Utan bygglov

En geting som bygger ett bo i grillen, på gallret, utan bygglov. Ja det går ju inte. Men någon har redan plockat innehållet. Gjort ett hål i väggen. Alla har fiender. Men det är klart. En oanvänd grill är väl inte det sämsta stället att bygga ett getingbo på. Med locket stängt så finns skydd och tak och det låter gott (men är torrt) när det regnar. En använd grill är såklart ett sämre val. Det måste man såklart konstatera. Jodå…

Att leva med floden…

Att leva med floden var att alltid uppleva den i olika skepnader. Fast vi kallade den såklart bra “ån”, eller Voxnan om någon utsocknes frågade vad den hette. Men annars alltid bara ån, inget mer. Precis som om den inte betydde något. Ändå fanns den där alltid. Folk hade drunknat i den, andra varit nära att göra det. Vi hade alla fångat fisk i den, badat i den, trott att näcken bodde där i dess djupaste håla tills vi genomskådade det där. På vintern gick vägen över till skolan över den. På sommaren fick man gå runt. förbi Järvefelts, Ivarssons, långgatan, fruktaffären, sen mot skolan. De som var modiga, eller sena, gick över isen tidigt och sent om året. Blev man påkommen då fick man anmärkning. Kvarsittning. Samtal. Rapport. Sänkt betyg i uppförande. Ingen drunknade just där vid övergången åtminstone.

Den där floden stannar alltid levande inom mig.

Stor häftig och frän

Även en sådan som jag som inte är lika stor, häftig och frän som er andra så har också jag ibland bra dagar. Nåja, inte på så sätt att jag hämtar hem medaljer, ryggdunkningar och segrar som er andra, ja, eller ens fyller konton med kronor och dollar, men bra dagar lik förbannat. Som idag alltså.

Jag klipper nämligen gräs varandes mitt i sommaren under en vanlig dag. Jo det må så vara att hälften av min gräsklippartid går åt till att få igång gräsklipparen och sen hålla den igång, det känns OK, jag kan leva med det, det är nu min lott i livet att det är så. Men när jag stänger av det där vrålande vidundret då sjunger fåglarna för full hals, hänförda, solen skiner,åtta minuter bortifrån, ljusvägen,  en ljum bris svalkar min kind som en älskandes mjuka hand. Det blir fika. Kaffe och en butterkaka. Några kex. Ute. Det ÄR skönt att leva. Det doftar syren och liljekonvalj. Svalorna svirrar, hackspetten tjippar, koltrasten sjunger hänförande, lövsångare underhåller. Som magiskt socker i kaffekoppen är det det där alltsammans. Man blir lite hög där ute. Inte en enda drog inblandad. Ja möjligen gräsklipparens avgasångor.

Problemet, det skall ju alltid sökas sådana i vår tid,  med sådana som mig, är antagligen att vi inte behöver mer än en och annan sådan där dag för att vara tillfreds med livet. En hjärnskada kanske? Eller något ännu värre? Ja, vad vet jag. En ocool gubbe på en kulle i Los vet inte så mycket. Anses inte veta så mycket. Finns nästan inte.

Men när jag nu packat ihop, går in för kvällen, hamburgare skall det bli sägs det, ja vegetariska, sojavarianter, ja då är jag nöjd med min dag. Ja, jag kan faktiskt inte bli nöjdare med en endaste enda dag. Åtminstone det måste väl ses som lite bra i alla fall. Om nu inte stort och fränt och allt det där, så i alla fall gott för en ocool gubbe befinnande sig i den senare delen av sitt liv.