Påsk

Påsken har passerat och därmed kan väl ingen tveka på vårens – och i de södra delarna av landet, sommarens – ankomst. Det är majbrasa och alla de där småhelgerna föröver och sen semester i någon form för de flesta inte långt efter det.

Här har vi sovit för öppet fönster i helgen. Att det sker i april är såklart ett rekord. Skönt för en vänsterhandsknappare som jag som som är tvungen att sova i varm t-shirt och kliande stickande och värmande axellås.

Det har varit en synnerligen skön påsk här på kullen. Både smörgåstårta och Sachertårta har stått här på borden. Sachertårtan är något som kom med påskpaketet från K’s föräldrar varje år när de levde. Nu fortsätter vi traditionen själva. Trossar bakåt mot det kända för att gå tryggt in i framtiden. Smörgåstårtan har kommit senare. Vi har satsat mer på det än på traditionellt påskbord i några år nu. Ja påskmusten skall ju inte förglömmas heller såklart. Men godis då? Jodå, det har tuggats på allt möjligt, godare i år än någonsin tidigare tror jag. Suget har funnits där. Men stillat nu tror jag.

Sen har det planerats gurkor, krasse, tomater och allt möjligt annat. Härligheter. Däremellan har vi vandrat runt där ute. Snön har precis gett oss tillgång till större delen av trädgården. Det skall snart grävas och hållas på. Undertecknad hjälper till så gott det går men tittar på för det mesta som en annan latoxe.

Näsan rinner, ögonen med. Tungandat. Jag tror det är Al jag är känslig för. Möjligen Sälg. Överlevnadsbart eftersom glädjen över vårens ankomst överskuggar de där “krämporna”. Det är liksom min tid härifrån. Mitt sinne lyfter med fågelsången och ljuset.

Hulken mumsar i sig de sista pelletssäckarna just nu. Efter den här veckan får det där monstret i källaren vila. Vi stödvärmer med el och brasor vid behov härifrån. I år är det K och N som pustar ut när den där säsongen är över. Inget fyllande. Inget pelletssäcksinbärande. Ingen oro för att grejer skall gå sönder. Vila. Härliga tider. Ljuvliga tider.

Själv gör jag mycket lite, även om jag försöker så gott det går för att inte bli fullkomligt galen. Tillbaks till sjukvården nästa vecka sen får vi se om det kan hända saker efter det. Ordentligt trött på att gå såhär nu. Lovar.

Idag måndag då fast det är tisdag. Det är bra det också. Man får vänsaterhandsknappapå efter förmåga. Snyta sig däremellan. Le för att det är gott att leva.

Senast lästa bok

Tankar om pelargoner av Lasse Anrell

Man skall antagligen vara tant eller i alla fall Pelargonfjolla för att gilla den här boken och det ena är jag nu onekligen. Gillar den alltså. Hämtar upp lite tips. Stärks i det där att inte bara följa medföljande anvisningarna utan testa själv.

De blir ens vänner de där pelargonerna. Man går runt och noppar dem och pratar en stund med var och en. “Mina tanter” kallar jag dem några har stått på en bondgård i Roteberg, Edsbyn och tjuvlyssnat för mer än hundra år sedan innan de hamnade här för att utföra samma syssla på ett låtsaskontor.

Gillar du pelargoner kan du gott läsa den här boken. Den är lite tvärt emot Tender turns tuff då såklart. Det tuffa behöver det mjuka.

Alla andra böcker jag läst finns här.

LångFredag (puckelvariabel)

Klockan är snart tolv här på låtsaskontoret. Egentligen vill jag inte ge mig alls i enhandsknappandet. För det har faktiskt blivit något idag. På riktigt. Fast det tar tid. Mycket tid. Sätt höger arm bakom ryggen själv och prova skall du se. Det är frustrerande. Mus och tangentbord. Men måste man får man också till det mesta. Vi levande är bra på det viset. Vill leva. Vill få ut något genom våra händer.

Men ge mig. Måste väl det. Påsk är familjehelg. Egentligen har väl allt det där börjat redan. Det intrycket har man i alla fall fått av flödet på sociala medier. God mat. Släkt och vänner. Vin. Öl. Whisky. Ja och en och annan resa verkar vara det som gäller. Inte många verkar jobba och ännu färre (låtsas)jobbar i sitt anletes svett.

Så jag får väl sälla mig till alla dessa frossande, mysande, sömniga människor jag med. Ta upp allt det här på tisdag när det är tillåtet igen. Hmmmm…. Kanske är det måndagskväll som gäller förresten enligt kär gammal familjetradition. Nåja, det visar sig. Ger sig. Löser sig. Den som inte knappar får se liksom.

Avslutar väl med en Glad Påsk till er minus två som läser. Glada påskar kan man ju aldrig liksom få helt nog av.

Eller hur?

Senast lästa bok

Mot en mörkgrön kulissDaniel Waluszewski

Den här boken är ingen höjdare. Förutsägbar är bara efternamnet. Men hittar du ingen annan bok och behöver läsa för att överleva ett dygn till här på jorden så är den i alls fall bättre än telefonkatalogen.

Alla andra böcker jag läst finns här.

ps Jag får förbaskat dåligt samvete när jag skriver ner en bok såhär. Här har någon arbetat och slitit i oräkneliga timmar och så kommer jag då här med min dom. Vem tror ja att jag är egentligen? Fast jag tycker ju det jag tycker ändå. Det kan inte hjälpas. Turligt nog för författaren så tycker folk olika. Så läs och avgör själv. Det är nog det bästa tipset ändå. ds

Förberedelser

Natt på ingång.

Påskhandlar. Det måste göras. Ljusdal. Lågbudget. Men det både kunde och har varit värre. Mycket värre. Nu blir det både påskmust och påskgodis. Go-ost. Det finns inget att klaga på alls. Som det nästan alltid är alltså. Det är sällan berättigat att klaga. Ändå gör man det. Sänker sig till den erbarmligt låga nivån där man inte till fullo uppskattar det man har.

Den där vägen vi åker kan man ju. Los -> Ljusdal. Ljusdal -> Los. Det är sex mil åt båda hållen. Men för de flesta är det tre gånger så långt till Los som ifrån. Man kan bara testa att få upp en politiker från centralorten. Fysiska avstånd och känslomässiga avstånd sammanfaller sällan. Men bra egentligen kan man tycka, vi får sköta oss själva här uppe för det mesta.

Jag tycker det är långt själv ibland. För långt bort från människorna. För långt bort från de öppna vyerna. Men när jag väl sitter här gör det såklart ingen skillnad om jag sitter i New York eller här. Inspirationen och viljan att låtsasarbeta kommer ändå inifrån. Det är inte ut i världen man skall ge sig för att hitta sitt sanna jag. Det är inne i sitt innersta man hittar sig själv och sin väg. Bara där. Hittar man sen saker man inte gillat har man såklart inget för att man flyr ut i världen heller. Sig själv lämnar man liksom aldrig bakom sig. Det är väl såklart ganska självklart, ändå försöker vi alla ta till flykten från oss själva som en utväg då och då i livet. Lönlöst såklart. Man får kompromissa med sin självbild. Vara ödmjuk. Hitta något som fungerar. Stilla sig och leva där som en som inte är perfekt men god nog.

Lillkatten och jag sitter på kontoret. Ja hon ligger och sover. Är dessutom ingen lillkatt längre. Åren går. Månen lyser in genom fönstret. Det är nästan sex grader varmt där ute. Ljuvliga plusgrader. Jublande vårvärme. Ja och det skall hålla i sig. Det har sannerligen vänt nu. Posten hämtade jag i kortärmad t-shirt idag utan att ens vara nära att frysa.

Björnarna har tydligen vaknat. I fjol räknade man till arton individer som rörde sig kring byn. Det är rätt trevligt på något vis ändå. Men naturligtvis inte helt bra om de blir helt orädda för människor. Men de flesta godtar och lever med det där. Känner kanske till och med lite stolthet över björntätheten skogarna här har.

Fast nu. Vänsterhandstrött. Fruktansvärt trött på axellås och overksam höger just nu. Vill komma igång. Fast vad är några månader? Speciellt om man skulle bli bättre än innan i axeln. Man får stilla sig, acceptera och åka med.

Lorthelgen kallade min mormor påsken. Folk drog in då mycket skit utifrån lervällingsvärlden. Efter försök till låtsasjobb imorgon så skall både jag och lillkatten, K och N ge oss hän i det där. Lorten. Det blir väl det vanliga slöandet helt enkelt. För att vi förtjänar det.

Liksom!