Julsittningar och förvåning

Julbyn Lo(o)s under kall morgonpromenad

K som inte vet vad låtsas är och därför arbetar på riktigt är på sin andra julsittning. Ja det kunde vara den tredje. Men två samma dag är såklart för mycket också för henne. Nog för att hon förtjänar det ändå såklart. Vissa gör ju det. Andra inte.

Själv har jag ingen aning om vad förtjänar betyder och julfestligheter når därför inte fram till mig heller då med en slags självklarhet. Någon rättvisa får det ändå vara i världen sjunger de rättrådiga i stämmor. Riktigt vackert dessutom. Ja och jag lyssnar. Städar toaletten istället. Den här på låtsaskontoret. Det behövs. Ja och försöker samtidigt få remote desktop att fungera mot studiodatorn. Men O R K A R inte. Det är så jävla mycket trixande innan det fungerar och jag har liksom trixat klart med windowsburkar i mitt liv. Det känns så ggr tio ungefär. Får nästan röda utslag. Måste samla kraft för att åstadkomma det där. En dag kanske. Den dagen är inte idag.

Kallt här. Minus tio. Men det känns som minus tjugo. Någon slags ovana kanske. Vrider upp och eldar på. Det hjälper en aning. I alla fall så länge man slipper ge sig ut. Men titt som tätt måste man ju det. Då lider man.

Mitt projekt att plocka bort wxWidgets fortsätter. Hittills ändrat i 120 filer. Många, många, många fler återstår innan jag kommer fram till att ens kunna testa. Det här är ett projekt för modiga. Så egentligen borde jag väl inte ens kommit nära eftersom jag är den störste fegisen av dem alla.

Det är lite tröstlöst. Man ändrar på tre hundra ställen. Kompilerar. Ändrar på fyra hundra ställen. Kompilerar. Ändrar på tvåhundra ställen… ja och sådär håller man på. Många timmar senare så har man kommit igenom en fil . Då tar man bara nästa och nästa och nästa. Någonstans där framme så går kompileringen igenom. Ja då återstår själva jobbet. Att testa alla ingående delar. Bit för bit. Fast det är ju i alla fall  tur att alltihop ändå bara är på låtas.

I allt det där måste man stilla sig och tänka till också. Just det kan vara påfrestande för oss medelmåttor.

Fast det är bara att köra på. Kanske kommer det något gott ut av alltsammans till slut. Eller inte. Av någon anledning så känner jag en stor glädje i att göra det här i alla fall. Ja jag är själv förvånad.

Hur många personer i Los vet vad open source är? Alltså ett så pass etablerat begrepp. Några har väl ändå någon slags vag aning. Så måste det väl vara. Tar man med hela kommunen, Ljusdal, 19 028 personer sista december i fjol, blir det inte så jävligt många fler som det ringer igenkännande klockor i huvudet hos. Några stycken såklart. Men sannolikheten är alltså inte sådär jättestor att man ramlar på någon som förstår eller är det minsta intresserad av det en sådan som jag håller på med. “Lek” – säger man såklart gärna.  “Inget riktigt (“jobb”)”. Det sista tur i mitt fall eftersom jag bara låtsasjobbar. Men synd för andra som faktiskt jobbar med open source på riktigt. Om man nu kan det överhuvudtaget såklart. 

Men man kan kanske förstå varför en sådan som jag slutar berätta vad jag håller på med. Det är liksom ingen ide med det.

Fast sitta här och sitta kan man ju inte. Klockan är ännu “tidigt”. Några  rader till skall man väl ändå hinna ändra innan sängen ropar sig hes på en.

Cat6 modularkontakter

Jag har alltid varit en klåpare på att klämma modularkontakter. Det går men inte mer heller. Kamrater brukar hinna med fem när jag gjort en. Den här lösningen innebär en klar förenkling. Mindre och smidigare fingrar nu bara så…

Modularkontakt för Cat6 som snabbar på din kontaktering. Här får du en lösning där du slipper att fundera på om rätt ledare kom på rätt plats. Dra bara de 8 ledarna rakt igenom kontakten och verifiera därefter att allt sitter rätt.

Source: Cat6 modularkontakter

Ljus

När snön kommer är det ungefär som när allmän skolplikt infördes och folkskolan kom till landet. Ljuset är här. Jag står där i köksfönstret iklädd endast kalsonger som jag brukar på natten och, trotts att det inte syns någon måne, så ser man världen där utanför. Visserligen är det oljus. Ljus för troll, tomtar och slika, men ljus. Hopp.

Jag vet inte om det är det där oljuset, glädjen över en ljusare värld, eller om det bara handlar om en sent intagen mugg kaffe. Men när jag lägger mig igen går det inte att somna. Så jag ligger där och funderar framåt sextiden, och då, när man snart skall upp, då går det minsann utmärkt att sova. Så jag somnar. Utmattad av för många tänkta tankar under vargtimmar.

Men det blir i alla fall någon timmes sömn och det är bättre än inget. Men det finns dagar när man tycker att klockan inte borde ringa vid sju.

Nu sitter jag här på låtsaskontor och behöver koncentrera mig. Hålögd. Hör att traktorn är här, så också jag måste väl ge mig ut och skotta jag med. Ja göra det efter bästa förmåga. Den mer eller mindre enarmades förmåga kan jag bjuda på. Ja enögdes också. Det är ingen hejd på lytena nu för tiden kan man tycka. Man är halv.

  Annars river jag. Sliter sönder det som fungerar. Det är hemskt. Lite som att plocka sönder en motor i smådelar. Men jag vet att jag kan sätta ihop den igen. Det handlar bara om tid. Jag känner också att det här är rätt väg att gå. Något som fyller mig med låtsasarbetsglädje utan dess like. Vi får se om den glädjen kan väga upp för hålögdhet under dan. Annars får man väl helt enkelt somna en stund här i stolen. Det vore inte första gången i så all.



Om någon lyssnade

OM det nu fanns någon som lyssnade så har jag ett endaste råd att ge

Gå efter magkänslan.

Vad det än gäller. Lyssna på den där känslan. Där finns sanningen. Du behöver inga vedaskrifter eller en Guru för att veta att det är så. Du vet det redan.

ps Fast “känslan” är egentligen fel. Det skulle kanske heta magförnimmelsen. För det man “känner” där ungefär vid diafragman är en slutsats som ett autonomt system kommit fram till baserat på känslor och tillgänglig fakta. En slutsats i jämvikt. ds


Snö

Om man nu skall fundera över den saken så finns det väl egentligen en viss komik i att just jag av huset invånare står här ute och skottar efter årets första riktiga snödämp. Ja om lämplighet nu är ett kriterie i ett  sådant urval.  Men jag är nu i alla fall inte dummare än att jag lärt mig en teknik som gör det här till en ganska angenäm upplevelse. Jag klämmer in högerarmen in mot kroppen och låter vänsterarmen (och resten av kroppen)  göra hela jobbet. Samma teknik som jag använder när jag bär pelletssäckar. Högern blir mest  en balansmekanism i de här. En nog så viktig funktion. Metoden kommer iof att gör att jag får opera min högeraxel till slut säger min rehabkontakt. Men val är till för dem som har dem.

Hur som helst. Jag som hatar vinter står där och skottar och riktigt njuter av den där tystnaden som en snödämp för med sig. Vit snö. Nog är det något magiskt ändå. Det är en synnerligen stor skillnad mellan snön i Stockholm när man bodde där och den som finns här. Nej jag skall inte gnälla. Inte idag. Inte på den. Njuter istället.

Imorgon kommer det en decimeter till.  Grattis alla skidåkare!