Skulle du följa mig?

Skulle du följa mig?

Nej (och det med eftertryck) svarar du antagligen. Japp, tänkte väl det. Ja för jag tror aldrig jag varit med om att någon sagt ja. Så skäms inte för det alltså. Det är OK. Men…

liksom,

“Hörde du vilken jävla häftig ide Hedman hade, kom igen nu folket, här gäller det att vi följer med och hugga i”.

Nope, det där har liksom inte legat för mig. Det är en ickeegenskap hos mig. Ställer jag mig i framför stridsberedda arméer och ropar “framåt“, så är det jag som springer framåt och de andra, själva armen, står kvar och skakar på huvudet medans de suckar. Jodå. Men man vänjer sig. Man är ingen ledartyp. Eller hjälte.

Nej vanligare  har däremot varit att jag framkastat min ide, mötts av den vanliga tystnaden, i bästa fall ser folk i alla fall ut som frågetecken, men vanligare är det alltså tomma döda blickar och tystnad som möter mig, sen en stund senare så kommer personen X med samma ide och alla rusar efter, självklart ropande halleluja, ha rent av hoppande fram. Ja och själv står jag förvånad kvar och ser dem vandra iväg efter den store X. Jo, lite sur också är jag allt där jag står där ensam kvar.

Ja, jag skulle vilja vara en sådan där person  jag med. Det verkar så schysst och enkelt att vara en sådan. Feedback ger energi. Positiv feedback ger den i ännu högre grad. Jag är rent utav lite avundsjuk på de där personerna. “Lite” kan gott bytas mot “mycket” om jag skall vara ärlig.

Fast nu, när man varit med ett tag, lärt sig metoder för att överleva den där tystnaden och likgiltigheten för det man försöker att åstadkomma möts av, så  rycker man väl mest på axlarna. Jag försöker sällan förklara vad jag gör längre. Eller berätta varför jag gör något. Eller hur det kunde bli om man gjorde si eller så. Jag gör det d’r jag gör ändå. Unnar liksom inte de där X personerna att få för enkla långbollar. Eller kanske snarare, jag ignorerar alla X.

Fast kanske är det bara inbillning allt det där. En vilja från min sida att verka ynklig. Eller något ditåt. Lite patetiskt sådär. Eller när jag tänker närmare på det, mycket patetiskt. Nope, man får jobba på. Lägga sten på sten. När det är klart det där bygget är det ändå till slut ett X som står där och tar åt sig äran för alltsammans. Man får alltså inte glömma att njuta av själva byggandet. I det finns själva överlevandet.

Så ska unga vilja stanna kvar i orten: “Viktigt att vuxna skapar möjligheter”

Jag tror att vi istället skall få så många som möjligt att lämna. Men vi skall också skapa möjligheter för dem som lämnar att komma tillbaks. Utan att se världen kan du inte bli en del av den.

Många unga väljer att lämna landsbygden för en framtid i storstaden. Men hur ska man få unga att stanna kvar? Den frågan besvarar forskaren Lotta Svensson i boken Lämna eller stanna? som lanserades under onsdagen på CFL i Söderhamn.

Source: Så ska unga vilja stanna kvar i orten: “Viktigt att vuxna skapar möjligheter”

En förmiddagar att minnas när vårfloden kommer

Jag ägnar förmiddagen åt att skotta. I princip i alla fall. Om man tar lite pelletsinbärande med i kalkylen stämmer det där utkastade påståendet.  Jodå, axelprotes, halvfungerande, man fattar att den finns där.  Antagligen fattar man det resten av månaden. Synd för igår var det bättre än på länge.

Men allt bra här. Kamrat i Amsterdam, i Alkmaar, håller på att blåsa bort med fru och allt. Men håller sig hårt fast i närmaste träd och klarar sig med näppe från att hamna i närmaste kanal. Så kan det vara också. Här vindstilla, nästan, idag. Lite snö singlar ner men inte så mycket att man kan kalla det snöväder längre. Nu väntar vi på kylan istället. Men jag fryser såklart redan. Som vanligt och som alltid.

Men inget att klaga på alltså. Livet knallat på. Ägnar resten av dan åt att lägga en sten över och på en annan sten. Bygger istället för att riva. Som varje dag. Försöker låta bli att fundera för mycket över varför. Gör man det kan det gå illa. Det vet man ju. Gäller de flesta.

Det kommer att bli en häftig vårflod  i år.

Jodå.

Stackars Edsbyn.

Men det har det varit förut också. Det är inget nytt. Det är ingen kris. Det handlar inte om jordens undergång. Det är bara vår, mycket vatten och fågelkvitter det där.

Man måste lugna ner sig. Man kan inte se “vargar” överallt.

Ångström bygger ut. Professor “Isse” och J. blir glada. 72000 + 30000 m2  Oj liksom. På min tid, På Fysikum, Kemikum och Teknikum så var den fina grejen avtrycken av alla de stora som gått före oss vanliga där i korridorerna. Som man kunde skönja om man “lyssnade”. Som liksom oss slitit på marmortrappornas steg. Nu har allt det där blivit humanistiskt. Spökena efter grundämnens upptäckare och nobelpristagare som man kunde se sena nätter i labben klagar nu vilset i salar som inte ser ett enda provrör, spektrometer eller oscilloskop. Men blir nog bra det där med utbyggnaden. lite av mitt hjärta, eller en ganska stor del faktiskt, finns kvar där borta. Hade inte de där mikroprocessorerna kommit hade jag väl själv suttit kvar där också i någon källare. Fast säkert lagt sten på sten på också. Det är liksom min natur.

Fast nya lokaler sätter alltid fart på något inom mig. Jag vill fylla dem. Lika bra att jag inte åker ner och tittar.

Men nu så. Nu går jag tillbaks till Åkes värld igen. Japp. Där finns det inte mycket att grina åt. Skapligt där alltså.