Urkopplad

Jodå, jag lever, begär inte mer. Räknade inte helt säkert med att vara det. Så ett plus där onekligen. Lite överkänsligt kanske men så får det väl vara då. Jag har aldrig varit en “superhero”.

Men urkopplad är jag. Bortkopplad. Sitter här och skriver det här med vänster hand och inser att det är så det kommer att förbli. I månader framöver. Däri ligger utmaningen. Inte i smärtan. Om man nu vill något, något som helst kräver två händer, om man vill det så att det värker, ja, då är såklart det mer än tråkigt. Men lever alltså. Alltid något. Ja egentligen högsta vinsten.

Men skit i det där nu. Andras sjukdomar, ingen vill höra om dom. Jag vet. Ändå lär väl en del smyga sig in här framöver. Ber om ursäkt för det redan nu.

Jag läser, ser på film och sover just nu. Entimmessovare har jag blivit. Mellan det där innehållsrika livet tänker jag då men så lite det bara går. Just det är inte lätt.

En taxi hämtar upp mig för transport till sjukhuset i Gävle. En annan skjutsar mig tillbaks. Lyx. I båda fallen vet jag det mesta om förarnas liv efter turen. Däremellan vårdbiträden, syrror och läkare. Man får ta chansen. Att lära sig om människorna. Ja jag är genuint intresserad. Nyfiken. Antagligen därför jag jobbar med teknik!?

Alltså visst är jontransporten i nerverna intressanta. Varför har jag inte sysslat mer med det tänker jag när en läkare samtidigt lägger letar en nerv med ultraljud för att lägga en axelblockad. Japp man hindrar jonerna från att vandra. Det sista jag minns innan operationens svarta mörker är pratet om luftens procentuella innehåll av syre och kväve som narkosläkaren spörjer om. Kanske tröttnar han på alla frågor. Pumpar in tystnaden.

Men på uppvaknandet finns annat intressant att ta del av. Syremättnad. Puls. Blodtryck. Andningsfrekvens. Ett liv utan vetgirighet är inget liv.

Sen sover jag mest. Gör ett försök att gå upp på toaletten. Blir satt där på stolen samtidigt som undersköterskan rusar iväg. Mister synen redan på vägen dit. Sitter där och väntar på att jag skall tuppa av. Det blir värre och värre. Kallsvetten rinner om mig. Får ropa på hjälp till slut eftersom ingen kommer. Blir ett jäkla pådrag. Får pissa i flaska efter det.

Men jäklar vad nöjd man måste vara med Svensk sjukvård. Jag får ett fantastiskt bemötande och en underbar service. I många länder skulle en sådan som mig inte ens komma i närheten av det här eftersom jag inte skulle ha råd. Åter andra skulle bli skuldsatta för livet. Så tack Sverige. Jag kommer aldrig att förstå varför en del vill röra sig bort från det där.

Men nu så. Vänsterarmsknappandet tär på krafterna. Återkommer. Kanske.

Som…

Nere på låtsaskontor. Skön känsla. Vattnar blommor. Svarar på några mail. Tar bort hundratals. Vill skriva ut två inkomna fakturor. ctrl+p. Från vänster. Som ett svårt gitarrackord. Kommer på att det finns en ctrl till höger också. Lättare nästa gång. Men enkelt är jobbigt. En högerarm är bra att ha. Men det bli vänsterhandsjazz ett tag framöver alltså.

Men livet är inte så dåligt. Det kan man såklart inte påstå. Lägger mig nog en stund i soffan igen.

Skapligt

Det brukar vara tvärt om. Först frukost, sen duscha. Men idag är kylan djupt där inne i benen igen. Måste jagas ut. Så jag vänder på morgonrutinerna. Står där i hetduschen tills kroppen inte längre huttrar och skakar. Frukost sen.

Jodå Hulken stannar vid tvåtiden. Jag upp och kör igång. Vi lever i symbios monstret och jag. Det händer då och då. Stannandet. Det är det som är roten till det kalla, ja och vintern, minus tio och lite till. Nej, jag kan omöjligt älska vintern. Det går bara inte hur mycket jag än försöker.

Att Hulken stannar ibland är inget konstigt. Den här gången är det dessutom helt mitt fel. Jag skjuter nämligen på sotningen till idag. Nope, skulle man alltså inte ha gjort.

Imorgon 05:10 hämtas jag av en taxi om allt går bra för transport och leverans till Gävle klockan åtta. Tjugo mil. Man kostas på. Sen under förmiddagen är det då meningen att jag skall läggas under kniven. Jag är såklart livrädd. För mycket kontrollmänniska för sådant där. Men precis som med att flyga så får man kasta undan de där rädslorna och göra det man måste ändå. Det fungerar skapligt. Fast räknar såklart inte med en så värst produktiv låtsasarbetsvecka. Något som såklart svider lite. Dyrbar tid till spillo framöver. Ja och hur mycket och hur länge vet jag inte heller. Men överlever man utan större men får man väl vara nöjd. Blir man dessutom bättre i axeln så är det en (oväntad) bonus.

Fast nu är ljuset tänt. Kaffet upphällt. Skärmar tända. Man får utnyttja den här dagen. Vad skulle man annars göra? Det finns kod att knappa in. På låtsas, men ändå. De tär liv, och liv är fint.

Knappa På*

Jag fryser. Det finns egentligen ingen anledning. Men jag fryser ändå. Är en fryslort. Har varit det sen tidigt sjuttiotal, Ullungen, Edsbyn, Träförädlingen, vinter, vattenpump och jag på isar. Kylan har liksom aldrig riktigt lämnat mig sedan dess. Stannar kvar där inne i skelettet. Som permafrost.

Eftersom jag sitter på kontoret kör jag igång kamrat värmefläkt. Den får snabbt till bastutemperaturer. Gör sitt jobb i brist på installerad kamin. Gör det ganska bra faktiskt. Som en vän skall. Lite av den värme den genererar letar sig också in i min lekamen. Mildrar kylslagenheten. Kommer dock inte åt permafrosten men värmer i alla fall det yttersta lagret av hud så att knottret försvinner. Man tackar. Blir skyldig.

Här är allt bra. Man lever. Har slöat hela helgen. Behövde det och ville inget annat. Kan det bli bättre än så? Knappast. Har till och med fått i mig en semla, Bull Olles, goda, inte godast, men tillräckligt gott. Man sänder en tacksamhetens tanke till han eller hon som kom på skapelsen. Den här tiden på året vore annars absolut inget att ha om de inte fanns som små ljuspunkter i tillvaron.

Men nu är alltså en väldigt kort låtsasarbetsvecka inledd. Den kommande veckan får liksom bli lite som den blir. Så är det bara. Men först, “get your affairs in order” ungefär. För säkerhets skull.

Knappa På*