Pionernas tid

Katarakt säger ögondoktorn när jag klagar på suddigheten. Ja glaskroppsavlossning på det. Jävlar tänker man. Jävlar! Nog nu! Enögd har jag varit hela livet. Nästan. Åtminstone under det medvetna livet. Rädd om det ögat. Men grå starr när skärm och jävligt små komponenter är ens liv. Inte bra. Men det går visst att ordna. En dag. Under tiden tittar jag lite mer noggrant på pionens vackra brudklänning för att minnas den om det nu ändå inte skulle gå att fixa. Litar aldrig på någon.

Men livet är gott här på kullen. Solen lyser. Börjar dagen med snabbsänka på hälsocentralen och omläggning av operationssår. Värdena är bra nu. Sår ser bättre ut. En del i åsikten att livet är gott såklart. Men det är tydligen en jävligt hal bergvägg som det skall klättras upp för. Vad som helst kan hända under varje del av den uppstigningen

Men ute idag. Piggare, så det är gott att leva. Flyttar ut lite växter. Gurkorna bland annat. Många gurkämnen väntar på att bli stora så att vi kan förpacka dem i burk inför en lång vinter.

Det växthus som borde varit byggt nu är såklart inte det. Det är svårt att hinna med nu. N hjälper till. K jobbar. Men nästan allt jag behöver göra kräver hjälp av en av dem. Det svär jag över. Hatar beroendet. Hatar att inte kunna fixa ens det enklaste saker på bilen. Ja och så kostar det mer på det såklart.

Lämnade in bilen på reparation på Mekonomen den 2 juni och betalade genom Klarna. När jag hämtade bilen så justerades fakturan och den ursprungliga betalningen krediterades. Tro nu för guds skull inte att Klarna klarar av att återbetala den summan såhär tio dagar efteråt. Nehej då. Ta betalt är en sak. Återbetala en annan. Svårare sak tydligen. Tror själv att det beror enbart på vilja. Gör man det där i stor skalla så finns goda pengar att låna billigt. Varför måste alla nya företag vara ännu sämre än de gamla?

Det blir knapert såklart. Säger sig självt.

Men vi har väl varit med förut. Värre var det att den nya besiktning jag behövde göra, eftersom jag låg på sjukhus, anmärkte på ett rostigt bromsrör. Japp, det som jag lagade i fjol. Japp som man inte klagade på vid den ordinarie besiktningen. Så verkstad igen. Vrångt liksom. När man vill istället köpa medicin för pengarna, Nåja…

Fast egentligen inga sura miner. Bara lite. Svär på Klarna några gånger per dag. Jodå. Högt. Fast det hjälper ju inte såklart. Inte ett dugg.

Men nu lugn. Imorgon troligen regn. Man får ta kojdag. Kan vara skönt det med. Finns hur mycket som helst att göra inomhus också. Listorna är oändliga.

En trevlig helg kan jag passa på att önska alla läsare. Det är väl ändå det minsta man kan begära.

Skogen

Vi åker ut i skogen. Det finns lite bensin kvar. Ut. UT!!! ropar kroppen och bilen svarar. Brummar iväg. Ut från samhället. Upp på berget. Favoritberget. Förfäders berg. Här finns faktiskt en koppling bakåt. Farfarsfarfar och längre. Hit kom de från Roteberg i Edsbyn. Nybyggare. Nytt liv. På ett berg. Hade jag kunnat hade jag frågat varför hit? Varför då? Men det valet finns inte. Det finns alltid så många frågor och så få svar.

Mitella och sårpump och enhandsbilkörning. Det är som det är med det där. De följer med. Det och orken. Men jag andas bättre här. Lyssnar med stora öronpå storskogens sång. Drar girigt i mig storskogens syre. Bättre än vilken marijuana som helst såklart. Åtminstone för en sådan som jag som har nog med verkligheten. Som knappt ens orkar, klarar och hinner med den.

Men droger i kroppen såklart. Det är all time high på piller. Men inget man blir särskilt rolig av. Mest trött. Sen ont på ställen som man inte vill ha ont på. Fast finns det ställen man vill ha ont på? Frågor igen. Svaren, var finns dom? I vinden om man lyssnar kanske?

Fast de stärker mig de där bergen. Rosorna vid den nedbrunna gården som växer vilt och här för älgar, björnar och skogsrån. Jag minns inte längre vem som bodde just på den här gården. Kommer bara ihåg att blixten tog den. Åskan är svår just här. Kanske är det guldet som sägs finnas här i marken som drar den till sig.

Imorgon återbesök i Gävle. Har man tur kommer man hem igen med vändande E4’a. Jag känner mig starkare nu. Äntligen. Kanske har det ändå vänt. Fast det är från en låg nivå. Sommaren 2019 får väl föras till journalerna som en lustiger sommar. Ett mellanslag i krönikorna. Ja kanske hela året förresten.

När bilen brummar upp på gårdsplanen igen och jag sitter en stund i solen så sjunger Pavarotti sin skönaste sång för mig.

Mer än så begär jag inte av livet.

Tack!

Senast lästa bok

Tannie Marias recept på kärlek och mord av Sally Andrew

Lite tveksam inledningsvis men läser på och efterhand blir det här till en skön feelgoodbok trotts mord och andra köttbullar. En perfekt sommarbok. Läs om du gillar det positiva, läs definitivt inte om du är en surmört.

Andra böcker jag läst finns här.

Into the void

När man lite ofrivilligt kopplas bort från världen, som nu när jag varit sjuk ett tag, så märker man, japp lite som om man dör faktiskt, vad som blir bestående av ens arbete. Först och främst är det såklart tystnaden. De som i normala fall kallar sig ens vänner hör man inte ifrån. Ingen frågar – “Hur går det?”. Inga uppmuntrade tillrop tar sig igenom bruset av sommaraktiviteter. Fast den delen, den kan jag leva med. Den där är mitt eget fel till stor del det där. Jag har försummat de jag kallat mina vänner. Har inte förtjänat de jag har kvar. Valt arbete före umgänge allt för många år. Eller ett helt liv om sanningen skall fram. Passionen har alltid ridit mig.

Men det andra. Projekten man lever för. VSCP. Musiken. Skrivandet. Vad händer med dem när man själv är borta?

Ja skall jag bedöma efter det här halvåret så försvinner VSCP rakt ut i tomheten. Sorgligt eftersom det också är just här jag lägger (och har lagt) mest tid. Nåja det går att leva med. Vägen är ibland målet även på ett medvetet plan. Jag finner glädje i nästan alla timmar jag lägger här. Jag tror att man kan lita på den känslan. Att det är rätt väg att gå. Alltså när man känner så.

När det gäller musiken då så tuggar den på lite som vanligt. Ökar rent av en del. Det finns en lyssnarskara. En del människor som lyssnar utan tvång. Jag blir lika delar förvånad och glad för det. Får musiken ligga kvar där på Spotify efter att jag är borta så tror jag att den kommer att överleva mig. Spelas vidare. Lite. Men ändå. Det är väl ändå skapligt som gravsten över en ocool gubbe som levde då en gång. Det måste väl ändå den suraste nissen hålla med om också.

Sen är det det skrivna. När det gäller noveller och annat som finns här så har läsandet gått upp ganska ordentligt under den här våren. Till skillnad från kännedomen om vilka ni är som läser bloggen (jag känner i alla fall några) så har jag ingen som helst aning om vilka som står för det där läsandet. Men stor glädje känner jag inför det. Mycket stor glädje. Med den glädjen kommer också skrivlusten. Men enhandsskrivandet är en stoppkloss. Ja och jo jag skall ta mig över den. Lovar. I grunden är det bara ett svepskäl och en slöhet att skylla på en högerarm som inte vill vara med.

Så skriva är väl det man egentligen skulle fortsätta med. Det är också där jag fått positivt gensvar. Men jag vet lika väl som han/hon/det/gud att det inte kommer bli bara skriverier. Det är alla de där tre grejerna som är min passion. Mitt liv, Det jag också lämnar efter mig när det är dags.

Det är nyttigt att hamna såhär på sidan om faktiskt. Att se saker hända utanför sig själv. Att verkligen förstå sin plats i en komplicerad värld. Jo, man är en liten skit. Men ändå ett kugghjul i ett stort maskineri. Också de minsta pyttesmå kugghjulen har betydelse i den stora maskineriet. Vad som händer oss kanske inte rapporteras på nyhetsplats. Men brakar vi samman så märks det i alla fall.

Just nu är det annars biverkningar av allehanda antibiotika som plågar mig. Jag förtjänar säkert alltsammans. Försöker ta det som en man. Eller som en kvinna. Men når väl inte riktigt upp till den nivån. Men så är det ju att vara man. Eller kvinna. Man får leva med sina begränsningar.

I Färila rivs prideflaggor ner. En sådan som jag fattar ju inte. Det handlar trotts allt bara om att acceptera att olika är bra. Hur kan det uppröra så mycket? Att älska någon, vem eller vad, hur kan det vara fel?

Men nu fredag. Ovanligt pigg idag. Kan kanske hålla mig vaken på soffan. Det vore i så fall ett under. Något för lokalpressen att rapportera om. K har semester i fem veckor. Går här hemma och flinar. Ja och den känslan minns man såklart.

Trevlig helg kamtrater!

Gröt

Nej det har inte blivit så mycket gröt. Istället omläggning av operationsärr, byte av sårpump, inköp av en Coca Cola, chips, bananer, kolor. Jag blir så exalterad att jag till och med glömmer att dricka kaffe idag. Det behövs inte mycket för att röra upp mina sinnen numera.

Väldigt mycket soffa blir det idag. Sova. Sova. Sova. Det tar på mig det här. Så in i helvete. Men kör dokumentär om Bob Dylan, “Rolling Thunder Revue” och uppdelad i två delar med sovpaus i mitten ungefär, så tar jag mig igenom den. Gosaker tröstar lite men ger kanske inte mer. Som den förra antibiotikakuren så plockar den här bort smaker och gör mig känslig för kryddor. En läkare nämnde att det då kanske var en bra tid att börja äta lite mindre (banta i klartext) men tyvärr fungerar det ju inte riktigt så. Smakar allt lika söker man sig till det som smakar mer. Skiten. Det som bildar fett. Får ta tag i det där sedan. På riktigt. Det här går inte.

Det forsande såret fortsätter att forsa efter ett uppehåll på några dagar. Gul äcklig stinkande sårvätska. Människor kan tröttna på livet fört mindre. Fast tröttheten och orkeslösheten tär mer på mig. Däri finns jag icke. Inte ens lite.

Bob D. då? Ja jag har egentligen ingen relation alls till snubben. Alla mina vänner ser honom som GUDEN i versal dock. Alla som deltar i Rolling thunder turnen verkar ha den synen också. Det ja’as alldeles förskräckligt. Äckligt. Jag kommer aldrig bli en dyrkare. Inte av någon eller något. Inte ens av mig själv.

K jobbar sista dan före semestern idag. Glad för det såklart. Men hon påverkas såklart av allt det här också. Men något lite måste vi väl ändå försöka hitta på. Vi får väl åka till Sveg. Jo jo.

Fast liv rullar på. Jag är oerhört sugen på att göra musik. Men musikdatorn har kraschat. Ja båda Windows burkarna här är döda. Jag måste försöka hitta kraft någon regnig dag att få igång åtminstone studiodatorn. The force – du saknas mig.

Apropå Bob igen förresten. När de sitter där och jammar med varandra i bussarna och på hotellen, så skiljer det så jävla lite på hur vi satt där på sjuttiotalet. Det låter rätt lika också. Misstänker att skillnaden bara är etiketter såklart. Geni versus landsortsrockare. Egentligen kan vi mötas över de där etikettsgränserna. Förstå varandra. Ha roligt tillsammans till och med. Men mellan oss finns “the guardians of the admired people”. Ingen vanlig tar sig igenom deras försvar. Det är där stjärnor skapas. Inte i genialitet. Kanske. Eller troligen. Eller inte alls. Liksom.

Fast nu tänker jag sluta oja mig en timme. Ägna mig åt chipsen. Så-det-så.