart avklarad. Skrivit text hela dan. Sådant som jag gör. Den har såklart inget värde. Men jag skriver den ändå. Det krävs något av människan för att göra det också. Jag är en /dev/null producent av rang. Ungefär som en buddhistisk sandkonstnär. Universum hör. Ja en :-/ på det såklart.

Bytte dessutom namn på bloggen idag. “Tankar från en kulle” får den heta ett tag. Känner mig nämligen rätt cool just nu. Så “ocool gubbe” fungerar inte.  Möjligen återkommer det där ocoola vad det lider, ja blognamnbyte igen då. Kanske.

Resterna av tacket hänger kvar där uppe där man förväntar sig att tak skall finnas. Noterar att under påspikad masonit där uppe finns ett pärlsponttak, det ursprungliga taket. Hmmmm…. Det kanske man skulle plocka fram? Problemet med ett gammal hus som det här är att man inte vet om det gäller hela ytan. Rätt vad det är kan det vara något annat där under på någon del. Kräver mod att plocka bort masoniten alltså. Men innertaketet får åka bort hur som helt. Får slänga upp något tolvvoltssytem med LED lampor där istället.  Det hade jag ändå funderat på tidigare.

Nätterna börjar bli ljusa här nu. Om två veckor eller tre så är det mörkerpaus. Ja vi är nästan där nu redan. Älskar den här tiden. Har redan dödat den första myggan. Nope, inget jag är stolt över. Önskar jag kunde låta bli.

Äh, skiter i det här nu. En bieffekt av den där coolkänslan liksom.

Nyvecka

Att gå ut från kontoret och sen komma tillbaks en dryg halvtimme senare och upptäcka att innertaket har rasat ner är en omtumlande upplevelse. Hade jag suttit i min stol hade jag med stor säkerhet fått en femton kilo tung lysrörsarmatur i knoppen. Ja ett helt innertak. Det känns lite motigt sådär. Hur ofta händer något sådant liksom? Vilka andra råkar ut för det?

Verkar hur som helst som om de spikar som används att fästa taket med inte suttit som de skulle. Någon har för länge sedan haft för bråttom eller räknat fel eller kanske inte vetat vad hen gjorde. Eller kanske var det bara måndag, ja eller fredag eller bara bråttom. Tur i alla fall att det inte rasat in när det var dagis här. En gammal gubbe som mig har väl inte så mycket värde. Men tjugo små lekande barn hade varit en annan sak.

Ja hur som helst är allt upplockat nu. Det går att sitta här igen. Får se vad jag skall göra med resten av taket. Riva ner rubbet kanske. Eller bara dra och aldrig komma tillbaks till den här kullen igen. Den är förbannad. Tydligen. Eller helt säkert.

Min groda, maskoten gick i krasch. Det tycker jag är jävligt tråkigt. Den har varit en god kamrat sedan 2014. Men den är också i princip det enda som gick sönder förutom lysrör och takplattor då. Jo en hängare på väggen böjde sig. Ja någon elkontakt gick sönder. Lysrör och sladdar såklart. Men datorer, skrivare och skärmar klarade sig tack och lov.

Det kan vara värre. Det kan alltid vara det.

Måndag. En hel orörd vecka framför sig har man. För mig betyder det möjligheter. Så låt veckan börja. Nu!

 

Hundra ringklämmor

“Äntligen fredag” ropas det över hela landet gissar jag. För mig gör dan inte speciell stor skillnad. Inte annat då än filtajm mot kvällen, japp, och längtan efter den gröna IKEA-soffan. Men för övrigt då. Det får tugga på.  Fast nu för tiden “jobbar” jag väldigt sällan lördagar, söndagar (jo kvällar). Det var standard tidigare med helgjobb. Tid en bristvara. Ja, det gäller ju nu med men man har väl lugnat ner sig. Eller blivit slö. Eller nått. Gett upp lite kanske. Förlorat. Insett det meningslösa.

Fjorton grader ute, fåglarna sjunger, gräset växer. Ja tametusan om inte gräsklipparen måste fram nästa vecka. Oklart hur jag skall kunna dra igång den i mitt nuvarande tillstånd. Ja, det var svårt tidigare. Försök själv skall ni se med en ond axel och en gammal maskin.

Folket som byggde landet börjar väl längta ut till stugor och båtar nu vid de här laget. Om en månad är de alla där. Nästan. För många den tid som gör livet värt att ens leva. Japp, jag unnar människorna det där. Verkligen. Tiden före brukar dock vanligtvis vara hektisk. Det är så mycket som skall vara klart och avklarat till sommaren. Ibland kan den här tiden bli en helt galen tid där alla kör på som just galningar och inte hinner njuta av det som är fint och härligt med årstiden. Jodå, har nog varit där själv större delen av livet.  Men i år blir det annat. Jag skall sänka farten lite. Förra året höll jag på att ramla ihop dan före ledigheten. Det fanns inga krafter kvar men jag ville ha alla papper i ordning innan jag tog ledigt. Orkade precis. Det var skönt han jag tänka innan jag föll ihop och somnade där på soffan. En skön ledighet blev det. Fast vi hade inte råd att göra så mycket såklart.

Hundra ringklämmor är hårt åtskruvade på armen strax under axeln. Det känns så. Det är kanske en bra känsla. Hur som helst ligger armen mest på musen under dagarna. Kan flyttas med vänstern. Så fungerade det också före operation. Kan man leva med det? Ja, tydligen.

Ja, man får väl ta tag i dan. En kopp kaffe har dykt upp här bredvid mig.  Har börjat vänja mig vid morgonkoppen igen. Onödigt egentligen. Men som det är. Låter fredagen ha sin början.

Att ge sig

Klockan är kvart över elva och det börjar bli dags att ge sig. Egentligen inte trött. Men har en bra bok att läsa där uppe. Enkelt att ge sig lite tidigare då från låtsasarbetet. Sen dokumenterar jag. Lagom roligt. Kan också gör att man längtar bort. Eller till sängen. Istället. Ja gräset är ju alltid grönare…

Kortmeningar. Älskar dem. Varenda en. Nu och alltid.

Det är 15.75 C ute. Det är helt otroligt. Vilken svängning det blev. Världen exploderar där ute. Antar att vi har björkar utslagna i helgen redan. Just den här tiden på året är verkligen fantastisk. Speciellt om man tar sig uppåt i landet. Om saker kryper fram, fram till midsommar i Skåne så rör allt sig i racerfart upp i Norrbotten. Det går fort här med. Någonstans där borta mot midsommar är vi ikapp. TJOFF liksom. Sen är allt igång. Naturen sätter ner foten när det gäller det här med energi. Nope, energin är inte problemet. Inte avfallet heller. I höst kastas allt det där som byggts upp nu bort. Bara sådär. Men allt är bara energiomvandling. Inget går till spillo. Vi, “skapelsens krona”, har en del att lära av det där.

Läste

År 1974 hittades flera hundra tusen fåglar av denna art döda eller döende i de schweiziska Alperna och omgivande områden, fångade av tungt snöfall och låg temperatur.

Husvala. Tänk… Sorgligt. Svalorna har alltid varit något av glädjens fågel för mig. Koltrasten är njutningens fågel.

Allt går så långsamt just nu. Ja, JA, det är mycket att göra. De följer varandra. Det tar längre tid att flytta två ton grus med spade än att flytta en tvålitershink med grus. Borde vara ganska lätt att förstå. Ändå fattar inte alla det där. Det är en fullständig obegriplighet för en del människor.

Fast klockan tickar mot kvart i tolv. Skall jag hinna läsa något borde jag ge mig iväg upp för trapporna nu. Fast fredag imorgon. Spelar liksom ingen roll om man är lite tröttare. Grön IKEA-soffa finns där mot kvällen. Väntar på en. Kan inte fatta att en hel vecka har runnit iväg redan. Var tog den vägen. Ändå har det väl hänt en del den här veckan. Jodå. Fast inget som sätter avtryck i världshistorien såklart. Det räcker inte ens med att dö för en sådan som mig för att göra det. Ja en del behöver ju inte göra mer än det. Kärleken, att känna den. Den som är riktad emot en. Det går ju inte. Det vore för stort. För självupptaget att tro. Synd och godnatt.

 

Det är med revolver det skall ske

En helt vanlig Torsdag någonstans i livet är det ju.  En lyx att ha här ändå. Om man tänker på det. Tar in vad det betyder. Man lever, måste det, för att det skall bli en torsdag där man är med. Ja annars blir det en torsdag där man inte är med och de torsdagarna må vara helt underbara för andra men knappast för en själv. Om det där att finnas till och vara en del av alltsammans nu är en av de saker man försöker hålla fast vid.

Ute regnar det, men nästan tolv grader, så vad gör det. Inte ett skit. Till och med ett låtsaskontor har skaplig temperatur den här morgonen. Björkars knoppar lär brista också här ganska snart kan jag gissa. Det som gör ont. “Det gör ont när knoppar brister“. Karin Boye. Hon visste vad hon skrev om. Kärleksdikten. Vacker. Ja den förtjänar tametusan att återges här

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Karin Boye, Ja visst gör det ont

Ja jävlar liksom. Skriv bättre än sådär om du kan. Karin Boye tog sitt liv på en onsdag med en överdos sömntabletter. Mitt torsdagstema faller därmed. Å andra sidan föddes hon en fredag så den där torsdagen ringas åtminstone in.

Läser om en tant här i landskapet i tidningen i morse, 70 år, har en revolver i sin gubbes vapenskåp, en hon “lekt med som barn”. Hon blir åtalad. Det får kan inte ha. Det krävs tillstånd. Men jag tycker att en revolver i ett vapenskåp borde alla få ha. En kula räcker. Den som man kan använda som en sista utväg. Som Hans Lidman. Japp, det borde ske med revolver om det nu skall ske. Ja, tingsrätten kanske tyckte det också. Kvinnan blev frikänd. Man trodde inte att hon hade för avsikt att använda den i kriminellt syfte. Åklagaren har inte för avsikt att överklaga.

Dragspelarens farsa, han som bodde i grannhuset, gick ut i skogen, band fast några dynamitgubbar på kroppen och tuttade på. Bättre än kräftan som åt på honom. Som tagit hans fru. Han hade ju sett hur det var. Ville inte åt det hållet själv. Lätt att förstå.

Själv har jag ett avtal med han/hon/det/gud. Att leva hela vägen. Inget jävla fusk. Det avtalet har jag för avsikt att hålla.

Med programmerarväder ute så ser detta ut att kunna vara en dag att glädjas åt. Möjligen lite för trött för att ta den tillvara till fullo. Operationen kom ikapp mig lite igår. Ja i alla fall tröttheten. Jag höll på att slockna redan vid nyheterna. Men väl här nere igen hittade jag ett spår att nosa mig fram efter och glömde bort den där tröttheten. Det blev en normalsittning. Skall försöka med samma sak idag. Man glömmer det mesta när man uppslukas av något som intresserar. Det där med att ha kvar barnet kvar inom sig. Att våga ge sig hän och uppslukas.

Ja så får det bli!